Många säger “hur kan det hända och vem kan vara ett sånt monster” när det nu är klart att den häktade själv förklarat att han tog livet av Engla, och visat var hon var gömd. Samtidigt har ett gammalt mord på en ung kvinna, Pernilla-mordet, blivit uppklarat. Ett mord som i mångt och mycket kommit att påverka Faluborna.
Men ingen ojar sig särdeles mycket i det.
För Engla är det barn.
Och självklart det är för jävligt. Men jag kan inte förstå varför det är jävligare att ett barn dör än när en vuxen dör. Döden är jävlig per se.
Jag tycker ibland att synen på barn som oskyldiga, oskuldsfulla och icke-delaktiga i normal samhällslogik är pervers. Det tar egentligen bort det individuella värdet hos varje barn och tvingar in det i tärande av konformism.
Så för min del förfasas jag över vad som hänt - på samma sätt som jag kan vara lika förfasad över att Pernillas mord inte klarats upp.
Uppdatering: Ok, klockan var nästan tre när jag skrev det. Alltså: jag förstår människans grund för att tänka så här, men jag menar att det rationellt inte är riktigt rätt. Det innebär helt enkelt att man värderar barn högre, genom att de inte varit med om lika mycket - att de har en högre oskuld gentemot livet. Ett tänkande som därmed kan föras över på andra grupper (och har gjort det) - kvinnor som är oskuld är mer värdefulla i.e moraliskt högtstående osv.
En annan aspekt är “men tänk så osäkert det känns att släppa ut barnen ensamma” och självklart - ett barn har rätt lite att sätta emot en psykopat likt den här 42-åringen. Samtidigt - Pernillamordet som han också erkänt, handlar om att kvinnor inte längre ska gå ensamma hem. Så varför läggs det lager av olika värderingar på olika människor?
(No Ratings Yet)
Loading ...
Jag rörde inte en min när min mormor dog. Mer pressande var det när min mamma dog. Men ett barn har ännu inte hunnit leva något, har inte upplevt särskilt mycket av det som vi tar för givet att vi ska få uppleva.
Därför reagerar vi så oerhört starkt när barn drabbas.
Och när det gäller våldsbrott reagerar vi också för att man ger sig på försvarslösa. Vi har mer tolerans för våld mellan män än när kvinnor och barn drabbas.
Blogge. Om du tänker till så vet du mycket väl att jag vet det. Frågan är snarare: är det rationellt? Det innebär att vi värderar saker som svaghet högre och samtidigt blir vårt svar på detta att skydda/stänga in det upplevda svaga (barn/kvinnor). Varför är oskuld mer värt (att ännu inte upplevt något) än erfarenhet? Borde vi inte förfäras, rent utilitaristiskt, mer av mord av gamla människor - eftersom dessa bevisligen har levt och därmed har erfarenhet som kan överföras till nya generationer? Istället väljer vi att värdera en potentiell, högst osäker, framtida kunskap på grund av just dess osäkerhet.
Jag förstår ditt resonemang och det är mycket intressant. Jag tycker bara det känns lite svårt att vetenskapligt bena upp känslor för barn, vuxna och äldre, även om din frågeställning angående det upplevda svaga i allra högsta grad är relevant.
För egen del kommer jag inte att ändra på min värdering av människor. Jag vet bara att jag reagerar starkare när barn dör. Jag vet också att det sista man är när någon dör, oavsett ålder, är att vara rationell. Måste man vara det?
Fredo’s last blog post..Dagbok.
Det är inte ett dugg rationellt, men det beror väl sannolikt på att vi i dessa situationer reagerar nästan uteslutande känslomässigt.
Jag är småbarnsförälder, och när jag läser om barn som far illa så knyter det sig i magen. När barn mördas, som i Englas fall, kan jag instinktivt känna att jag vill döda jäveln som gjorde det, att jag vill karva ut hans organ ett efter ett med en slö sked så att han får lida oändligt mycket innan han till slut dör.
