Ibland, när man sätter den sidan till, så är man rätt effektiv. Jag har städat, gjort klart en presentation och ska snart klä om, åka förbi bolaget på väg till Falun.
I eftermiddag håller jag, Annika Lidne och Björn Falkevik en föreläsning om sociala medier. Självklart - det är ju Falken vi pratar om, så bambusas det hela. Så du kan vara med också: http://alpha.bambuser.com/channel/socialclub.

Andra bloggar om: föreläsning, Annika Lidne, Björn Falkevik, Niclas Strandh, städat, presentation, Bambuser, sociala medier

Jag sitter och försöker hitta ett sätt att ha något vettigt att säga på fredag. Annika har liksom briljant gjort det i den preso hon ska hålla… Jag ska nog hålla mig till knyppling eller nåt :).

Så istället startar jag min stackars blogg. Som jag tidigare sa: det börjar bli oroväckande sällan som jag faktiskt operativt gör det jag numera tjänar en del pengar på att prata om (eller jag och jag: min byrå). Frågan blir alltid om det är själva bloggandet som gjort nytta - eller att jag läser en jävla massa konstiga saker om saker som gjort det.

I vilket fall som helst: en del inlänkar syns bara i WPs Dashboard. Och jag hittade den här (eftersom jag inte hunnit läsa några bloggar på länge heller…). Och rodnar lite klädsamt. Men för att återknyta: utan bloggarna hade vi aldrig kommit i kontakt med varandra, jag och Ulrika.

En annan som återkommit, och gör det med ett briljant inlägg som kanske förvånar en del är Ms Garbo. Det är alltid lika roande när hon dundrar igång sina gamla teknikerkunskaper.

För övrigt är det (o)roande att Göran Persson blir utnämnd till Årets mäktigaste PR-konsult. Oroande för PR-branschen. Roande på samma gång. Roligare är det här:

33. BJÖRN MELLSTRAND
Titel: vd JMW
Inkomst: 509 200
”Stigande maktspelare som har lyckats bygga en lönsam byrå av ingenting och dessutom blivit ett branschansikte.”

Jag tror egentligen att det är väldigt väl uttänkt men det är roligt ändå: Ronnie Sandahl har tagit över Belinda Olssons blogg och skriver på hennes sätt under hennes semester. (via Mymlan).

Just “barnvakteri” och semestervikarierande på bloggar är rätt intressant, Jonas Morian annonserar i sann socialdemokratisk anda ut en vikarieplats för fjärde året i rad. Dels visar det att det finns ett reellt behov av att hela tiden uppdatera en blogg (för att inte bli bortglömd, för att hålla momentum etc.) å andra sidan kan det också innebära att bloggen blir mindre stringent när det personliga tilltalet från bloggaren fragmenteras av flera andra röster. Behovet som en del upplever tror jag ligger i att det fortfarande är försvinnande få som använder sig av RSS-läsare och prenumeration av feeds.

Åter till Belinda och Ronnie. Det vore iofs kul att göra en sorts utbyte där bloggare med olika stil skriver på varandras bloggar - som man uppfattar att just den bloggaren skriver. Exempelvis: tänk om jag och Ulrika Good bytlånades blogg ett tag? Det skulle nog bli riktigt… intressant läsning :). Eller att Blogge och Hedgehog bytlånades blogg…

Darren Rowse skriver om samma problem som Blogge¹ och andra mött: att bli svartlistad av Akismet. Något som Darren upplever som ett alltmer vanligt problem. Han har några briljanta förslag på hur det skulle kunna lösas:

Perhaps Akismet could provide us with some way for us as bloggers to add to a whitelist of commenters. I’d love to simply take the emails of those who have problems and add them to such a list that automatically lets people comment. I’m also wondering if there’s some way of notifying commenters that are filtered as spam that this is what has happened and to point them into the direction of some sort of procedure to rectify it if they feel that their comment isn’t spam?

Noterar intresserat att diskussionen runt det personliga varumärket börjar bli på riktigt. TV rapporterar att försäkringsbolaget If funderar på att försäkringar skulle kunna användas för de fall där man upplever sig behöva göra en skönhetsoperation för att få ett visst jobb (på TV4s Nyheterna). Och diskussioner om att testa riktiga elitklasser kommer från majoren själv. För mig som jobbar med employment branding är det inte konstigt. För idag handlar det om att den anställde lika mycket är ett face för varumärket som att den ska ha hög kunskap.

1. intressant är att Google-träffar på hans blog inte renderar att man kommer till honom utan till Googles förstasida [up]

Det går bra för byrån. Men ingen framgång ger sig av sig själv. Bland alla andra har jag jobbat mycket hårt den senaste tiden. Resultat är en sak men ibland spelar det ingen roll när omvärlden förklarar att man inte gör “rätt”.

Det var därför skönt att läsa Jockes off-topic postning “Hur får du ihop livspusslet?”. Jag tänker ganska mycket på samma sätt honom, fungerar likadant, exempelvis när det gäller ställtid och deadlines - vilket är svårt för många att förstå. En del tycker “men hur hinner du blogga när du har så mycket att göra”? Grejen är att jag hela tiden “crunchar”/bearbetar jobben. Men jag kan göra många andra saker samtidigt. Det är precis som det Jocke skriver:

Sätt deadlines och acceptera vikten av ställtid. För egen del är jag extremt deadlinestyrd. Jag får sällan något ur mig förrän sista natten innan leverans, men då går jag också in i ett härligt flow eftersom allting redan kokat klart i skallen.

