Månadsarkiv: oktober 2008

Dags för en liten plugingenomgång

Image representing WordPress as depicted in Cr...
Image via CrunchBase

Henke frågar om de bästa pluginsen. Jag listar dem här såklart. Jag har ju spenderat ett antal år med att hårdkoda saker när jag hade mitt gamla tema men nu är det enklare när man använder ett widgetized tema. Men de bästa pluginsen är idag de som ni egentligen inte ser. Det är många saker som är bra att ha ”under huven”:

  • Lighter menus: briljant sätt att lägga allt i dropdownmenyer. Förenklar WP-livet.
  • Plugin Central: enkelt att inifrån Dashboard lägga till plugins. Eftersom jag har fyra WP-bloggar så innebär det bra mycket enklare.
  • Som när det gäller ovanstående så är WordPress Automatic Upgrade briljant och enkelt att hänga med i uppdateringarna.
  • Zemanta innebär att få en massa olika inputs: det känner av vad man skriver och ger länktips, tagtips och bild respektive bloggpostningstips; både av sina egna val eller av allmänna tips.

Självklart finns det en massa plugins som gör själva bloggen bättre direkt för läsarna:

  • Better Wiki Links gör att man relativt enkelt kan göra länkar till Wikipedia mfl. Visserligen har Zemanta ungefär samma funktionalitet men den här styr man mer själv.
  • Friendfeed Activity Widget är perfekt för mig som samlar såväl Jaiku, Twitter och allt annat i min Friendfeed och kan nu flytta över det till min blogg och låta min lifestream finns i sidebaren.
  • En plugin som inte används så mycket på min blogg men som jag gillar är Friendfeed Comments som gör att man kan koppla kommentarer direkt via Friendfeed och tillbaka.
  • Subscribe to comments. Det är väl inte så mycket att snacka om egentligen. Det svåraste för bloggläsaren att delta i en eventuell debatt är just att kunna följa diskussionen som man själv en gång deltagit i. Det här är helt enkelt nödvändigt.
  • Ubernyms gör att man automatiskt kan länka till vissa ord, göra egna förklaringar för ofta använda ord mm mm mm. Mycket bra.
  • Genom åren har en massa kommentarsplugins runnit under broarna. Bäst just nu är WP Comments Remix.
  • WPtouch Iphone Theme gör att bloggen blir läsbar även i Iphone och Itouch.

Uppdatering: Här är hela listan:
Akismet
Backlinks skräp. Svår att få att fungera.
Better-Wiki-Link – dock till viss del obsolet eftersom Zemanta gör det rätt bra.
Blog Icons
Chunk Urls for WordPress
[Ny] Clean Notifications
Customizable Post Listings
DualFeeds
FeedEntryHeader skräp eftersom den tog bort kort-introt hos dem som väljer att köra RSS-feeden i sin sidebar.
FeedList
flickrRSS
FriendFeed Activity Widget
FriendFeed Comments
Google Analytics for WordPress
Google XML Sitemaps
[Ny] Insights
Lighter Menus
Move Comments
Plugin Central
Post2Page
Post Updated – briljant men alltför gammal. Letar efter något liknande.
[Ny] SEO Smart Links
Show Top Commentators
SimplePie Core
Social Dropdown
Subscribe To Comments
Theme Test Drive
Übernyms
WordPress.com Stats
WordPress Automatic Upgrade
WordPress Exploit Scanner
WordPress PDA & iPhone
WP Footnotes
WP MostCommentedPosts
WP Polls
WP Polls Widget
WP PostRatings
WP PostRatings Widget
WP Sticky
WP Comment Remix
WP Plugins Tracker
WP Super Cache
WPtouch iPhone Theme
Zemanta

Uppdatering: Jardenberg har startat en ”ny” blogg och gör en lista. Gunnar har en. Artoo har en och Hepp en.
En plugin som jag aktiverar när det behövs är Maintenance Mode – en plugin som helt enkelt sätter en statisk framsida. Mycket bra när spambotarna får för sig att göra storattack eller om man råkar bli slashdottad, farkad eller på annat sätt riskerar att totalt bli utraderad bandbreddsmässigt. Visserligen klarar Super Cache upp det bättre, och idag har man rejält mycket mer bandbredd tillgängligt än tidigare.

