Det som förvånar mig lite när det gäller den timade Bringéushändelsen är tystnaden. De flesta verkar ändå mena att han får skylla sig själv. Att han skrev saker som inte var roliga eller som upprörde även personer som annars gärna drar en lans för yttrandefriheten.
Faktiskt skrämmer det mig lite. För antingen så innebär det att bloggosfären är relativt trött, nöjd eller följer bara en fråga. Eller så är det svårt att se de vidare konsekvenser som det här faktiskt kan ge.
Ett företag värnar självklart om sin opacitet. Det ligger till viss del i den kommersiella organisationens natur - företaget lever av slutenheten i ett konkurrensutsatt läge. Den gamla synen på att skydda varumärken är att alla alltid ska älska varumärket - och det görs bäst genom att varumärket är så icke-kontroversiellt, icke-personligt och politiskt korrekt som möjligt.
En individ idag är inte speciellt intresserad av att underordna sig. Hela den sociala medie-utvecklingen handlar om att uttrycka sig själv, att inte överlåta åt andra att tolka verkligheten. Det har starka implikationer på att företagen måste förändra sitt synsätt på sina anställda.
Men förändring går sakta. Och ofta sker bakslag. En organisation vill sällan förändras eftersom all förändring innebär en osäkerhet. Man vill helt enkelt fortsätta vara opaka. Och vara livrädd för att konsumenten kanske inte alltid är nöjd. Man vill fortsätta att se människorna som är anställda som varande till för företaget.
Så vi har en klassisk conflict of interests och en dikotomi av kulturella värderingar när det gäller kollektiv kontra individ.
Min oro över att så många väljer att endast se Bringéushändelsen som isolerad och tolka den utifrån de ord som togs fram av journalisten. Att ett stort antal av tidigare barrikadpersoner inte verkar bry sig om Bringéus eller att ett företag valt att sparka en person för vad han skrivit på sin privata blogg. För det här innebär att många företag kommer att dra åt snaran runt sina anställda. Det är bara corporate bullshit som får kommuniceras.
Det avvikande blir alltid förlorare i tystnaden.
I grunden är den här saken mycket större. Eftersom det ger företag möjligheten att “inspireras” av P&G, och nästa gÃ¥ng behöver inte bloggaren egentligen skrivit nÃ¥got som möjligen kan uppröra, utan det blir en möjlighet att fÃ¥ sina anställda att tystna. Eller väljer bort klara kandidater frÃ¥n nyanställningar. Det här är endast ett exempel. Det kommer att komma fler.
Andra bloggar om: P&G, tystnaden, Bringéus, Resumé, rädslan, yttrandefrihet
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
deep|ed
Studiomannen
Per M
lisa
mymlan
Jag är så förvånad att jag inte kunnat skriva om det, av flera anledningar.
1. Nog för att Bringéus hade svart humor men sen när är det ett brott?
2. Varför sparkar man en person för det här? En varning, visst det förstår jag men det här känns så märkligt. ille de ha en anledning att sparka honom?
3. Vem sjutton tar Resumé och Dagens Media på allvar nuförtiden? Allvarligt talat? Jag har verkligen gillat båda tidningarna men tycker att en del av deras material sjunkit till skvallerpresstuk. Verkligen synd. För ett par veckor sen blev Travelstart förstasidesstoff efter att DM letat upp en anmälan mot oss för spam. Det komiska i sammanhanget var att Konsumentverket inte ens skickat vidare anmälan till oss. Ingen brydde sig över huvud taget att fråga oss om vad som hänt, vilket var enkelt: vår avregistreringslänk fungerade inte i ett nyhetsbrev, det fixades direkt. Men en kund valde att anmäla det till Konsumentverket. Jag fattar inte var nyhetsvärdet finns i det?
Ulrika’s last blog post..The good old days
Jag har svårt att följa vad som har hänt, inte minst med tanke på att bloggen är raderad. Varför är den det?
Jag tror att en orsak till att engagemanget är lågt kan vara att det för många bloggare så är jobbet inget man skriver speciellt detaljerat om, om något alls. De få som skriver kritiskt om sitt jobb gör det anonymt. Det finns alltså en självklar gräns mellan jobbet och bloggandet.
Att han fick sparken var att gå för långt, om det nu var det han fick. Sparken för mig är ett omedelbart avsked, utan rätt till något alls, men det används idag i stort sett om alla uppsägningar.