Än så länge så är problemet att jag inte kan hyra in precis de tjänster som jag vill, men mitt mål är inte att tjäna pengar för att lägga dem på hög utan att kunna jobba hårt - utan att behöva ha dåligt samvete.

För jag är en extremt aktiv person när det gäller mina jobb. Jag lämnar aldrig jobbet i huvudet. Varför? Därför att jag älskar det.

Jag blev sjuk på mitt förra jobb - för att jag inte längre kände att det fanns något att älska. Jag tyckte om kidsen, jag älskade när jag kunde göra saker som stack ut. Men det fanns konstant motstånd, jag fick stånga huvudet i väggen både mot de som jag var chef för och de som var mina kollegor och chefer. Frustration istället för kreativitet, operationella möten istället för strategiskt långtidstänk, tradition istället för nytänkande (även om mina två kyrkoherdar vågade mycket för min skull).

För min del är inte stress farligt per se. Utan det är frustration som tär mig sönder. Stress som är kreativ och framåtskridande kan för mig vara som uppåttjack, men när det är frustration så är det som saltsyra.

En i “bubblan”, Gitta, skrev bra tidigare i veckan:

Ta ett steg åt sidan när attacken kommer. Fokusera och kontra med att säga ”JA” till det du vill, istället.

För attacker av frustrerande idiotier och bakåtsträvande personer kommer. Men jag tycker att Jockes avslutning är briljant. Något att lära för oss alla:

Hitta det positiva tillsammans[...]. Även om man behöver gnälla av sig också så avsluta helst med ett skratt. Det är roligare att ha kul än att ha tråkigt.
Och för fan, häng inte upp dig på småsaker.

Livet är fan roligare att inte ta på för stort allvar.

Andra bloggar om: livspussel, Jocke Jardenberg, arbete, jobb, stress, frustration, strategi, taktik, jobbet, deadlines, ställtid

Det gick ju inte som någon riktigt tänkt sig. Den svarta svanen dök upp. Svenska tidningar frossar i krigsrubriker om fiasko och Perellis varumärke får sig en törn. Men jag älskar folks fullkomliga ologiska förklaringar:

Om vi överhuvudtaget ska ha en chans i den stora finalen måste vi skicka Carola såklart, skriver signaturen ”calvalle” i aftonbladet.se:s forum.

Visst. Carola har vunnit två gånger. Men man glömmer att Perelli har vunnit en gång. Och när de vann var det inte lika många länder som tävlade - alltså är det bara korkat att jämföra. Carola skulle inte ha en chans heller.

Mer roande är att svenskarna “rasat” en smula mot vinnarens utvikningsbilder och förklarat att Charlotte minsann aldrig skulle:

Utvik finns inte på kartan. Inte en chans. Alla vill klä av artisterna och då gäller det att vara smart och inte ställa upp på det. Det är inte så begåvat. Charlotte har ju fått en massa erbjudanden. Men nej, nej.

Verkar som minnet är lite si och så med. För fru Perelli (och som Nilsson) var med ett antal gånger i Café… Så frågan är väl snarare hur management runt Perelli ska omdefiniera utvikningar.

Det som hände hände. Låten var inte tillräckligt bra i konkurrensen. Att sedan folkets röst oftast bevisar min tes att folk är idioter är en annan sak. Dock fick både Turkiet, Azerbadjan och Bosnien rätt bra med poäng. Tyvärr misslyckades även Frankrike, vars Sebastien var det mest galna jag sett. Snubben inhalerar helium på en schlagerscen…

Bäst var Luuk och hans sidekick var bäst. Björn Gustavssons ironi var idiotisk. För att förstå ironi måste man tro att publiken har samma preferenser och förkunskaper. Det har inte Europa: de har inte sett Killinggänget. Utan de såg bara en bortkommen ung pojke som inte kunde prata engelska och till och med gav Sverige tolv poäng. Jättekul för oss som vet vem han är. Idiotiskt för Sveriges bild i européernas ögon.

Alltså: rent ekonomiskt så måste det vara bättre för ett företag att ha tills vidarekunder. Det innebär ofta att man inte orkar säga upp saker hur som helst.
Jag har varit Boxerkund. Tills idag. Eftersom det har varit osäkert runt Borlänge Stadsnät och Canal Digital så har vi inte riktigt vågat säga upp Boxer. Jag gjorde det idag.

Då har man tre månaders uppsägningstid. På grund av att jag är tills vidarekund.

Det är fan horribelt! Bredbandsbolaget var samma sak.

Det här är inte någon som helst valfrihet. Det är inte kundvänligt. Jag hoppas att fortsättningen på de reklamfilmer som går nu där Robert står bunden i djungeln innehåller att han bränns levande på bål.

Andra bloggar om: Boxer, uppsägningstid, Bredbandsbolaget, horribelt, ingen valfrihet

Mymlan uppmanar alla att göra något gott och sedan berätta om det på sin blogg. En bra idé. Värt Google- och Knuff-juice.

Själv vet jag inte om jag kommer att göra världen bättre imorgon. Men jag ska i varje fall köra ett gäng ungar (inklusive min egen son) till deras uppspelning på Kupolen. Innan dess ska jag träffa två personer som vi kanske ska anställa. Det är alltid lika spännande.