Reblog this post [with Zemanta]

Världens tråkigaste blogg

Allvarligt talat. Det känns som om Deepedition just nu är världens tråkigaste blogg. Trots att DVIJDVS utnämnt den här bloggen till världens tråkigaste så känns det fan som om Deepedition just nu slår den med hästlängder (däremot kan jag tycka att tseabeach antagligen har det konstigaste URL-namnet). Visserligen utnämnde Rex G sin egen blogg till universums tråkigaste redan 2005 och till slut blev han själv så uttråkad att han la av. Eftersom det tog tre år minst så måste han vara utrustad med bra tålamod och något serum mot uttråkning.

Det är inte jag.

Tyvärr tror jag helt enkelt att det har med att jag är rätt uttråkad i allmänhet. Det är mycket som gått i stå. Vilket inte handlar om att det egentligen gjort det utan att det har gjort det i min hjärna.

Träffade en gammal kompis vid Sportbytet och lite snabbt kollar vi av hur det är. Han frågar självklart lite om hur det är och jag säger som det är – att det är lite segt just nu. Och jag påpekade att jag är väl helt enkelt lite rastlös, och vi skrattade menande då han väl startat närmare sjuhundra restauranger typ…

Det är sådär. Jag brinner som fan. Och jag är rätt mycket entreprenör när det gäller att starta saker, att driva saker framåt. Men jag är en usel förvaltare. Det tråkar ut mig å det grövsta. Om jag byggde hus skulle jag gilla planeringen, att bygga upp själva strukturen men att sedan göra det sista finliret och sen renovera: hello, kan jag köpa en hantverkare som gör det åt mig?

Sen är det väl så att jag nog ska ge fan i att ens försöka med det mer hands-onpraktiska om jag fick för mig att bygga ett hus. Jag har bytt däck på båda bilarna idag. Det är ingen svårighet. Baksidan var att ingen har städat garaget efter sommarens köksbravader (och nej, köket är inte klart heller). Så för att få tag på de åtta däcken, som är på ett intrikat sätt utplacerade på olika ställen, var jag tvungen att röja väg. Kallt var det. Nå. Uppenbarligen gick något snett när jag bytte däcken, för när jag körde iväg för att pumpa däcken på Vita Faran så slutade ABS-systemet att svara. Ibland. När det svarade så gick det in direkt man nuddade bromsen. Och om man tryckte bromsen i botten när det var i så var det bromsverkan bara på ena däcken. Det höll på att sluta med en våldsam dikeskörning. Så tja, det kommer att bli kännbart i plånboken.

Min vanliga otur.

Och på tal om otur så var jag ner på Kupolen (efter att svurit och åkt hem och bytt bil till Röda Skeppet), gick och kikade på Guitar Hero. Ja, jag är väl typ sist i världen men wtf. I vilket fall så visade det sig att den senaste versionen, Guitar Hero Aerosmith, såldes för typ 499-549 på spelbutikerna. Men den äldre versionen, Guitar Hero III, kostade fortfarande närmare 900. Och det är det senare jag vill ha eftersom Aerosmith är ungefär lika intressant i mitt musiköra som Thorleifs är. Solstickan tycker vi ska köpa Rockband eller Guitar Hero World Tour med trummor och hela kitet. Problemet är ju att vi fan inte har plats som det är nu. Skulle vilja se HS min om vi kom hemsläpande med det.

Idag fick därför endast Jula stifta bekantskap med mitt kreditkort. Inköpet bestod endast av en tiometers skarvsladd och två såna här dosor som ska hålla vattnet från skarvningen mellan sladd och motorvärmarsladd. Såna dosor går åt i den här familjen eftersom de med körkort gärna kör iväg utan att dra ur motorvärmaren, och de utan körkort påminner inte de som har körkort. Typ fyra – fem skyddskåpor går åt per motorvärmarsäsong. Liksom att motorvärmaren egen sladd hänger som ett manligt könsorgan i närkontakt med *pip*. Och den förlängningskabel som jag hade till Vita Faran tidigare råkade jag köra av med grästrimmern i somras. Så det var sån där trist nyttoshopping.

