Jag missade livesändningen av inaugurationen (ett sjukt märkligt ord) men har sett klippen och allt från det historiska ögonblicket i USA. Jag fascineras av Obama Barack inte bara av att det historiska i att det faktiskt nu är en icke-kaukasisk person som innehar ett av världens mäktigaste ämbeten utan det faktum att det är en annan filosofi bakom hur man kommunicerar. Liksom det faktum att det kanske är den största internationella händelsen där sociala medierna visat sig vuxna. Exempelvis valde Huffington Post att ha en egen (analog) fest (ball) på måndagen.
Direkt byttes Vita Husets hemsida ut (en händelse som fick förstaplats på Techmeme) – till en med sociala medier-bestyckade funktioner: bland annat en blogg där man kommer att lägga upp icke-akuta lagförslag för människor att reagera och tycka till om. Tre ledord ska styra mötet mellan president och väljare: communication, transparency och participation. Twitter hade en av sina mest svettiga, kanske den mest svettiga dagen, med en kraftig trafikspik. CNN valde att samarbeta med Facebook och deras Facebook Friends där en feed lagts upp där man kunde mikroblogga samtidigt som direktsändningen. Tyvärr hade de inte lagt till nog med redundans så till slut kom inte alla in. Som av en händelse (nåja…) släppte också Twingly sin mikrobloggsökmotor idag.
Talet då? Jag har läst det i efterhand och lyssnat på bitar av det både på TV och på New York Times lyssnat på det och tittat på deras analys av det (på olika sätt: jämförelser mm). Oavsett om många haft stora förväntningar efter att hans vinnartal var fantastiskt så blir jag ändå fascinerad av talskrivandets konst – och insikten att en talskrivare aldrig är bättre än den som håller talet. Obama kommer antagligen ge oss flera tillfällen där hans möjlighet att leverera sina talskrivares visioner. Som älskare av TV-serien Vita Huset är sånt här roligt.
Tittar man på rubriker bland svenska bloggar så är det många som kör på i samma stil – men med ironisk twist – som många amerikanska tidningar. Barack Obamas popularitet – att 80 % av amerikanerna känner förtroende för sina nya president är… rätt högt… – blir metaforiskt för att kalla honom frälsare och Gud och annat.
Själv har jag ändå högre hopp om att Barack ska kunna sköta sitt presidentskap bättre än sin föregångare. Att jag har viss oro för isolationistiska tendenser i hans politiska vilja och liknande balanseras ändå av hans uttalade balansering mellan att vara världens starkaste militärmakt och ändå visa på vilja mot fred.
Ska man bli lite till sig i trasorna så är det onekligen ett intressant år vi går mot: en av de djupaste recessionerna i modern tid – kanske den värsta, den första svarta presidenten, en väldigt obalanserad diskussion om hela jordens framtid och klimat, en fullkomligt förändrad mediavärld och på många andra sätt en upp och ner-vänd värld där länder som förut inte varit med på banan har de starkaste incitamenten för sina ekonomier medan den ”gamla världen” kämpar med stora underskott.