När jag kom hem idag hade Solstickan gjort nya gubbar i sitt nya Wii - och självklart gjort en “pappa”. Då blir man lite varm i hjärtat. Vi spelade lite Wii: baseboll och jag lirade lite golf (gick sådär). Det är sjukt roligt med Wii. Känns lite som att jag är sugen på att spela spel - det var länge sedan det hände mig. Gör det världen bättre? Antagligen inte. Sen inser man att utifrån måste man se fullkomligt galen ut när man står och viftar…

Ännu några dagar i Stockholm. Jobb i kubik; möten runt samarbeten, höll heldagskurs om sociala medier tillsammans med Brit och Björn M, träffat Advisory Board och sen jobbat med ett par projekt. Men ett par timmars ätande och faktiskt en whisky på Riche. Oavsett om det brukar vara en massa reklamare där så kände jag mig onekligen lite som en främmande fågel. Kändisspottade Mauro Scocco. Funderade på att gå fram och fråga varför han slutat med bloggandet men det kändes ändå lite fånigt. Va fan liksom.

Jag har fått min dotters snuva och hosta vilket gör att jag låtit som ett jävla tröskverk de här dagarna.

Och som vanligt har jag noll koll på vad som hänt. Det är fan inte bra att vara så lost.
Bloggarna är också sorgligt eftersatta på grund av ren tidsbrist. Återigen visar det ju sig att om man plötsligt föreläser eller kör utbildningar, jobbar med mycket kunder runt såna här saker så blir det plötsligt att man inte hinner att hålla på med det man faktiskt ska utbilda eller jobba med. Det stör mig. Jag tänker inte bli någon sån “kunskapare” runt det här utan att faktiskt leva livet som hör till.

Så blev jag sittande att kolla igenom en del av de bloggar jag länkar till inom Politik-segmentet (flyttar över alla till Konceptuellt - minimizing the cats) och inser att Tove Lifvendahl faktiskt inte tillåter kommentarer. En politiker eller liknande som inte gör det (jag anser också att en blogg inte är en blogg om den inte har kommentarsmöjligheten - då blir det en MegaFån och intresserar i varje fall inte mig) tycker jag missat såna saker som demokrati och konversationen som sociala webben handlar om. Så hon åker ur bloggrullen. Hejdå. Och tråkigt för du har en roande blogg. Men kommentarer är ingen hygienfaktor utan en definition av att vara med i bloggosfären eller inte.
En som däremot läggs till är Lilla Gumman. Briljant bloggupplägg av Johanna (aka Fashionista och en del av Bokhora och Karin.

En annan sak som irriterar mig är att diverse kedjebrev börjat att röra sig i en del av bloggosfären som inte är modebloggarna. Anledningen är ju självklart att få en Det ger en massa extra poäng på Knuff. Virala loopar är självklart lite lattjo men om de används effekten blir för¹ att det spöar andra personer som väljer att försöka skapa sin ställning via organiska länkningar så känns det jävligt trist. Fr a eftersom listorna då blir relativt ointressanta.

Några tankar runt SJ. Jag sitter i en första klass-vagn. Det betalar jag en del extra för. Komfort, jodå. Men jag tycker onekligen det är lite si och så med det hela:

• Man väljer gärna att sätta klass 1-vagnen längst bak eller längst fram. Längst bak så blir det ofta rejäl svänggunga…
• Man lägger gärna restaurangen en bra bit från klass 1-vagnen, eftersom den helst ska ligga i mitten av tåget.
• Tysta avdelningen ska vara mobilfri. Varför vet väl egentligen ingen längre. Men så är det.
• Det ska ingå internet i förstaklassbiljetterna. Problemet är att man på de flesta tåg mellan Sthlm och Mora helt enkelt inte har det installerat.
• I förstaklassvagnarna finns det endast en toalett. I 2a klassvagnarna två.

Om jag betalar lite mer så är det för ett mervärde som jag inte får i grundpriset. Den lilla saken har SJ helt enkelt glömt bort. Visst, sätena är rätt ok i de flesta av första klassvagnarna men för några veckor sedan åkte jag i ett tåg där man valt att helt enkelt inte installera själva elektriciteten till eluttagen…

Men ok. Det är gratis kaffe. Om man orkar gå fram till bistrovagnen…

Andra bloggar om: tåg, SJ, Stockholm, jobb, Mauro Scocco, manipulering, resultat, topplistor, Knuff

1. Jag var inte rakt av irriterad bara på Mymlan men samtidigt lite fundersam varför hon av alla valde att använda ett sätt som vi vet inte är riktigt snyggt. Men jag kunde skrivit på annat sätt. Jag är ledsen och ber om ursäkt. [up]

Hehe. Ni vet vaniljsöte Niklas Strömstedt. Han kan vara riktigt jävla elak. Nu har han spelat in samtal med Se & Hörs chefis, och lagt ut det på bloggen. Det är fan briljant, hämndgirigt och jag måste säga att han sannerligen har höjt sig i mina ögon.
Några saker som är riktigt läskiga är vad Tua L säger om PO:

- Ja gör det du vi har inte haft problem med PO på länge.
- Jo men jag har ju fått er fällda förr…
- Ja men inte med den här nya och han…nej hon har ju varit där ett par år.
- Yrsa Stenius ja, Hon har varit där ett knappt år om jag inte tar fel.
- Yrsa ja. Vi jobbade ihop på Bladet…

Ungefär “haha, henne känner jag så du lär inte få rätt eftersom PO knappast fäller en kompis”. Sen kan man fundera över hur många synapser Tua Lundström har kvar i skallen när hon i ena stunden är smörig som fan och i andra jävligt elak:

Hmmm ja…som sagt du är ju så snygg. Och oerhört begåvad men…du säljer ju inte längre. Men tjejerna…

Fy fan. Ärligt talat. Jag kommer aldrig att lägga in Se & Hör i mina medielistor och starkt avråda kunder från att annonsera i den blaskan. Att skiten säljer gör mig mer säker på att folk är idioter.
Däremot kommer fasen Niklas blogg att ingå i min RSS-feed och min bloggrulle.

