Månadsarkiv: november 2008

Godnatt

Igår var våra gamla kompisar här. Det blev inte så sent men jag och JJ lyckades sänka en halv flaska Jim Beam och ett antal öl och prata en massa så morgonen blev sen idag. Julskyltning sen – en väldigt mesig sådan här i Borlänge. Kupolen ännu sämre. Sen lite fika, kolla på Sagan om ringen III med sonen och lägga barn, skriva för SSBD och försöka hitta en röd tråd för den timme jag och Brit Stakston från JMW ska hålla låda på Disruptive Media-konferensen på onsdag.

Så min tanke att göra en rejäl läsning om IPred och skriva ett par postningar om det gick om intet.

Nu tänker jag gå och lägga mig men jag har först en fråga:

Har ni bra tips på en julklapp för 100 kronor som ska passa allt från en AD i 35 årsåldern till en sextioårig skattmas?

Reblog this post [with Zemanta]

Övning i personlig postning

Sängläge med itouchen. TP kommer på att det är Yodas ettårsdag idag. Hon får paket. Nya leksaker. Minnena flödar :).

Diskussionen över kaffekoppen har annars handlat om finanskrisen. HS är något av en ekonomisk hypokondriker vilket gör att en sån här kris ger hyperoro.

Jag läste också Maria Bloms krönika i dagens Pralin (ännu inte utlagd). Den handlade om hur vi genom livet hanterar våra framgångar (och motgångar) utifrån hur våra föräldrar bemött dem hos oss. Mycket bra krönika som gör ont både då man känner igen saker man fått höra och ont då man som förälder alltid är livrädd att man gör fel.

Intressant är då det Fredrik Wass gjort: att intervjua sina föräldrar (eftersom jag inte kan klippa och klistra på itouchen så föreslår jag att du tittar i min bloggrulle efter Kajen och läser hans artikel – så fort jag kommer till en dator uppdaterar jag det). Det blir ett intressant möte och gör Wass än mer till en av Sveriges mer intressanta journalister.

Min egen relation med mina föräldrar är ju minst sagt invecklad. Jag har skrivit lite om det, släppt ledtrådar till saker men aldrig egentligen berättat allt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det. I datorn ligger ett bokmanus. Och jag kan sakna den relation som andra ändå har. Visst är det ganska enkelt att vi på fem-sex år inte behövt balansera jul och andra högtider mellan två släkter (*asg* itouchen föreslog ”slakter”) till skillnad mot andra som berättar om svärforäldrars avundsjuka. Men samtidigt är det halvt. Min del av bakgrundshistorien är luddig för mina barn. Och även om jag träffar min far en gång i halvåret eller nåt så saknas det så många år där han inte var närvarande. Det finns djupa sår av svek som inte går att överbygga. Det handlar inte om att förlåta utan helt enkelt att förlusten av tillit inte går att göra om intet. Och jag vet inget om mina kusiners liv eftersom jag inte träffat dem på tjugo år. Saknar jag det? Ibland. Att ha egna historier att berätta för barnen.

Mina barn minns inte sin farmor. Hon är borta ur våra liv för att inte riskera allas psykiska välmående. Samtidigt är den delen av min, och mina barns, bakgrundshistoria viktig. När jag åkte tåg till Norrköping för några veckor sedan tänkte jag på det när jag åkte genom Krokek/Kolmården och såg en del av släktens hus och kyrkan där de flesta i min släkt logger begravda.

Av någon anledning så tenderar man också att söka sig till människor som har ungefär samma upplevelser. Många av mina bästa vänner har minst sagt struliga relationer till sina föräldrar och trots att vi är vuxna bearbetar vi det ständigt. När jag pratade med min allra äldsta vän så var det samma sak. Om ni inte läst den posten så gå till Mymlan och läs ”Min pappa” som är en av hennes bästa postningar.

Pratade länge i telefon med min älskade C igår, min gamla älskade vän från Uppsalatiden. Hon fyller 40 och jag missar hennes fest. Insåg att jag glömde berätta för henne att vi hade en ny katt. Noomi som var vår förra katt var från början Cs. Men vi pratade om så mycket annat och än en gång kunde jag konstatera att min svårighet att våga relatera och hålla kvar, eftersom jag varit tvingad att släppa mina relationer med mina föräldrar gör att jag tappar bort de personer som betyder massor. Och ändå finns det kvar: så var det att träffa A för några veckor sedan och så är det att prata med C.

