Månadsarkiv: april 2008

Damon vs Knuff

Damon Rasti försöker sig på en kvällstidningslogik när han menar att Knuff.se ”avslöjar” att den häktade programledaren är Sanna Bråding. Grejen är ju att det snarare handlar om att någon taggat just namnet Sanna Bråding via Bloggar.se. Tittar man på Damons screenshot så beror det på att stationsvakt taggat hennes namn i den här postningen. Och som vanligt är det ju på Flashback som avslöjandet kommer. Nu är det andra taggar som gäller eftersom fler har skrivit om det. Min fundering är snarare: varför försöker Rasti att fläcka ner Knuff?

Uppdatering: Damon har koll på vem som skriver om honom. Det är bra. Det är alltid lika roande att se att trollen också hänger med (”hannah”). Så varför anser jag fortfarande att Damon inte riktigt förklarade i sin postning att han älskar Knuff och vet att det handlar om automatik? Enkelt:

Jag tycker att det är lite roligt/tragiskt/konstigt att Knuff utpekar artisten som gillar kokain så här:

Att utpeka är en medveten handling. Inget som är automatiserat och därmed värdeneutralt kan anklagas för att utföra medvetna handlingar (dvs. göra ett val mellan att göra det och att inte göra det). Så enkelt är det. Det är bra att Damon älskar Knuff. Det gör vi alla. Men det vore bra om man då skriver saker så att man förstår vad det hela handlar om.

Eller i hans kommentarer:

Jag ser ingen dom, inte på långa vägar. Hon sitter bara anhållen än så länge. Även om hon nu har gjort det, så bör återhållsamheten vara högre än att slänga ut namnet vid första bästa tillfälle…

Visst är det så. Men fortfarande bygger det inte på att någon tagit ett publicistiskt beslut utan bara berättat vad som stått på Flashback.

Andra bloggar om: , , ,

Noterat

Claes Bertil Ytterberg har gjort sin sista predikan som biskop. Alla är lite tårögda. Själv har jag en annan bild av honom. Att biskopsvalet sedan plockade fram en än värre gubbe gör det hela bara sorgesamt för det stift som kunde blivit något.

Kultur-Sverige, med Unni D som gjort rasandet till stor konst i första led, upprörs lite av att Maja Lundgrens bok av någon kritiker ansetts ful-litteratur men att när Norén flaggar för att göra samma sak: hänga ut lite kändisar och mediemänniskor så anses det vara finlitteratur. Två intressanta saker: Unni Drougge bryr sig inte om att kolla upp vilken av morgontidningarna som det hela ligger i, hon anklagar DN lite ”slappt”. New Bitch on the Blog (aka en av mina gamla favoritbloggare i ny version) påpekar att det är Svd, och har gjort sig ”omaket” att länka – något Unni D inte hade tid med. Och även om det hela verkar rätt fånigt så kan man ändå säga att Norén knappast varit tyst om sina strider med kreti och pleti förut – nu blir det bara en bok. Maja Lundgren har, även om hon har sig ett namn, inte direkt röjt runt bland sina gelikar innan boken. Själv tycker jag revanschböckerna mest liknar voyerism snarare än intressant litteratur.

Puckon. Och om nu poliserna inte kan vägskyltarna: varför ska vi andra kunna dem?

Ibland är kommentarerna roligast. Kolla in dem runt Gallerian Brunos öppning.

För övrigt måste jag vara trött men jag förstår inte vad RvdB vill med den här krönikan. Han blir provocerad. Och ändå inte? Han avslöjar det hela som en marknadsföringsgimmick – något som väl ingen med några hjärnceller redan förstått. Så Rolf, vad ville du säga? Enlighten me! (och för övrigt såg jag flera flickor där när jag gick förbi för några dagar sedan).

Så saker som ni borde läsa: The Roaring Gnome (för oss andra Mitra) har skrivit en vacker text.

Jag har inga vackra glas, ramar, plädar, möbler, tallrikar….men jag har mina Emilys, Allies, Junes, minnen av dyk med en av mina bästa vänner som visade mig min första sköldpadda, haj och sambadansande fiskar, jag har minnen av så många underbara personer från soffor, läsa TP-frågor fast man skrattar så mycket man inte kan andas, känna dina älskade vänners barn sparka för första gången för mig, otroliga åskstormar beundrade från bergen i Delphi…listan tar upp timmar. Så har jag såklart mp3spelaren och en mugg som reser med mig, det är bara modeller och utföranden som varierar.

Det här är en märklig artikel. Visserligen brukar Lena Mellin ibland överraska men den här känns osedvanligt ”looking-for-the-angle”-aktig. Förbundskansler Merkel har visat sig en en rejäl urringning som avslöjar att… hon har bröst. Och Aftonbladet försöker idogt att skapa någon sorts historisk genomgång av oväntade klädslar från politiker och landar i… Friggebos bröst. Själv tycker jag att Merkel hade en trevlig urringning men fan vet om jag inte skulle skämmas för en sån här slutsats:

Huden och makten frontalkrockar helt enkelt, i alla fall för en del män. De förbryllas eftersom de inte vet vad de ser. En makthavare? En kvinna? Det snurrar i de stackars manliga huvudena.

efter att ha använt halva krönikan till att beskriva … Carl Bildts klädsel…

Och det här känns ju bra. Stress är bra. I lagom doser. Själv går jag ner i vikt av stress. Det är också bra. Det här lever jag för övrigt efter:

Han betonar vikten av att lära sig se det roliga i saker och ting

för jag brukar garva rått åt det mesta som händer.