För övrigt kan man väl säga att det här inte varit en bra vecka för chefredaktörer…

(via Sofias briljanta veckosammanfattning. Jag hade liksom inget att tillägga…)

Onekligen fascinerande att SVT i Englafallet ansåg att de anhörigas önskan hade tyngd nog att ta beslut om att sända begravningen, trots en stark diskussion runt det etiska i det hela - men att man i fallet om filmen om Hagamannen väljer att strunta i de anhörigas önskningar om att inte sända utifrån att “det är intressant” och att i det här fallet väger allmänhetens intresse högre än att ta hänsyn till de anhöriga.

Public service drar verkligen dödssucken.

Andra bloggar om: public service, SVT, Engla, Hagamannen, anhöriga, önskningar, dödssuck

SVT har inte förstått något av det nya medielandskapet - trots sina försök med PlayRapport (som jag fortfarande tycker låter som en porrkanal).
Boyahed, klassisk humor- och satirsajt valt att lägga ut en fejkad annonssida där man gjorde satir runt det faktum att såväl SVT som TV4 verkar kunna tro att vem som helst köper vad som helst på DVD - och varför då inte ge ut Englas begravning? Enligt mitt tyckande en rå men knivskarp satir. Så nära en möjlig verklighet att jag gick på den någon minut. Även Markus “LAKE” Berglund har drabbats av SVTs cease or desist-brev. Det här är fan så dumt så att det än en gång nästan blir mer ironi av verkligheten än av satiren. Bolagsjuristen hänvisar till varumärkesskydd, något som knappast gäller för den här sortens satir plus att de då borde, enligt någon sorts ordning, jaga de bloggare som använder logotyper från ex.vis Melodifestivalen och annat när de skriver om programmen. För rent juridiskt har de delvis rätt: deras logotyper (roande är att juristen inte verkar kunna skilja på ett varumärke och en logotyp i första skedet) har ett formskydd. Men - och det här är ett viktigt men - det gäller inte i satir och liknande delar. Faktiskt. Så juristen försöker få det hela till att den uppenbart fejkade annonsen är en reell annons och därmed ett kommersiellt intrång. Dumheter.

Andra bloggar om: SVT, LAKE, Boyahed, satir, varumärken, logotyper

350 000 såg begravningen av Engla enligt MMS. En rejäl siffra ändå. Men som Martin J påpekar:

En hög siffra för att vara på den sändningstiden en vacker vårdag, men inget som tar sig in bland helgens 15 mest sedda program. De som såg var mestadels äldre: två tredjedelar av publiken var över 65 år. Relativt många var också barn och ungdomar, som normalt aldrig ser på SVT vid den tiden.

För övrigt känns frågan som över. Låt Engla vila i frid.

Kom på kurs med mig, Björn Mellstrand och Brit Stakston om sociala medier. Platser kvar inför nästa vecka. Läs mer om den på JMWs blogg och anmäl dig här.

hannapetersenochbiologin, originally uploaded by deep.ed.

Hanna Petersen på Borlänge Tidning har lite svårt med könen på djur. Blir lite “va är det såna där torskar som fiskpinnar görs av” när man skriver “han” om en ko som springer ut på grönbete…
Uppdatering: Intressant är att, trots att jag faktiskt mailat redaktionen om det hela så står det fortfarande kvar även på webben. Litet fel men det är ändå intressant.

Bara så att ni vet.

Idag fyller en fantastisk person år. Bump fyller 14. Är det någon som förtjänar epiteten extraordinär så är det hon. Av många olika anledningar. Grattis!

Mindre än ett dygn i Malmö. Norwegian var försenade på söndagen. Så pass att vi kom till Malmö först efter att alla matställen stängt. Som tur var så hann inte Burger King stänga.

Några möten idag. För en arbetsnarkoman som mig känns det som om jag inte gjort “rätt” för mig.

Och vi blev så pass sena att vi fick ta taxi till Kastrup: så nu har jag åkt både tåg och bil över bron.

Och bott på Hotel Savoy. Snyggt hotell men jag vet inte - de flesta hotell är ungefär samma (ok, Tegnérlunden var ett riktigt nedköp). I övermorgon drar HS till Paris.

Jag och barnen far till Västerås till helgen, jag och Solstickan ska ha pappa-sondag i Sthlm.

Nu sitter jag på tåget hem. Hade tänkt jobba men eftersom vagnen är sist i tåget så skakar datorn något alldeles grymt. Som vanligt är uppkopplingen från Tele2 urusel runt Sala.

Jag är inte gjord för globetrotting.