Tristessen och den dåliga planeringen innebar också att jag tittat på film. HS, Solstickan och jag tittade på ”Kingdom of heaven” – som alla utom HS sett förut. Nu var det en perfekt sak att göra när Terrorprinessan transformerat till en (väldigt söt) häxa och varit på Halloween-disco. När TP hämtats och Orlando Bloom ridit ut ur bild (och jag insåg att jag missat ”Fringe”) kollade jag klart på ”Ghost rider” och sen såg jag ”I Am Legend”. Den sistnämnda var erbarmerligt trist men fascinerande rent scenografiskt. Ghost Rider var en sån där skön serietidning som lyckas att bli film utan att tappa bort hela grundkänslan i serien.

På tal om film så har jag funderat över en sak: i filmer och TV så verkar alla chefer ha så spännande jobb. De slipper uppenbarligen lönesamtal, diskutera budget och attestera räkningar. Inte undra på att man stöter på unga som vill bli chefer. Å andra sidan kanske det vore vettigt att se till att chefer får vara ledare: det där papperstjafset kan andra.

… så blev det ett trist inlägg idag också… ni ser…

Ps. Det har inte brunnit någonstans ikväll. Ds.

Reblog this post [with Zemanta]

—–

  1. affär i Ornäs där man kan köpa och sälja begagnade sportgrejor. Vi lämnade in gamla skridskor och kom därifrån med skridskor till Terrorprinsessn, slalompjäxor till Solstickan och nya skidor till mig… []

Pyroman

Det härjar en pyroman på vårt lilla villaområde och nu börjar det bli riktigt olustigt.

I förra veckan brann en lekstuga, iförrgår brann det i ett garage som är hopbyggt med flera andra bostäder och igår brann vårt redskapsskjul mitt i området. Det är lite olustigt. Solstickan är extremt orolig.

Självklart har alla sina misstankar vilken i sin tur är olustigt: personen ifråga är märklig, saker har hänt runt honom förr och allt runt honom indikerar på en klassisk psykopatprofil.

Samtidigt känns det olustigt, och knappast alltid vettigt, att fastna i såna misstankar. Om det inte är den personen så kommer det alltid bli ett märke på honom – i hans själ.

Det som också händer är att grannar börjar att diskutera eget vaktsystem och ord om att ”om man får tag i den som gjort det så…” rör sig i grupperna som samlas. Det skrämmer mig egentligen mer även om jag förstår känslan.

Vidare är det uppenbarligen så att Borlänge igen kan rendera sig tillnamnet Sveriges Chicago. En person är skjuten på blanka dagen, inatt skedde en allvarlig knivskärning och de senaste veckorna har ett antal mindre misshandlar, rån och annat skett.

Det är uppenbarligen vaktombyte i gängen igen. De gamla, hangaroundsen runt gamla Familjen, är uppenbarligen utmanade av en ännu yngre gruppering. Jag är just nu glad att inte jobba på natten. Det kommer att smälla rejält är jag rädd.

Det är inte roligt att inse att man idag har barn som börjar röra sig i vidare cirklar.

(posten skriven i IpodTouch/Wordpress)

Reblog this post [with Zemanta]

Rockband kidnappat av kommunalt varumärke

Det här blir ett inlägg som handlar en hel del om det jag gör på dagtid, när jag inte är ledig med mina höstloviga barn. Och om musik. På lokal nivå. Bara så ni vet.