För oss som följer Loo så är det här en skön text att läsa. Den får mig också att än en gång inse vad som är bra med bloggar: att de faktiskt är på riktigt. Loo är på riktigt. Det är ingen saga, ingen sedelärande berättelse utan straight outta reality.

Snowracer har skapat en survey för dem som läser hans blogg. Åkerberg berättar vem han själv är. Själv önskar jag mig numera en blogg som är anonym.

Armed with nothing

So this is what the end taste like
the blood of me fountained in a great outdoor scene
Demolished and crushed rockbottomized

again over again and just this last time again
You knot a rope out of the trail of all my fears
and whipped me til I forgot to plea for mercy

Bleeding, crawling in my own screams.
Curtain of this scene in our theatre of damnation
the life jokery a mockery and just a scam

don’t buy it, don’t even try to make it
hell is no place
it’s living this ghostshow

And I wear the mark of Cain the sign of the death
that will take it’s toll finally
It’s inside, it’s the scares of dancing shadows

The bite of the chemical serpent buries it’s teeth deep
and I know the walls of this abyss, navigated these roads before
Everytime the gap widens

The curse is true
nothing can make it go away
even if I time after time try to find the cure
The fire of my last breath burns

Armed with nothing but the rationality of the conviction
And down in flames I go
I have earned the end

it’s the revenge of being me

På tåget hemåt

Sitter på tåget hem från Arlanda. Det är fullt. Jag som alltid trott att folk håller sig hemma på lördagskvällarna. Det gör de inte. De åker tåg.

Vädret i Köpenhamn var ok. Lite kallare i luften än i Stockholm faktiskt. Men det sken i alla fall upp och vi tog en sväng på Ströget; B1, B2 och jag. Ibland känns vi som seriefigurer. Vi försökte bland annat få en öl på Café Europa. Ett under av illa fungerande servis. Vi väntade, och väntade. Sen gav vi upp efter att vi också väntat länge på vår beställning, som visade sig försvunnit på vägen mellan vårt bord och bardisken… En annan upplevelse var när Björn hittade en kamerateknikbutik. Och kom ut med Manfrotto-kataloger en masse. Och en lycklig min.

Kvällen innan så landade vi i Köpenhamn efter att ha genomfört vår pitch, den där som jag jobbat med under flera veckor. Det gick… bra… men det var ändå märkligt. Det är ett komplext projekt, och därmed var också vår pitch relativt komplex – och framför allt lång. Ändå fick vi knappt 1,5 timmar på oss.

Som det ser ut kommer vi att köra presentationen ett antal gånger till, för flera andra inom företaget. Och förhoppningsvis också internationellt. Då får jag lufta min dalaengelska igen…

Vi käkade på en restaurang i Nyhavn. Sen gick vi till Streckers och där fick B2 en Dry Martini som bestod av isvatten. Och att få en ny var rena nojjan – de ville inte smaka eller på något sätt erkänna att de gjort fel. Trots att vi såg hur bruden bakom bardisken stod och skakade den i flera minuter, och sen lät den stå innan hon hällde upp drinken. Vi avslutade på ett mikrobryggeri som jag glömt namnet på. Deras Red Ale var jävligt trevlig. Nästa gång ska jag nog ta och läsa igenom The Beer Nuts förslag på att göra en dansk ölsejour.

Men nu siktar jag att för första gången på flera veckor faktiskt sitta på kontoret en hel vecka. Och kanske hinna organisera min dator. När jag bytte över så slängde jag bara in allt. Visserligen kan jag använda såväl Spotlight som Quicksilver och hitta det jag behöver men jag är ju egentligen lite smått ordningsfascistoid när det gäller filerna på min dator…

Och jag är jävligt glad att gräsbranden sker norr om Borlänge – så jag slipper åka buss och jävlas för en gång skull. Intressant är att Dalarnas Tidningar ännu inte insett att de måste bemanna webbredaktionen 24/7. Det mest självklara är att gå till den webben för att hitta info om en sån här sak – men där var det zip&nada.

Så snart är det taxi hem. Träffa mina små ättelägg och ge dem varsin dansk fotbollströja. Känns skönt.

Konsultvardag

Flög ARN-CPH. Tåg till Malmö.

Pitchade. Gick helt ok – problemet var väl att vi hade för lite tid. Tåg till Köpenhamn. Postpitchkänslan. Sen lite öl i hotellbaren,

sen middag på Nyhavn. Så vägen hem – gick via ett antal barer.

Rätt skönt faktiskt.

Att det sedan är bara en liten tidsfrist av lugn må vara hänt.

Nu morgon i ett grått Köpenhamn. Flyget går hem i eftermiddag. Blir lite strövande, lunch på KFC. Sen tåget hem mot Borlänge från Arlanda.