Det känns som att man behöver samla ihop en massa tankar runt den intensiva diskussion som varit runt begravningen av Engla och SVTs val att sända denna.

1. Jag är lite förvånad att inga kriminologer uttalat sig (vad jag sett) runt sändningen. I en sjuk hjärna blir den uppmärksamhet som begravningen fått genom att SVT sänder den som en “statsbegravning” en vinst och i förlängningen kan det innebära en trigger för andra med samma sjuka tankar.

2. Public service, och journalistiken som ligger som grund för public servicetänkandet, ska vara konsekvensneutrala. Att sända begravningen är inte konsekvensneutralt. Ska man dra det till sin spets så väljer man att döma Eklund innan domstolen gjort det. Visst - han har erkänt, visat var kroppen fanns men rent juridiskt sett så är han fortfarande oskyldig. Om man inte drar det till en sån spets så handlar det ändå om att man väljer att ta ställning och skapa symboler. Det kan möjligen vara ett av de statliga indirekta direktiven men det rimmar illa med nästa punkt.

3. SVT har blivit populistisk service genom att inte ta sitt ansvar och fundera över vad deras bejakande av en sörjande familjs önskan kan ge i fortsättningen. Gapet mellan ett stringent public service-tänkande och det nya populistic service-tänkandet har varit flagrant i alla uttalanden från SVT, och det var just den synen som Siewert Öholm förfäktade - när han inte försökte föra fram en sorts elitism gentemot alla som är kritiska.

4. Samma elitism som Siewert Öholm visar på har personer som annars brukar vara intresserade av yttrandefrihet visat. Blogge ber mig och andra hålla käften, eftersom valet att tv-sända begravningen är ett privat avtal mellan Englas familj och SVT - och det har ingen annan med att göra. Problemet är att det argumentet är lite underligt: SVT är jag och alla andra - alltså ska vi som är kritiska hålla klaffen när representanter går in i avtal som vi inte vill att de ska gå in i.

5. Det man sett i det här är hur medialiseringen skapar stora gap. Om personerna som drabbades av Arbogamorden haft medievana personer runt sig hade det blivit en större debatt, om Bobbyaffären inte varit så svår att hantera för många människor genom att det handlar om föräldraskap, hade någon mediekunnig säkert tagit tag i det.

6. I Englafallet finns det ett antal personer i bakgrunden som är mycket vana att figurera i media, som har många kontakter inom olika medier och vet att använda dem. I detta har det alltid legat en orättvisa, men faktiskt kommer det gapet att vidgas trots att vi idag har ett medielandskap som inbjuder alla till att publicera sig. För kunskapen handlar om att få in saker i rätt “strömmar” för att nå ut - i framtiden lika mycket att hamna som en postning på större bloggar som att hamna i media.

7. Medialiseringen skapar också en förenkling och en stark dikotomisering av debatten. Vår lokaltidning (Dalarnas Tidningar) har varit mycket “på” när det gäller den här debatten, och hade idag en intervju med Englas mamma som var “ledsen över kritiken”. Problemet är ju att ingen har kritiserat henne utan att kritiken handlar om det gemensamma: public service. Vissa (exempelvis Jerry) har velat dra det till att den som kritiserar begravningssändningen är oempatisk och känner inte något inför mord på barn etc. En skarp mediedramaturgi skapar detta, och debattörerna lär sig att bygga utifrån samma manuskriptmall. Jag, som är kritisk mot SVT, mot Svenska kyrkan och mot dem som anser att det är rätt att sända begravningen, blir därmed kritisk mot de anhörigas önskan trots att det enda jag förklarat är att jag är rätt övertygad om att deras önskan inte springer ur ett rationellt val. Det är inte kritik - det är beteendevetande och erfarenhet av sorgeprocessen. Men genom en förädlad dikotomisering så har mediedramaturgin utvecklats till ett sorts fotbollsderby.

8. Svenska kyrkan har valt att ligga mycket lågt. I längden inte speciellt bra. Bra att man i det här fallet stödjer sin personals val¹ oavsett vad man tycker om det men illa att man inte inser att det som nu skapar är ett prejudikat och nästa gång kommer man behöva ta diskussionen om “öppna gudstjänster” är total öppenhet, även för media eller öppenhet i en mer analog fysisk mening (att ge alla möjlighet att närvara fysiskt i kyrkorummet).

9. Svenskens syn på riter visar sig vara bra mycket starkare än man kunnat tro i en sekulär och medialiserad värld. Diskussionen om SVT och begravningen har rört upp känslor som inte har med just det här att göra utan det faktum att människor har en mycket klar bild över hur en begravning bör vara: och där har media ingen plats. Om vi idag har en mycket svagare rituell betydelse av passager som dop, konfirmation och vigsel så står begravningen upp som en klar rit som få människor anser ska hanteras utan omsorg och respekt. Döden håller på att bli den sista andliga utposten för den moderna människan, begravningen blir den ultimata passageriten.