Än en gång fick jag också bevis på att Svenska kyrkan är en livsfarlig arbetsplats. Och vi konstaterade att det jag valt att göra, avsäga mig ämbetet, är bra mycket mer komplext än personer som inte är präster kan förstå. Att få den bekräftelsen gör att det blir lättare att leva med den splittrade känsla jag ändå har inför det hela.

Maria Blom skrev om självkänsla och självförtroende och det behöver inte bara vara föräldrar som sopar undan benen på en: andra personer i livet kan göra det rätt enkelt. Chefer, respektive och bekanta. Jag har ännu inte hittat ett fullödigt sätt att vaccinera mig mot det: säkert då det går tillbaka till hur föräldrar inte uppmuntrade framgång och kunde vara snara till att förminska och dissa. Tappade sugen fullständigt i veckan och fick en fantastisk input av Morris (allvarligt så borde man klona denne man för alla skulle ha en egen Morris). Han beskrev mitt engagemang och jag har tänkt mycket på det han sa (självklart via social network: vi är nördar) och det föll mig också i minnet när jag pratade om prästeri med C. För de som inte mötte mig som präst vet inte hur mycket jag brann för att omskapa kyrkan till att bli relevant för andra än pensionärerna, hur jag faktiskt tog mitt ämbete på allvar när det handlade om att vara nära och sann, att inkludera och visa på en tro som inte handlade om att förminska sig själv utan att bli mer sann människa – en sann skapelse av Gud. Även om jag inte längre tror på Gud så menar jag att det är det enda vettiga sättet att tolka Bibeln. Inte som fundamentalister, hårdföra pingstvänner eller Ulf Ekman gör.

Träffade för många år sedan en satanist. En renlärig sådan som inte blandat in djävulsdyrkan i sin filosofi och vi hade mycket gemensamt. För honom handlade det om att lyfta människans potential: men också att inse att alla människor inte kan lyfta sig själva. För oavsett vad vi gör är det i slutänden den enskilda som måste göra jobbet, ta steget mot att bli sin potential. Idag är det min grund också; vilket gör mig till libertarian. Människan kan bara tä ansvar för sig själv. Alla skyddsnät och statligt moraliserande förminskar. Det andra kan göra är att ge exempel, förutsättningar men inte göra jobbet åt någon. Det var en av de saker jag ofta hamnade i diskussion om när jag mötte mer fralsningsinriktade kristna som menade att det var kristnas ansvar att frälsa och föra till tro. Enligt mig är det inte bara omöjligt utan förmätet att tänka på ett sånt sätt.

Samtidigt inser jag att de åsikterna om att staten eller kyrkan eller företaget ska ta ansvaret för att individen ska bli bättre, helare och sannare går tillbaka på föräldraskapet: det hierarkiska och beslutande. Som gör att barnen lär sig ett sämre självförtroende.

Och jag tittar på Yoda, en katt utan några spärrar och vars liv består av lek, kärlek, mat och sömn. Är det kanske sannaste sättet att leva?

Reblog this post [with Zemanta]

Händelserik dag: roundup runt Mumbai och IPred

Det blev ju lite sent inatt – ungefär som så ofta förr när det händer saker i världen. Jag har svårt att inte låta bli att följa nyhetsflödet. Jag bloggade om det inatt på SSBD och under dagen har jag varit med i en podcast tillsammans med Veckans Affärers webbchef, och jag var tvungen att säga nej till att skriva en artikel om nya medier och katastrofer. Det senare tär mig lite – helt enkelt för att jag gillar Anders som bad mig. Men jag har inte nog med tid: ska jag göra en sån sak vill jag grotta ner mig i ämnet… Men det lär bli en analys av det.

Har fortsatt att hålla koll på händelseförloppet via Twitter #mumbai. Eftersom jag för just mikroblogging gillar desktopapps så har jag blivit kär i TweetDeck (för mitt Jaikuberoende skjuter jag Juhu). Men den version som jag körde uppdaterade inte sökningar automatiskt vilket när man följer en kanal som #mumbai. Jag tjoade ut min frustration i min Twitter och fick nästan direkt svar från Tweetdeck som pekade mig mot en pre-release som även hade automatuppdatering av sökningar. Det är en vacker värld.