Mitt rationella jag är HELT emot dödsstraff, men det gör bra mycket ondare när barn far illa än när vuxna gör det (för mig i alla fall). Det är inte rationellt för fem öre, men det är verkligheten.
listoplisto’s last blog post..Jag vill bo i en koja i skogen…
Kan det inte vara så att det finns nåt slags grundläggande instinkter som är med och spökar? Barnen är viktigast, eftersom de är garantin för att generna förs vidare, och därför är barnamord inte bara ett angrepp mot en individ - det är ett angrepp mot hela arten.
Joshua_Tree’s last blog post..Holy Land
Jag kanske är konstig, men när mina barn var små var jag mer rädd att det skulle hända mig nåt än att det skulle hända dem något. Jag klarar mig ju utan mina barn, men var mer rädd att dom skulle få det tufft utan mig.
Nu tänker jag inte så längre, eftersom barnen är så pass stora. Men barn är barn och barn behöver föräldrar. Kanske en parentes, men kände att den passade in här.
Men en sak som gör att man reagerar så när det händer barn något är väl att man åtminstone som förälder kan sätta sig in i känslan att förlora sitt barn, och absolut inte VILL sätta sig in i känslan hur det skulle vara att göra det på det sätt som hände med Engla.
Å andra sidan - jag vet föräldrar som förlorat sina vuxna barn, och det verkar göra precis lika jävla ont som att förlora ett litet barn…
mymlan’s last blog post..trying to wake up
Det du skriver är MYCKET rationellt… men nu är ju inte människan särskilt rationell… inte jag i alla fall.
Exempel på min “rationelitet”: Det är OK att äta nötkött… men att äta hundkött känns lite sådär, trots att det är kött som kött.
Så nä… människor är inte enkom rationella… tack o lov!
Mamselamsen’s last blog post..Jag skriver om det igen: Nybro är världens renaste stad!
En annan aspekt är att det kanske inte gör riktigt lika ont att förlora ett nyfött spädbarn. Man har inte hunnit binda sig till det, det har inte utvecklat en personlighet.
en annan sak man kan fundera över som jag tycker hänger ihop med ditt resonemang är varför ett svenskt barn som dör är “mer värt” än ett barn som dör i t.ex. Sudan?
jag tror att lite av tanken ligger i att barn är oformade av livet. de kan inte vara onda och om de hamnar snett, kan de fortfarande räddas. ett litet barn kan inte hata, planera hämnd och när det gör fel är det för att det inte alltid förstår att det är fel.
det är inte värre att ett barn dör än när en vuxen dör, men drivet bakom den som gör det är mer skrämmande just eftersom ett barn inte kan vara lika provokativt som en vuxen.
Det är ganska enkelt: närhetsaspekten och inlevelseaspekten. Läste du aldrig min D-uppsats? ;)
Håller inte med. Jag tror ett barn i mångt och mycket är mer “ont” dvs. driftsstyrt och därmed egocentrerat. Det som saknas, är rationalitet och beräkning. Så - nej, jag tror det handlar om andra saker som är starka.
man kan hata en vuxen men man kan inte hata ett barn mer än vilka band det har. det blir guilt by association. ett barn i sig är inte provokativt och manipulerande och borde därför inte kunna driva någon till våld såvida våldet inte redan finns i förövraren. att en vuxen kan driva en annan vuxen till våld känns mer självklart iochmed att man kan beräkna var ens beteende kan ta en.
Jag tror att vi rent instinktivt reagerar mer på när barn far illa än när vuxna gör det, eftersom de är just barn.
Ett nyfött barn har en förmåga att trigga våra instinkter till att ta hand om det, att skydda och mata det. Allteftersom en människa blir vuxen försvinner den instinkten, vi behöver inte skydda, vårda, mata en vuxen människa på samma sätt som vi behöver skyda, vårda och mata våra barn.
Därför reagerar vi starkare när ett barn råkar illa ut än när en vuxen råkar illa ut, även om båda situationerna i sig är hemska…
msgarbo’s last blog post..Vår herre skyddar…
Jag håller verkligen med om det du skriver. Det inverterade arvsyndstänkandet, att barn är mer värdefulla för att de är obefläckade, är obehagligt.
