Månadsarkiv: augusti 2008

Yttrandefrihet för finkultur men inte för reklam

Alla minns vi den stora diskussionen om hur Muhammedkarikatyrerna försvarades och hoten mot upphovsmännen och de tidningar som valde att publicera teckningarna. Det var stora ord om frihet och rätten att uttrycka sig även om det trampar personers tro och åsikter på tårna.

Under sommaren har kinesiska idioter hotat såväl personal som reklambloggare som skrivit om Röda Korsets Ungdomsförbunds kampanj inför OS. Det blir en del, efter att en del av oss på att Åsk blir hotad. Men det är inte de stora diskussionerna, de yttrandefrihetsteoretiska åsikterna som rör sig just nu (förutom Medievärlden som lyfter frågan rejält).

Min vana trogen så blir jag lite konspiratorisk:

  • Det handlar om reklam. Reklam är fult per se. Att reklam skulle handla om yttrandefrihet går inte att förstå för vissa. Till skillnad mot teckningar av Muhammed av en erkänd konstnär.
  • Kinesiska studenter är goda i den allmänna synen efter Himmelska Fridens Torg 1989. De kan ju inte vara intresserade av att försöka tysta någon? Det är ju fundamentalistiska muslimer som är de onda.
  • Det är en bloggare som hotats – trots att hon gjort samma sak som journalister gjorde i Muhammeddiskussionerna: objektivt berättat om saker (och också tagit med det faktum att bilderna i kampanjen inte var fullt rätt). Bloggare är vilda och icke-att-tro-på.

En nyhetskvarn som snart börjar att mala

Var idag på Newsmill och tittade på det som de tänker släppa inom kort – en beta och kan lugnt säga att det ser intressant ut. Har träffat PM och Leo några gånger under tiden de utvecklat idén och lämnat lite idéer, tankar och så utifrån min kunskap om bloggosfären (nej, jag skrev inte på någon no disclosure) vilket varit kul och ärofullt. De har ju också kört igång lite lätt på sin blogg och onekligen smällde det till när Gyllenhammar och Zandén skrev en minst sagt inte så politiskt korrekt bloggpostning som fick en rejäl bloggsnurr på det.

Vad tror jag om Newsmill? Jag kommer att göra en recension på Same Same But Different men kort så kommer Newsmill bli en hit om de lyckas att balansera mellan ett traditionellt medietänkande när det gäller vilka som ska toppa sidan, med det mer sociala medie-inriktade i att lyfta pingbacks och framförallt att låta personer skriva själva – direkt in i deras system. Newsmill fyller ett hål som funnits mellan de traditionella mediernas relativt statiska system av kommentarer och Twinglylänkningar, och den vildvuxna bloggosfären. Deras tänk runt att låta läsarna ratea genom att beskriva sitt känsloläge runt artikeln är briljant. Att det är tre pappersmediamänniskor (gammalmedia ;)) som gör sajten kan oroa mig lite men jag tror ändå att de kommer att hitta sin nisch, och om de lyckas att följa med utvecklingen av sociala medier och ändra sajtens erbjudande under tid blir det ytterligare en intressant arena för debatt och nyheter mittemellan bloggare och traditionella media.

När vi snackade om sajten så menade PM att det som är intressant är att det är personer med sina egna namn som skriver. Och det var något han menade var en viktig del i att låta bloggare länka upp sina postningar inifrån sajten. Problemet jag ser med det är att flera av oss bloggare faktiskt inte längre har en ”handle” (jodå, jag ska skriva ihop en postning om min förfrågan om bloggnamn och handles, håller på att samla ihop lite internationella delar bara), utan att vårt bloggnamn är ett namn. För väldigt många är jag deeped. Det fick jag bland annat bevis på under senaste veckan då den svenska sociala mediebubblans favorithäng Jaiku legat totalt nere och vi fick leta oss till andra ställen: att jag plötsligt taggades som Niclas blev förvirrande för många som diskuterat med mig på Jaiku som deeped. Och egentligen: vem skulle bry sig om någon som skrev på Newsmill under Niklas XX – när personen är Blogge Bloggelito? Samma sak upplever Åsk W, vars normala namn är rätt unikt men Dabitch†† är en del av hennes personlighet (Dab – har vi pratat om det här analogt eller digitalt? Kommer fan inte ihåg :)). Helt enkelt har det i många fall blivit så att våra handles har blivit personifierade och är inte längre endast en tillfällig mask eller ett anonymiserande – vi är våra handles. Också. Det är våra ”artistnamn” precis som att Prince, Bono eller LL Cool J knappast skulle avkrävas att kalla sig dopnamn. Jag har länge funderat på att börja att skriva utifrån mitt riktiga namn och skulle du lägga in niclasstrandh.se eller .com så kommer du hit – samtidigt har jag, när jag börjat att signa upp mig på de tjänster jag använder under mitt vanliga namn, insett att det är rätt meningslöst. Och förvirrande; ett handle blir för flera av oss vårt personliga varumärke i digitala sammanhang – och precis som när det gäller andra varumärken så är det mycket svårt, och sällan försvarbart, att byta namn på ett redan inarbetat varumärkesnamn. —–

  1. Läs Jockes jubelrop nu när Jaiku äntligen kom upp igen []
  2. †† i dagens Metro lyckades journalisten blanda ihop att Adland är en blogg som drivs av Åsk aka dabitch… som har en blogg som heter Dabitch Bang också iofs :) []

Kärlek? FFS.

“Love Will Tear Us Apart” coverImage via Wikipedia

Mymlan vill att man hittar bra kärlekslåtar för att göra något annat än FRA-postningar.
Kärlek? Själv tillhör jag knappast dem som gillar musik som är ”kärleksmusik”. Och Joshen tog U2. Och det känns fan så kul att faktiskt välja vad jag tycker är en av de vackraste låtarna om kärlek:


Susanna And The Magical Orchestras version är den bästa coverversionen av Joy Divisions original Love will tear us apart.

Någonsin.

Även om Swans ligger bra till, också Jarboe-vocalversion. Den här var riktigt kul story runt. Arcade Fire och U2s liveversion känns väl irländskt ”jiggig” och det här är inte så kul heller. The Cures version känns lite för trogen – så där när den är för viktig för att göra något eget av. New Orders är… känslomässig trots att den är verkligen New Ordersk. Roande är att den som lagt upp videon kände sig tvungen att skriva ”Joy Divison-cover”… hello, läs din musikhistoria… José Gonzales version är annorlunda – känns som om han hittat en originalinspelning; demon som Ian Curtis kunde spelat in. Nouvelle Vagues karriär på att göra om gamla indie och postpunk-Wundergraft har någon sort operesqueversion. Mest oväntade (och sämst) cover är Paul Youngs version. Hoppas att Ian Curtis ande fortfarande spökar för honom… Stone Roses är inte heller speciellt bra. Skummast måste Albert Kuvezins strupsångsversion vara. Fall Out Boy har gjort något som känns nära men ändå sitt eget – och det här är också en bra version. En sorts postpunkig synthversion. Lattjo. Arthur Baker får man ju inte tycka gör något dumt men jag vet inte vad jag gillar hans remix på originalet. Det här får en att bli nostalgisk, The Factory liksom…

Jag brukar gilla att tagga men fasen – jag har inte hunnit läsa bloggar på nån vecka så jag vet knappt vem som gjort dem. Men kanske vill Hemliga Morsan ta en sväng, Pale Green Woman och även om jag vet att de hatar det: Schmut och Dabitch. De har till och med konstigare musiksmak och större udda musikbibliotek än jag.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Reblog this post [with Zemanta]