Diskussionen runt IPRED tar inte slut.
Om vi slår fast en sak (ser i efterhand att Fridholm gjort ungefär samma sak):
I grunden handlar inte IPRED-diskussionen om ”rätten att stjäla” upphovsrättsligt skyddade konstverk. Det handlar om rättsäkerhet och att svenska politiker (än en gång) är beredda att göra inskränkningar i medborgarnas personliga integritet och låta privata företag få polisiära befogenheter gentemot våra IP-nummer. Diskussionen utökas sedan med en diskussion om hur upphovsrättslagen fungerar ihop med dels synen på äganderätt respektive synen på hur tekniska förändringar förändrar rättsmedvetenheten. Kopplat till det är en diskussion om fildelningens moraliska och rättsliga aspekter.
Tyvärr verkar politiker som Beatrice Ask, konstnärer som de 37 + Guillou och några tidningsmänniskor missat den första delen. Eller så blundar de för den – eftersom de uppenbarligen är mer intresserade av att skydda sina verk än att skydda sitt och andra svenska medborgares privatliv. För vad de inte inser är att såväl FRA-lagen som IPred skapar en värdeglidning mot att inget längre är privatlivets helgd.
Så – vad händer just nu i diskussionen? Expressen visar att inte alla gör som Sydsvenskan. Inser vad det hela handlar om. Att det inte går att som ledarredaktion gå i ledband på en regering och riksdag som själva går i ledband hos stora bolag inom kulturen.
Blogge tar upp själva frågan om upphovsrätten som en relativt obsolet rättighet i befintlig skrivning:
Upphovsrätt tillkom under en tid då teknik var dyr och ägdes av ett fåtal. Upphovsrätten, som är ett statligt monopol och en inskränkning i äganderätten, tillkom således under vissa omständigheter som numera är förbisprungna av utvecklingen. Därför finns ingen anledning att hålla fast vid en tradition som ändå är neutraliserad av den tekniska utvecklingen.
Det är något som jag också velat föra fram: att upphovsrätt, liksom många andra lagar, inte kan vara statiska. Tekniska förändringar, kunskapsutveckling och användares förändrade beteenden måste vara faktorer som förändrar lagstiftning. Men frågan är vem som egentligen skyddas av en lag som den här och vad det i längden får för konsekvenser. Problemet verkar vara att det är få av de som är upphovsrättsinnehavare som kan lägga ihop ett och ett. Scaber Nestor påpekar det fullkomligt galna i att Författarförbundet ställer sig bakom IPRED och därmed kallar sina läsare och köpare för ”tjuvar” samtidigt som det aldrig sålts så mycket böcker, det aldrig varit lika intressant att läsa – och att de sociala medierna skapat möjligheter att få ut nyheter och recensioner om böcker som aldrig tidigare. Men det struntar man i – för man sitter kvar i ett gammalt tänkande runt att skydda själva formatet; de atomära delarna av upphovsrätten.
På samma sätt väljer IPRED-kramarna att ljuga: att försöka påskina att det är en liten klick som är emot förslaget liksom att det handlar om att människor tjänar pengar på att fildela och göra intrång på upphovsrätten. Guillou, vars kunskaper om Internet tidigare bevisats vara obefintlig, väljer samma fula sätt att diskutera saker och ting. Vad är ett ”fåtal”, Jan Guillou? Har du ens brytt dig om att räkna antalet som går med i olika motståndsgrupper ex.vis på Facebook? Eller hur ska du förklara när ProjO tar fram räknestickan? Skiter du i dina kollegor som inte tycker som du? Och struntar du i att du faktiskt ljuger på grund av okunnighet eller ren ignorans? Också intressant att en person som dömts för olaga intrång och diverse närliggande saker i och med IB-affären väljer att förklara att saker är fel. Problematiseringen saknas numera när pengarna styr i den gamla vänsterns kulturmaffia. Och att staten faktiskt går med på sanktionerad utpressning från privata näringsidkare.
Det hela är skrämmande och samtidigt väldigt symptomatiskt. Och jag har i ärlighetens namn svårt att förstå hur det kommer sig att det hela mer och mer liknar en fars där gamla liberaler och frihetskämpar på vänsterkanten plötsligt väljer att låta kapitalet och staten kontrollera precis allt som tänkas kan – eftersom det annars ”kan” svida i egna plånboken. Att såna som Guillou, Dahlgren mfl väljer att sälja ut principer för några extra ören – respektive rätten att försöka ha kontroll över något som de inte haft kontroll över under många år.
Jag funderar över det. Har en postning om hur grundläggande våra olika världsbilder faktiskt påverkar oss mer än vi tror.
Sen tror jag helt enkelt att en hop med politiker och proffsmediatyckare störs av att de plötsligt inte har makten över tanken hos medborgare. Att idag är det nya röster, och många fler, som ”stör” agendasättandet.