Läste i morgontidningen att bandet Sabaton under tre år sponsras av Falu kommun. För femtiotusen så ska bandet se till att sälja in Falun i intervjuer, göra skolframträdanden mm. Dealen innehåller också att bandet ska fortsätta bo i Falun, de får inte använda droger eller på andra sätt misskreditera sin sponsor. I samma tidning berättas att Borlängebandet Goodlooking Trash också blir sponsrade av Borlänge kommun. Marknadschefen menar att det är ”som att köpa en annons” (tyvärr är artikeln längre i pappersversionen än på nätet – ett nytt snedsteg från gammelmedia).

Kommuninnevånarna kommer säkert att ”rasa” mot det hela. Problemet är att det hela inte är någon vinst för banden egentligen. Kommunerna har skrivit hårda regler och i Borlängefallet är pengarna mycket små: att jämföra åttatusen med att köpa en annons är skrattretande. Borlänges kampanj i tunnelbanan kostade över en miljon, annonser i båda lokaltidningarna kostar bara i mediekostnad runt 100 000. För åttatusen kronor får kommunen rock’n’rollambassadörer som pratar om staden så fort de får chansen, sponsring på bussen med både Boomtown och Peace & Love. Det är bra betalt för den lilla skärven. Som kommunal marknadschef skulle jag dock ha en viss skammens rodnad över att ha kommit undan så billigt.

Sabaton då? Falu kommun sponsrar dem med 50 loppor. Det är lite mer. Dock handlar det om ett treårigt kontrakt. Och då Sabaton tillhör metallscenen så är de dealar de gjort för pengarna: renlevnad och Svenssonliv i Falun lite farligt imagemässigt. Kommer kommunen att ha åsikter om nästa plattas texter? Eller scenshowen – kommer den mest innehålla fina bilder över Falu kommuns stolthet koppargruvan? Tre år är Sabaton Falu kommuns fångar på många sätt.

Det är självklart vågat av kommunerna att göra det här. Det som jag menar gör det hela problematiskt är mötet mellan ungdomskulturens inbyggda revolt mot det bestående och kommunernas behov av stabilitet och icke-provokativt innehåll.

Kommunal sponsring är problematisk. Kommunala pengar är medborgarnas pengar. Hos en del kommuninnevånare är den saken väldigt framträdande. Rättvisa och ”rätt saker” diskuteras alltid ingående oavsett om det handlar om femtio spänn till fika eller femhundra tusen för utbyggnad av ålderdomshem. Att kommuner mer och mer valt att se sig själva som varumärken (med usla taglines som följd) är helt i linje med teorierna om place/nation branding men tyvärr sällan helt genomarbetat. På samma sätt är de sponsringsdelar som mer och mer blir en del av kommunernas mediemix, svåra för såväl de som sponsras som för kommunen. Det blir lätt som det vi ser nu: att de som är i behov av pengar i mångt och mycket blir fångar runt kommunernas krav på politisk korrekthet och att deras handlande måste vara så icke-provokativt att ingen kommuninnevånare kan hitta något att kritisera dem för. Att som kulturarbetare, rockmusiker eller på annat sätt en person eller grupp vars uttryckssätt är utsatt för subjektiva värderingar, där attityd är en del av det egna varumärket och framgången inte mätbar i sekunder, centimeter eller mål, riskerar att förlora rätt mycket när kommunens marknadsförare räddhågat håller koll på sin investering.

Mina råd brukar vara att innan man går in i en liknande relation först göra rejäla konsekvensanalyser för sitt eget varumärke – även om man är rockband. Det hela kan helt enkelt innebära att man förlorar mer än det smakar.

Det förra och nu

Ok.

Idag mötte jag en gammal vän. Osannolikt sammanträffande. En fd ämbetskollega. Göran, prästen. Nu två olika världar. När jag berättade att jag avsagt mig ämbetet såg jag besvikelsen, ledsnad – kanske sorg? – i hans ögon. Tror jag. Eller så inbillade jag mig det.

Igår fick jag en vänförfrågan på Fejjan. En av de två som var så viktiga för mig. Som var mina förebilder. Som gjorde att jag vågade bejaka både tro och tvivel som sextonåring, söndertrasad av framgångsteologins niosvansade trospiska. Skrev mail tillbaka. Långt.

Jag förstår inte varför det händer. Just nu.