Spinoff på diskussioner runt skillnaderna mellan hur traditionella medier och nya medier hanterat terrorattacken blev diskussionen om vilket namn som skulle användas. Jag skulle vilja påstå att de flesta internationella nyhetskällorna respektive extrem majoritet av Twitteranvändarna använder ”Mumbai”, vilket är det ”nya” namnet på Bombay. Storyn bygger på att Bombay är ett kolonialistiskt namn och etymologiskt ska det härstamma från portugisiskans ord för ”bra bukt”: Bom Bahia och när engelsmännen anglifierades namnet till Bombay. Det nya namnet sägs härröra från gudinnan Mumbadevi. Diskussionen som förts är att det nya namnet är ”nationalistiskt och härrör från önskningar om etisk rensning” vilket kan ha visst fog men dock är faktum att Bombay bytte namn redan 1995. Helt enkelt är det ju så att olika städer, beroende på arv och politiska ställningstaganden byter namn. En artikel om bytet finns hos NYT. Där kan man bland annat se hur stora amerikanska tidningar tänker om namnbyten:

In general, after a decent interval we call places what they call themselves — Ho Chi Minh City instead of Saigon, Myanmar instead of Burma, Frankfurt instead of Frankfort, etc., though on those first two (and perhaps on Mumbai as well) there are people who object for political reasons

För det visade sig vara en rätt het potatis. Och det visade sig att svenska medier vägrar att använda det indiska namnet – det namn som Indiens riksdag bestämt. Och läser man på lite så verkar det handla om att vissa grupper vägrar att byta namn – på grund av att man ogillar dess härkomst och att det är en viss grupp som infört det. Och svenska medier väljer en helt annan approach än internationella:

”Platser i Indien har i många fall ett namn som blivit känt genom den koloniala administrationen och ett annat som överensstämmer bättre med lokalt språkbruk. Vi rekommenderar att man använder i svenskan etablerade namnformer som Bombay (Mumbai), Madras (Chennai) och Calcutta (Kolkata). Vid behov kan man naturligtvis återge båda namnen.”

Jag tycker fortfarande det är lite märkligt, lite typiskt svenskt och faktiskt lite skrämmande att man i nyhetsmedia väljer att använda ett namn som landet inte längre vill ska användas. Det är som om man skulle förklara att ”nej, vi struntar i att kalla St Petersburg för St Petersburg utan fortsätter kalla det Leningrad”. Eller förklarar att Istanbul ska kallas Konstantinopel – strunt samma att namnet kommer av kolonialism. För övrigt blir det förvirrande: om en majoritet av de som internationellt skriver om staden väljer att kalla det för Mumbai så kommer svenska medier inte bara att bli sedda som rejält löjliga men också inte ha en chans att få vettiga träffbilder.

Nåväl. Roligt är att se att Aftonbladet låtit Opassande-Emma skriva en debattartikel. Som vanligt bra, som vanligt modulerad. Annat intressant i IPred-frågan är den här SVD-artikeln där Per Sundin igen visar att han faktiskt inte bryr sig om konsekvenser bara han får sin lag. Fredrik Wass skriver vidare utifrån sitt möte med Vint Cerf och jag kan inte hjälpa att jag funderar över om min rubrik var bättre än jag först tänkte, när jag läser vad Cerf utgår från:

Det finns en spänning där. Att alla kan vara helt och hållet privata skulle vara en fara för samhället, men möjligtvis bra för individen. Å andra sidan, om vi inte har något privatliv alls kanske vi får ett bra samhälle, men ingen som vill bo där. Det är en spänning mellan att skydda samhället och att skydda individens frihet. Ibland kan man hamna fel.

IPred kan tyckas småttigt i ljuset av det som händer i Mumbai och som pågår överallt med våld och finanskris men det handlar inte bara om att artister vill ha betalt och därför ska privata organisationer få polisiära möjligheter att jaga fildelare – det handlar om att undvika att stifta lagar som kan fungera som prejudikat för än mer integritetskränkande regler, statligt sanktionerade lagar som får FRA att verka bra. Det handlar helt enkelt om en värdeglidning från ett öppet och demokratiskt samhälle till något annat. IPred kanske i vissa fall är än mer Orwelliansk då det inte handlar om staten utan om privata intressen. Tillsammans skapar de möjligheter för en fullkomlig och totalitär kontrollstat.

För övrigt har det nog hänt mycket men det orkar jag inte ta tag i just nu.

Nåväl. En dag till ända. Imorgon är det fredag.

Reblog this post [with Zemanta]