10. Jag är starkare övertygad om att opinionen skapas utifrån såväl dolda agendor och utifrån möjligheten att skapa monster och änglar. Det är en av de grundläggande anledningarna varför Engla fått så stor uppmärksamhet och inte de andra barnmord som skett i det närmaste: i Englafallet är det en man, en känd våldsbrottsling och (kanske) pedofil som tagit en oskyldig flicka och dödat henne. Trots att inget släppts om eventuella sexuella övergrepp så är många redan på det klara att de “måste” ha hänt. Det är en enkel bild av ett monster som kunnat skapas, och därmed blir samlingen runt Engla som symbol för oskyldiga offer för våld så enkel - monstret är inte “vi”, det är något “annat”. Vi behöver inte identifiera oss med monstret. I de andra fall som funnits finns det om att det finns möjliga identifikationspunkter med förövarna respektive icke-möjliga monstruösa drag: Arbogafallet handlar det (antagligen) om svartsjuka - något många kan identifiera sig med, och en kvinna (det går idag inte att göra kvinnor till monster då kvinnor per definition är offer oavsett vilka handlingar de utför), i Bobbyfallet handlar det om att man måste göra föräldrar till monster vilket innebär att varje förälder inser att man själv kunde blivit detta.
Så begravningen och symboliken som SVT menar är stark handlar om hur vi förenklat bygger upp en värld i det goda (det som är som vi) och det onda (det som är något annat). Samma dikotomisering som skett i samband med hedersmordsdiskussionen (den “andra” kulturen). Det hela bygger på en rak propaganda, och människans behov av förenklade verkligheter.

Uppdatering: Intressant är att kvällstidningarna idag väljer att toppa med minnesgudstjänsten för Arbogabarnen.
Uppdatering: Jan Axelsson förklarar att alla kritiker är dumma i huvudet.
Andra bloggar om: SVT, Engla, begravning, medialisering, diskussion, opinion, dikotomisering

1. det har stiftet här, och Ola Söderberg i synnerhet inte gjort förut… [up]

Måste klä om och klippa gräset. Det går fort men det är ändå jävligt trist. Vi har närmare 30 grader på altanen. En altan som helt klart sett sina bästa dagar och grannen bygger en ny jättefin. Och det ligger hela tiden Byggmax-reklam på min plats. Men jag kan inte sånt där, jag är inte intresserad av att bygga och greja.

Vi kan ha dörren öppen. Yoda går inte ut. För grannens hund har skrämt henne från vettet. Stackars katt.

Imorgon flyger jag till CPH för att sen åka tillbaka över sundet. Arbetsmöte på måndagen i Malmö. Sen hem. Jag är mest fascinerad över att jag klarar av det här livet - jag som egentligen hatar att resa.

Halva bubblan sitter och leker med Googles nya översättningsprogram. Om man vill veta hur deepedition skulle se ut på arabiska så finns det här eller SSBD på ryska.

Jahaja. Det har fan gått troll i sena kvällstågen för min del. I Avesta stannade tåget och vi som skulle till Borlänge, Mora och whatever fick kliva av. För det var gräsbrand igen. Träffade en kvinna som blev lika cyniskt trött som jag - hon hade haft ett jäkla strul i en vecka med tåg som inte gått och plan som blivit inställda. Träffade en jurist från Stockholm som blev alldeles stressad eftersom hon skulle ha ett möte i Borlänge vid tiotiden. Osv. När vi klev av så stod det en buss. Men innan hälften av oss hunnit över spåren så dök ett långt godståg upp. Ett långt. Som stannade framför oss. Där stod vi alltså bakom bommarna. Med ett godståg stillastående framför oss.
Efter en kvart eller så behagade någon ge godståget klarsignal att åka vidare. Då stod det inga bussar kvar. Sen kom en buss tillbaka. Då hade den fått kontraorder att bara ta folk som skulle till Mora. Ut med ett gäng folk - in med lite Moramänniskor.
Sen blev vi stående. Tills det kom en buss. Som skulle stanna i Hedemora och Säter. Hedemorastoppet blev långt, det visade sig att man väntade på en massa folk: tågpersonal… Fan vet varifrån de kom.
Roligast var en sur gubbe som, när han hörde mig skämta om gräsbränderna, förklarade att de kom av att folk rökte (och bligade irriterat på min cigg). Yeah right, tågspåren går ofta knappast i terräng där folk går och röker…
En annan rolig sak är det här. Snacka om lite looservarning att fråga efter en invite till Asmallworld…

Andra bloggar om: tåg, SJ, A Small World

Sitter på tåget igen, tillbaka norrut efter ett dygn i Stockholm. Jobb. Som vanligt. En del brukar fråga “men då kan du ju shoppa jättemycket”. Just ja.

Lyssnar på The Slip med NiN, som han släppt under Creative Commons-licens.

“Thank you for your continued and loyal support over the years — this one’s on me.”

Låter bra. Mindre poppig än Zero utan att bli otillgänglig. Och som sagt: gratis. Tungt för IFPI och Antipiratbyrån. Undrar om de tänker försöka jaga folk som fildelar The Slip?

Andra bloggar om: NiN, Creative Commons, tåg, Stockholm, Borlänge

Sitter på tåget ner mot Sthlm igen. Det har varit en smula märklig dag idag. Telefonen ringde i eftermiddags och det var SVT Debatt som frågade om jag ville vara med och debattera Engla och begravningen på torsdag. De hade läst mitt blogginlägg. Jag tackade nej.

Uppdatering: Sanslöst usel debatt. Siewert Öholm har återigen visat sin totala ignorans mot allt som motsäger hans egen subjektiva moralism. Undersökningen på SVT visade att 79 % var emot att sända begravningen, det var 4000 som svarat - Öholm menar att det nog var “fel” personer som svarat. De många personer som ifrågasätter SVTs åsikter inifrån avfärdar han som “kulturelitister”. När det visade sig att ingen i studion tänkte se begravningen förklarade han att de var dubbelmoraliska eftersom de läser tidningar…
Att Ranelid sedan körde något fånigt emo-kör gjorde det hela inte bättre. Ja kära nån.

