Månadsarkiv: januari 2009

Google är inte sociala för fem öre

Google fick hicka under en kvart, tjugo minuter – allt som söktes taggades som potentiell malware: även Google själv som Sur Karamell visar i sin skärmdump. Internetbefolkningen tog det som ett tecken på jordens snara undergång. Twitterianerna diskuterade det idogt via #googmayharm och #googlemayhem liksom att en hel del bloggar började diskutera distributionsproblem och vad det kunde vara. Hubspot skriver bra om hur Googles tekniska problem gissningsvis också påverkar användare – man litar på Google och om man då får en varning som den här så kommer den antagligen att följas.

Jag tycker det intressanta i det hela är att Google själva inte kommunicerar. Ingen vet vad som hänt – och företaget har gått över till att leka ”vi säger inget så har det inte hänt”. Inte ett ljud på deras officiella blogg eller någon som vet något som släpper ut det på Twitter. Uppenbarligen munkavle på.

Det är illavarslande att Google, som i stora stycken är livsnerven för Internet idag, negligerar sina användare på ett sånt sätt. Det hade varit bättre om man åtminstone skrivit ”vi vet att det hänt, vi har sett till att det nu är fixat och vi kommer att berätta vad som hänt när vi utrett saken”. Det är onekligen också ett problem som visar sårbarheten i hur länkekonomi och internetmarknadsföring idag är uppbyggd genom att Google helt enkelt styr världen. En intressant post, från 2005, visar på hur Google på många sätt redan då sökte världsherravälde och frågan är om Google idag har fått det. Räkna över hur mycket av din nättid som på olika sätt styrs av Google så inser man att deras servrar faktiskt är minst lika viktiga som guldreserven i Fort Knox.

Det är lite skrämmande framtidstanke att Google faktiskt kan styra ekonomier, människors värderingar och val. Om man vill.

Uppdatering: Fick ett mail från Jardenberg och sedan ett antal tweets om att Google äntligen berättat vad som hänt. Mänsklig miss. Läs hela förklaringen här.††. Fick en tweet från Daniel Chow som menade att svaret 90 minuter efter är ok. Och självklart – det är ok men knappast bra. Vi pratar om Google – över 70 % av alla sökningar googlas. Att kommunicera snabbt – även om man inte riktigt vet vad som hänt – kan man ändå tycka vara mycket viktigt. Jag tror att en del på Google också håller med :).

Det visar sig att det är läge att kolla i spamfiltret för sin Gmail också.

Reblog this post [with Zemanta]

—–

  1. Läs mer om Google hos Nikke []
  2. †† gissningsvis den postning som kommer få flest pingbacks… []

Twixdagen och Sahlins eventuella spökpenna

Almedalsbloggen som varje år fajtas med Politikerbloggen och andra för att få de bästa nyheterna från Almedalen har startat en ny tjänst:

Twixdagen

Det är en tjänst som följer alla politiker som använder Twitter. Helt enkelt en riksdag på Twitter. Smart tjänst som använder möjligheterna som Twitters öppna API ger. Och det är välgjort med automatisk uppdatering och små ikoner så man vet vem som tillhör vilket parti. (tipstack från @magnuslj aka Magnus Ljungkvist och enda anledningen att det här inte går iväg direkt är att jag gillar honom och därmed går jag med på min första ”jag lovar att inte publicera förrän”)

Twitter i Sverige har helt enkelt fått genomslag genom politiker – inte genom mediamänniskor.

I helgen konfererar både socialdemokraterna och kristdemokraterna (själv ska jag och Brit Stakston hålla två workshops om sociala medier för de senare – jag hos kd alltså… :)) och en hel del twittrande har det blivit. Bland annat twittrar Mona Sahlin som @msahlin. Eller vem är det som skriver hennes tweets egentligen?

På Twitter har det blossat upp en diskussion om det är rätt med spökskrivande pr-nissar som skriver för kändisarna.

bild-57

Argumenten handlar om dels att Twitter är en personlig relationskanal och att det borde inte användas som megafon respektive att det väl knappast är något nytt att politiker och andra använder sig av spökskrivare, talskrivare och spinndoctors.

Själv förhåller jag mig ganska krass till det här numera. Det sista argumentet känns mest valitt för min del men självklart kunde man önska att partiledare och andra faktiskt ville ta chansen att själva prata och berätta och föra ut sitt budskap. Det är en av de saker som bland annat kom upp när Guillou uppgavs chatta med folket via Aftonbladet, men avslöjades med att via sin mobiltelefon prata in svaren. Man kan tycka att det som Maud Olofsson gjorde var bedrägligt men det är egentligen mest tidningens problem.

Samtidigt. Det är autenciteten som är viktig – för sitt inre ser människor att Mona Sahlin twittrar sina meddelanden via mobilen och att Guillou sitter böjd över skärmen och svarar på frågor om IPred. Rent budskapsmässigt tvivlar jag starkt på att man får andra svar från en partiledare än från deras partisekreterare eller pr-konsult. Gissningsvis blir det till och med mer lättfattligt om man inte släpper alla politiker till tangentbordet. Men det är inte det som diskussionen handlar om. Framförallt tror jag att Mona Sahlin och andra som väljer att låta sina pr-människor sköta sociala mediekontakter helt enkelt missar en viktig möjlighet att ha örat mot marken – för det är; även i skriven text – något annat att själv prata, diskutera och tänka ut svar och inlägg än att låta slipade kommunikatörer göra det. Det är inget fel att göra det – moral är rätt ointressant och spökskrivande kan vara bra för den politiker som helt enkelt behöver det.

Det är klart värre att inte följa någon som många kändisar väljer att göra. Det är då det verkligen blir klart att man egentligen inte är intresserad av att lyssna på någon utan att man ser Twitter eller andra mikrobloggar som bara ännu en envägskanal.

Det hävdas iofs nu med bestämdhet att det är Mona Sahlin som twittrar och det är ju i sådana fall bra. Hoppas för @socialdemokrats skull att det är sant…

Uppdatering: Läs Gatarskis långa analys av såväl socialdemokraternas hashtaggande och diskussion om just Sahlins twittrande.

Reblog this post [with Zemanta]