Via Mymlan hittar jag Skugges drapa. För första gången på mycket länge visas en tendens av den gamla Linda Skugge. För jag mår illa av det som hänt. I en Jaikutråd diskuteras också frågan.
Självklart är det för jävligt att en flicka i tioårsåldern blir mördad men det som äcklar mig är den märkliga uppmärksamhet det fått. Då inte först och främst från medierna utan från folk i gemen. Det är ett sorts skapat nationellt trauma. Och det eldas på att personer utan någon som helst möjlighet att driva självkritik. Den som inte är med är emot, och har diverse störningar.
Det har tänts ljus för Engla och det har diskuterats såväl stödgalor och annat för hennes mamma. Här i Annonsbladet har det kommit in små vädjanden om att stödja mammans företag, ett new age-konferenscentrum. Det hela tenderar åtminstone lokalt att bli en märklig marknadsföring för Fridhem. Däribland Fredrick Swahn och hans fru.
Så väljer SVT att sända begravningen. Ett av de märkligaste publicistiska beslut jag varit med om. Det uppmärksammas på flera ställen. Återigen anser vissa att det är rätt1 och andra reagerar mot det. Göran Rosenberg menar att
Jag ser inget allmänintresse, inget publicistiskt intresse på det sättet. Det finns säkert tittare som vill se det här men det tycker jag inte är ett tillräckligt argument
medan2 Peter Yng på SVT anser att
Englas öde blottlägger den värnlöshet som barn och tonåringar lever med, också i miljöer som förefaller trygga och säkra. Det visar också att allmänheten vägrar att acceptera detta
Den här diskussionen blottlägger två skilda synsätt på public service. Det ena handlar om att allmänhetens intresse är att skapa bredd och djup utan att ta populistiska hänsyn (Rosenberg) – att vara samhällsmedia, inte publikmedia medan Peter Yng står för en diametral motsats: det som publiken vill ha ska publiken få. Public service blir då inget mer än en statlig betald kanal. Utan någon grund i ett samhälleligt perspektiv. En i min mening ruggig utveckling av public service. Det är inte SVTs uppgift att vidareskapa känslan av ett nationellt trauma runt detta – och fr a inte att välja att direktsända en begravning som i sig är en händelse av både mycket privat vikt, men som också kan ge konsekvenser genom att starta upp diverse trauman hos människor som ser den.
Som en del vet så har jag jobbat som präst. Jag har begravt många personer och vet hur oerhört fantastiska begravningar kan vara. För de som är anhöriga. Det som sker nu är att man bjuder in vem som helst till den här begravningen, det kommer innebära att de anhöriga störs rejält i sitt avsked. Det blir en ”händelse” snarare än en kyrklig förrättning, det blir en ”manifestation” istället för ett avsked av en person. Engla är ingen ”symbol” som Peter Yng försöker förklara det hela med; hon är en liten tjej som blev mördad. Genom att sända begravningen skapas en fiktion istället för en verklighet. TV är ett starkt media – men också ett media som skapar distans. Det förminskar i de fall där saker är svåra att ta till sig, och förstorar det som annars inte skulle vara en fullt så viktig sak i tittarens liv.
Det personliga trauma som föräldrar och de som kände Engla lider av bör inte kablas ut till hela världen.
Det som SVT valt att bejaka är en förfrågan från Englas egna anhöriga. Tyvärr verkar inte SVT någon som helst kunskap om sorg. När man jobbar med sorgearbete ser man klart fyra faser: chockfasen, då den anhöriga inte tror det är sant det som hänt. Reaktionsfasen, då den anhöriga reagerar eftersom man inser att det som hänt är sant. Bearbetningsfasen kommer efter det (oftast börjar den någon gång efter begravningen) då man börjar att hantera det som hänt på ett något mer rationellt sätt och nyorienteringsfasen innebär att man kan börja att leva vidare. De två första faserna är inte rationella, det är då människor gör och säger saker som inte har någon som helst logisk förklaring och de gör val som inte bygger på någon som helst eftertanke. Helt enkelt: de vet inte vad de gör. (Tyvärr Mary och Martin, ni har fel. Föräldrarna kan inte bestämma.)