Uppdatering: Äntligen någon från min gamla profession som tar bladet från munnen.

Mamman sörjer sin dotter, hon är chockad. Då måste någon annan fatta beslut åt henne. Jag har förrättat hundratals begravningar, jag vet hur viktigt det är att det blir ett tillfälle till avsked med öppet hjärta. Det har man inte om tv-kameror är där.

Och för övrigt verkar programdirektören på SVT numera också vara utbildad beteendevetare:

Enligt vår bedömning är inte mamman i chock. Även om det är familjens önskemål, så är det vi som har det hela och fulla ansvaret för sändningen

Niklas Lång, kyrkoherde i Husby, ser inga problem dock.

Naturligtvis har vi diskuterat för- och nackdelar med de anhöriga, pressekreteraren och SVT. Fördelen är att nu kan alla de som upplevt sig starkt berörda av händelsen använda begravningsgudstjänsten i sin sorgbearbetning.
– Inte ens de närmaste; släkt, vänner, skolbarn, familjer, folk i Stjärnsund får plats i kyrkan, säger kyrkoherden. Tv-sändningen blir en möjlighet för de berörda att ändå delta.

Lite märkligt ändå. Skulle man vilja sett till att alla närmaste berörda skulle få vara med skulle det vara enkelt fixat i dagens läge utan att SVT är inblandat och sänder allt till hela Sverige.

Andra bloggar om: SVT, debatt, Sthlm, begravning, Engla, nej, Siewert Öholm, Björn Ranelid, Debatt

En bloggutmaning från Mymlan. Jag är väl rätt sist egentligen. Men ok:

1. Hur länge har du bloggat?
Jag började reloada 1995 eller nåt. Min första blogg startade jag 2001, typ november. Sen startade Researchers första version sommaren 2002. Den blev en egen bloggdomän 2003. På Bloggi¹startade jag de första stegen mot det som sedan blev deepedition men det tog några versioner av Researcher2 på Blogg.se och sen på Blogspot innan det blev en egen domän. Och innan det skrev jag en jävla massa dagböcker på Lunarstorm, Silverplanet och QS. Jag har sett en jävla massa bloggverktyg utvecklas (det är faktiskt inte så länge sedan som automatpingandet kom till - innan dess fick man trackbacka manuellt). Idag bloggar jag här, på Researcher, på Same Same but Different, på min Tumblrblogg och mikrobloggar. Jag håller på att starta en blogg för samfälligheten, jag kommer att skriva för MID. Så mikrobloggar jag. Sen använder jag bloggverktyget för att skapa en digital footprint. Som antagligen kommer att gå över i en annan domän och då ska jag hitta på något med Researchdeploy-domänerna.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Om vi säger så här: det fanns inte så jäkla många svenska bloggar när jag började. Det var väl Stattin (numera mymarkup.se), Anna feat. Mel (lycka till med livet kära vänner), Suburbia (hans arkiv går bara tillbaka till 2005 men jag är rätt säker på att han fanns från början, och var i helvete har du tagit vägen?!), Blind Höna och självklart Adland, som jag räknar som moder till Researcher. Jag är faktiskt en av pionjärerna. Så någon bild hade man inte. Snarare skapades bilderna då.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Eh… möjligen blir jag förälskad i bloggare ;) … Det är gigantiskt många bloggar som jag läst genom åren. En del är fortfarande kvar, andra har dött (några rent fysiskt).

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Mina första blogginlägg finns i cyberrymdshimlen. De var på knackig engelska och bestod av diverse dåligmående. De första på Researcher var väl sådär. Men varför rota?

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Idag, i RSS-läsarens tidevarv (Åsk, kommer du ihåg den där RSS-läsaren online som du skapade?) är det nästan svårt att säga vad som är bloggar och vad som inte är det - man läser sina feeds liksom. Men jag gissar att jag har, rena bloggar, ett par hundra i min Google Reader. Vissa läser jag ofta, andra mer sporadiskt. Det är många reklambloggar, fr a plannerbloggar men ett gäng “vanity”bloggar² också.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Kanske fem-sju procent är rena “vanity”bloggar. Flest är reklambloggar och bloggar om social media, media och liknande. Sen finns det en hoper bloggar som jag taggat som “generalister”; som liksom handlar om en massa olika saker.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Även om vi jobbar inom samma bransch och inom samma skrå så är nog Ulrika rätt olik mig. Bison och jag är ofta dissonanta fast jag vet inte om vi egentligen är så olika. För övrigt ser jag ingen större mening i att läsa bloggar där jag inte hittar någon som helst koppling till mig själv: bloggen är ett socialt medium, och de jag vill ha relationer med ska vara någorlunda rätt kopplade i huvudet.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Mymlan. Det är ibland lite väl otäckt vad lika vi är (antagligen därför vi numera har Same Same But Different ihop). Josh och jag är uppenbarligen lika. Det var därför vi varit så jävla osams genom åren :). Och drf känner jag starkt släktskap med. Så självklart lord Fredruk. Och Åsk.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De förstår det inte.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Både ja och nej. Dels blir det knivigt eftersom Researcher knappast kan sägas vara något annat än en subjektiv blogg om reklam. Och deepedition är skapad utifrån en idé om att faktiskt vara på ett lite annorlunda sätt. Men ändå personlig i vissa stunder. Men nej, de som känner mig vet att jag är både snällare och mindre “bullrig” än jag är här. Tror jag i alla fall.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Sådär måste jag säga. Eftersom jag hållit på så länge, och när jag blev sjuk bestämde mig för att faktiskt inte mörka mitt tillstånd så har jag vant mig vid att leva rätt så öppet med hur jag mår osv. Samtidigt har jag, desto mer känd deepedition blivit, också blivit mindre personlig. Eftersom jag sett hur människor skapat sig sin framgång genom att skriva om sina barn och sina nära och kära, så har jag känt mer och mer aversion mot just det.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Numera: inte personligt/privat om min familj (exklusive min knäppa morsa). Jag har också blivit mindre intresserad av trivialiteten som fenomen. Det här är inte min dagbok. Så det försöker jag ge fan i att blogga om. För övrigt känns det som om jag bloggar om allt - om det intresserar mig (eller när det gäller Researcher eller Samesame - går in under dess ämnesområde).