Jag hÃ¥ller med om att det är lite läskigt att det inte skrivs om mer. Samtidigt sÃ¥ undrar jag om inte ämnet gÃ¥r under skinnet en aning, och gör att det är lite svÃ¥rt att ta sig an? FÃ¥ vill väl bita den hand som “föder” dem, vilket det indirekt blir när man anmärker pÃ¥ att arbetsgivare faktiskt inte har kontroll över ens fritid, pÃ¥ sätt och vis kanske.
emma’s last blog post..Törs jag verkligen skriva det här?
När bloggen är raderad, och man bara har ett par utsagor gjorda av Bringeius är det svårt precis som Bloggelito säger att göra sig en uppfattning om det var rätt eller fel.
Självklart kan man säga att det alltid är fel att få sparken av vad man skriver på en blogg.
Men utan att ha läst bloggen och själv sett på vilket sätt de där utsagorna kan tolkas, så är det svårt att säga något mer än det jag har sagt nu.
Har varit med om det här förut, att man förväntas ha en åsikt om något som redan har raderats.
Men när jag läser din blogg på Researcher så kan jag hålla med om att det inte gagnar företagen att sparka folk på grund av vad som skrivits - detta skapar rädsla, speciellt om man inte vet vad han skrev för övrigt i bloggen.
Ett misstag att radera bloggen kanske?
Monika Ringborg’s last blog post..FÃ¥ saker kan beröra mig
Om han sÃ¥ tog heder och ära av sin arbetsplats eller nÃ¥gon produkt, med sin “svarta humor” (jag vet inte, kan bara gÃ¥ efter vad jag läst här och hos Mymlan) är det absolut ingen ursäkt för att sparka honom!
Det var, om jag har förstått det hela rätt, hans privata blogg, inte företagets, vad han skriver på sin blogg och (förmodar jag) på sin egen tid, har ingen som helst arbetsgivare eller kund med att göra!
Om de nu tvunget måste läsa, har de givetvis rätt att ha åsikter och kommentera, precis som alla andra läsare, men inget mer.
Att ge honom sparken, är och förblir totalt förkastligt!
Jag håller absolut med både Deeped och Mymlan, hur flata och rädda får arbetsgivare tillåta sig att vara?
Hur långt ska rädslan och oviljan mot förändringar få gå?
Begriper folk inte hur farligt detta är, hur stor risken är att anställda ska börja censurera först sina bloggar och sedan sina tankar och samtalsämnen, av rädsla för att “fel människa” ska läsa eller i förlängningen höra och se till att de fÃ¥r sparken?!
Eller hur texter och uttalanden kan nagelfaras och förvrängas i syfte att hitta en ursäkt för att göra sig av med nÃ¥gon som anses “obekväm” av ett eller annat skäl.
Denna “utvecklingen” (läs avvecklingen) är farlig, mycket farlig!
Nina’s last blog post..Hjääälp, mitt hem är invaderat!
i Danmark så är lagen sådan att en individ har total yttrandrefrihet och kan säga vad de vill, typ, när de inte reppar ett företag. Detta för att man skall kunna fråga Arla-arbetaren om deras personliga åsikt,och inte bara deras Arla-åsikt, typ. En individs blogg är därmed skyddad deras lagliga rätt att snacka om precis vad 17 de vill och tycker så länge bloggen och personen inte utger för att representera Arla/Cola/whatever på bloggen.
Svårare än så behöver det inte vara egentligen- men vissa USA basade företag har haft väldigt svårt att acepptera den friheten i Danmark och försökt få anställda att skriva på ett kontrakt som iskränkte de danska anställdas grundlagsberättigade frihet. Det blev en PR backlash som hette duga.
Känner mig inte torr nog på fötterna vad det gäller svensk lag angående invididers yttrandrefrihet just nu för att kommentera på just det här fallet.
Google Cache är din vän. Sen är det knappast så att det hindrar folk annars att ha åsikter om precis vad som helst så sorry, men jag anar att det är att han är en otäck reklamare som gör att han inte får samma stöd som andra (inklusive mig som visserligen är reklamare men har en annan plattform).
Jag tror att ungefär samma sak gäller i Sverige, men när det gäller anställningstrygghet så är ju kommunikationsbranschen knappast något att hålla i handen :)
Gissningsvis en överilad handling. Bringeus blogg lästes av en liten klick personer i hans närhet. Plötsligt händer det här. Han klickar på radera-knappen innan han tänker efter.
Nu har jag läst en del ur bloggen. FrÃ¥gan är om det är en privat blogg eller inte. Gränsen är inte alltid lätt att dra. Företagsnamnet dyker upp dÃ¥ och dÃ¥…. blandat med personliga reflektioner. Jag kan faktiskt inte rakt av säga varken bu eller bä.
Var gÃ¥r gränsen mellan det privata och den offentliga roll man har …?
Monika Ringborg’s last blog post..FÃ¥ saker kan beröra mig