De personer som varit med om att låta medierna bli en del av sitt sorgearbete har ofta efteråt också kommit till insikt om hur deras sorg blivit något offentligt, något som inte längre är ens egen. En upplevelse som knappast är till sin fördel när det gäller att leva vidare efter ett trauma. SVT borde tagit kontakter med personer med kunskap om sorgebearbetning, om krishantering för att bättre förstå varför en sån här förfrågan kommer. ”Och sedan insett att man håller på att trampa i klaveret.
För SVT har valt att vända på hela public service-begreppet enligt ovan, och är nu inte i samhällets tjänst – vilket innebär att ta ansvar och faktiskt välja bort saker, utan satt sig i publikens tjänst – en publik som sällan är rationella och empatiska utan vill ha och se det unika, det som är otäckt/fascinerande/emotionellt utan att för den skull beröra.
Begravningen av Engla kittlar människors ”>hyena-liknande behov av att vara med där det händer. Det blir en voyerism in i sorgen. Det blir ett sätt att hantera sitt eget liv genom att skapa en kollektiv känsla av godhet, att vara delaktig i något större. Självklart en viktig aspekt men frågan är om det är en begravning av en liten tjej som ska fungera som substitut för äkta delaktighet?
En del av frågan handlar också om politik. Yngs argument om att Engla blivit en symbol för barns utsatthet driver det mot att göra begravningen till en manifestation för en generell fråga. Det är något som Rosenberg bland annat vänder sig mot. Problemet med Rosenbergs argument är dock att det finns en riktigt otäck politisk aspekt på det val som SVT gjort: det är ett sätt att än hårdare sätta kriminella aspekter på pedofili. Det är att skapa en hatisk stämning mot det som inte får finnas. Så visst är det precis som när det gällde Fadime (en direktsänd begravning som jag ansåg vara lika fel). Peter Yng har dock kvar att förklara hur det kommer sig att man inte direktsänder begravningen av de två små barn som mördades i Arboga, för man kan knappast säga att de inte ”blottlägger den värnlöshet som barn och tonåringar lever med, också i miljöer som förefaller trygga och säkra.”. Men i det fallet så var det en kvinna som (förmodligen) dödade dem. Det innebär ju att man inte kan få in den normala statsfeministiska tanken om att män är ondskefulla i sammanhanget. Eller varför direktsändes inte Bobbys begravning? För att det skulle inneburit en manifestation mot föräldraskapet. Det går ju inte.
Däremot går jag inte in i argumentet om att ”det är så många barn som dör över hela jorden” eftersom Engla handlar om närhetsaspekten: att vi berörs av det som händer geografiskt eller kulturellt nära oss själva mer än det som händer på en mer avlägsen plats eller i en kulturell sfär som inte är vår. Det som snarare är frågan: vem bestämmer vad som är tillräckligt nära och genomgripande för svenska folket för att välja att sända en begravning?
Man blir också fundersam över var alla de är som känner att de faktiskt vill se begravningen. Läser man igenom bloggar som skriver om det så är det en miniskul del som är för SVT:s beslut. De flesta upplever det som rejält negativt och knappast värdigt.
Uppdatering: Präst för begravningen är Niklas Lång och jag kommer att skicka honom länken och höra om han vill kommentera själva TV-saken. Hittade vad han sa om att gudstjänsten skulle vara öppen för alla.
Begravningen kommer att vara öppen för allmänheten. I kyrkan kommer det att ges prioritet för anhöriga, boende i Stjärnsund och de som hjälpt till i sökandet. Eftersom kyrkan inte är hur stor som helst arbetar vi på att det ska ges möjlighet att delta även utanför
Det finns två problem. a) alla gudstjänster är generellt öppna för vem som helst. Så det hela blir att säga ”det är öppet eftersom det alltid är öppet”. b) Det hela visar tyvärr en åsikt som spelat SVT i händerna.
Andra bloggar om: Engla, begravning, SVT, public service, sorg, manifestation, privat, offenligt