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Bra fråga. När jag började var det väldigt mycket för min egen skull. Sen började det visa sig att folk läste, och i o m att först Researcher och sedan deepedition faktiskt blev rätt så kända har det blivit mer att man tänker efter och skriver om saker som man kan tänka sig intresserar andra. Så självklart gör jag det numera. Men jag försöker inte att glömma den där första idén om varför jag startade bloggar: för min egen skull. Jag tror vi människor gör det mesta för att söka bekräftelse, dels vår egen men också andras. Det hör till att vara ett flockdjur, det är en självklar och oavvislig del av att vara en social varelse.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja. De gånger en blogg faktiskt är mer personligt hållen så kan man det. Delvis. För också nej; dels tror jag inte man någonsin kan lära känna en person, dels har alla människor en självcensur och en filtrering av det fula eller det konstiga. Förutom DVIJDVS då (skämt!)

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja. Många. Men det finns några som jag fortfarande inte träffat och vill träffa. Då fr a Åsk.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Nej. Det är fan en fullkomligt korkad fråga. Självklart kan det finnas idioter som fläker ut sig själv och andra oreflekterat, och där det sedan comes and bites them in their asses. Men då handlar det inte om bloggande utan om normal mänsklig idioti.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Självklart. Jag har ju dels haft mina egna troll. Och många gånger hamnar jag i kurr med andra. Sårad? Ibland. Arg? Ja. Jävligt förbannad? När någon ger sig på mina barn, eller mig som pappa. Att man sedan blir “van” och mer hårdhudad är nog sant. Jag hanterar det antingen på det gamla goda sättet: hämnd. För jag är en mycket god vän att ha men en rätt otäck fiende. Men jag har blivit bättre på att tänka några steg längre, ibland låter jag det bara vara.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Har nog hänt. Mest att jag efteråt kan känna att jag gått för hårt åt någon person. Men oftast så ångrar jag ingenting. Det är dels meningslöst och dels mot bloggandets idé.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det tar tid. Å andra sidan: det är en prioriteringsfråga, ingen jävel mer än mig tvingar mig att skriva på tre bloggar. Nackdelen är också att vara så pass “känd” som jag blivit. Det kan bakbinda mig lite ibland. Sen så tar det tid. Har jag redan sagt det? Ok.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Självklart. Jag har bloggat så här länge så jag lär inte sluta med det. Men det kommer säkert vara mycket mer integrerat med ljud och rörlig bild. Jag tror dels hela internet kommer se väldigt annorlunda ut om två år. Och jag kommer vara annorlunda. Men jag kommer att blogga - eller skriva. Det handlar inte om något som nyss började - det är livsluft för mig.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det kommer de. Det har de redan. Det börjar ske i Sverige. Det har redan skett i USA.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Nya kontakter. Nya insikter. Delvis ett nytt jobb. Nya affärsmöjligheter.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Nya kontakter. Nya insikter. Delvis ett nytt jobb. Nya affärsmöjligheter.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Är det några som inte gjort den ännu? lord Fredruk måste göra det för det kan bli riktigt roande att läsa. Åsk hatar sånt här tyvärr. Jag skulle tycka det vore kul om Björn eller Brit svarade på det. Sen tycker jag att Sandra kan svara på det. Inser att det kan bli knivigt för New Bitch On The Blog eftersom det kan innebära tja… lite knivigheter men wtf. Slutligen vore det kul att höra Ninas bloggtankar. Delvis för att hon på sin gamla blogg förklarade att jag verkade otäck :).

Uppdatering: jävla mym. Jag hade ju gjort den förut ju! :)

Uppdatering: Kontaktmannen har varit duktig, men det var fan vad det var tillrättalagda svar… *flinar* Nästan lite vaniljvarning… *asg*

Andra bloggar om: bloggande, historia, deepedition, Researcher, Samesamebutdifferent. bloggar, blog

1. startades av nån snubbe som sen tröttnade, stängde ner allt utan att berätta att han tänkte göra det. Lite som hur Q valde att göra med QS [up]
2. jag hatar ordet “dagboksblogg” utan väljer att använda samma term som man ‘97-’99 använde om personliga hemsidor; helt enkelt såna som handlar om skribenten själv [up]