Det obehagliga blir tydligare när man tittar på vad som händer i andra riktningen – människor som solkats av livet blir mindre värda, exempelvis våldtagna kvinnor som blir utstötta. Kommer ihåg ett fall från Kuwaitkriget (tror jag det var) när en kvinnlig stridsflygare blivit tillfångatagen och hennes familj gjorde uttalanden med innebörden att det bästa vore att hon var död – därför att de antog (fullsändigt felaktigt) att hon skulle ha våldtagits av fienden. Det är nästan som när John Wayne vill ta livet av sin brorsdotter som kidnappats av indianer i filmen The Searchers, därför att “She’s been living with a buck!”.
ctail’s last blog post..Lite mer om rågwhiskey
Jag reagerar nog ändå starkare när föräldrar dör ifrån sina små barn… Men så jag å andra sidan känd för att ha ett jävligt logiskt känsloliv.
mymlan’s last blog post..trying to wake up
Jag är glad att du tog upp det här. Det hade varit nästa steg i diskussionen annars. Bättre en fågel i handen…
Fredo’s last blog post..Fattaru?
självklart läste jag din uppsats ;)
och självklart gör närheten att vi lever oss in mer. det känns mer. svenska offer får till skillnad från sudanesiska mer utrymme i media Vilket ytterligare förstärker bilden av att ett svenskt barn är mer värdefullt än ett sudanesiskt.
Citerar:
“En annan aspekt är att det kanske inte gör riktigt lika ont att förlora ett nyfött spädbarn. Man har inte hunnit binda sig till det, det har inte utvecklat en personlighet.”
Oj vad fel jag tycker du har här. Ett spädbarns död är ungefär det värsta jag kan tänka mig, strax följt av ett dödfött barn. Ett helt livs potential försvinner innan det ens har börjat - fan vad ont!
Har också haft de tankarna. Numera blandas de oftare upp av de mer egoistiska varianterna där jag betvivlar att jag skulle vilja/orka leva om något hände min dotter.
Den skit som livet haft i sitt sköte har gjort mig hyfsat hårdhudad och stryktålig (för att inte tala om rätt duktig på att slå tillbaka) men jag har ruggigt dåligt försvar mot det som ex. hänt Engla.
För att vara så vänster hjärnhalvedominant som undertecknad så är det intressant hur extremt känslosam jag kan bli i relation till min dotter. En och annan tår hålls tillbaka i sammanhang som ex- att jag ibland blir helt fascinerad av (och stolt) över att hon ofta är så jäkla bright och rolig.
En tanke, som Josh redan varit inne på, är att biologismen har ett finger med i spelet. Barn är en investering och förutsättning för artens överlevnad och följaktligen så har evolutionen verkat för att maximera överlevnadspotentialen för barn genom synergistiska faktorer som intensiv emotionalitet i relation till dem.
Thomas Tvivlaren’s last blog post..Hardy är soft!
Kanske är upplevelsen och känslobandet något som varierar i relation till kön. För mamman så är det troligtvis generellt så att starka känslor byggs upp tidigare pga att barnet ju faktiskt är inneboende hos vederbörande från planteringsögonblicket.
I mitt eget fall så minns jag ju att jag visst hade starka känslor till min lilla knodd rätt tidigt men de tog rejält fart så där vid 18 månader eller så då hon gick från att vara ett erbarmerligt sött kolli till att bli en liten människa som man kunde interagera med. Givetvis fortsatt erbarmerligt söt. Manligt (faderligt) resp. kvinnligt (moderligt)?
Det klassiskt manliga påstås ju vara att agera eller uppmuntra aktion istället för empati och stöd. Ex. om damen i ens liv är nere så är det mer naturligt för mannen att per automatik bli fixar-Frasse och föreslå lösningar…medan damen bara vill ha en hand att hålla i och en axel att luta sig emot.
Det här går kanske igen i relation till barn med där fadern mer utgår från ett resultatinriktat perspektiv där funktion/interaktion får fokus à la “nu ska vi trimma knodden så hon blir minst lika vass som farsloken”. ;)
Thomas Tvivlaren’s last blog post..Hardy är soft!