Visst. Vi är en del som ligger i fronten och tjoar om transparens, om individens möjlighet att uttrycka sig. Jag börjar mer och mer inse att personal branding inte är något som bara är för kändisar osv osv. Men fortfarande är det så att många har svårt att fatta vad det är ”vi” håller på med. Igår skrev jag en postning som bland annat handlade om hur vissa inte riktigt får ihop det här med digitala livet som lika verkligt som det analoga livet. Idag har jag fått anledning att försöka förklara och försvara att jag väljer att vara rätt personlig i mina postningar. Just det här med gränsen för personlig och privat återkommer jag till men bland annat fick jag en insikt om det teorem som web 2.0 och sociala medier än mer satt i ljuset:

digital immigrants vs digital natives

Helt enkelt bygger det hela på att det finns en grupp människor som faktiskt är födda in i den digitala världen. Visserligen är de inte rakt av födda in där – förutom min son och den åldern vars relation till datorn är fullkomligt normal men säg de personer som tidigt i sina tonår och även innan faktiskt levt en del av sina liv på communities, och skapat sina digitala nätverk redan i unga år. Det är digital natives, och deras liv består inte av att skilja mellan sina digitala sociala kontakter och sina analoga. Men det är inte de som är problemet. För dem är det mer oförståeligt att vuxna förfasar sig så mycket (och det ger dem än mer incitament att utöka sin närvaro på nätet och koppla ihop allt). Utan det handlar om immigranterna. Det är personer som varit relativt vuxna när Internetboomen kom. Som fortfarande fascineras över ”datatekniken” eller på andra sätt känner en viss alienation inför det nya.

För precis som när det gäller de personer som kommer till ett nytt land och en ny kultur så finns det i den nya digitala världen två sätt att förhålla sig till den nya verkligheten: att försöka se det som något som man inte ska beblanda sig för mycket med, och hålla kvar vid gamla seder och bruk – och ha ett traditionellt synsätt, sitt gamla invanda, på hur saker och ting ska vara beskaffade. Deras förhållande till den digitala verkligheten motsvarar den hos immigranter som idogt försöker hålla kvar sin kulturs värderingar och livssätt, även om man hamnat i en ny kontext. Det är personer som ser nätet som en lek, digitala relationer som mindre sanna, seriösa – mindre verkliga, än de analoga relationerna och som menar att det är mycket slöseri med tid att hålla på med sociala nätverk och medier som Facebook, bloggande och liknande. Deras perspektiv är att Internet är ett komplement. Man skulle helt enkelt kunna kalla dem negative digital immigrants.

Mellan dessa två grupper står vad jag skulle kalla positive digital immigrants eller kanske assimiliated digital immigrants. Det motsvarar de som tar till sig den kultur som de faktiskt lever inom och väljer att assimilera sig med värderingar och livssätt som råder i det samhälle de kommit till. När det gäller den digitala verkligheten är det vi som visserligen fortfarande fascineras över den nya tekniken, och fortfarande kan bli barnsligt förtjusta över nya gadgets och widgets men som väljer att leva livet utan gränser för digitalt och analogt liv (det jag kallade ett ”dialogt” liv). Precis som för vardagens motsvarigheter så hamnar den här gruppen i olika konflikter med båda de andra grupperna: med negative digital immigrants som anser att de ”slösar sin tid” och kanske försöker att ”leka sig genom livet”, att de anammar en icke-kultur och försöker att ”fly verkligheten”. Hos digital natives kan de möta ett motstånd just för att de försöker ”vara något de inte är”, och ses som några som till viss del gör ”intrång” på en arena som (innehållsmässigt) skapas av de infödda, digital natives.

Samtidigt är det ofta så att det inom den sistnämnda gruppen som väljer att assimilera sig som mycket av den utveckling som måste till faktiskt sker. De har incitamenten och erfarenheten att vilja se vad som faktiskt kan fungera för att kulturen ska berikas, de har ofta också de ekonomiska, utbildningsmässiga och tekniska möjligheterna att utveckla plattformarna. För alltför ofta är det så att den som är infödd inte ser möjligheterna, och de som är negative digital immigrants vill inte se möjligheterna som assimilationen faktiskt innebär.

Förutom att helt enkelt låta min adaption av det här teoremet get into the wild så känns det som en förklaringsmodell som kan ta bort lite av den frustration som många av oss assimilated digital immigrants faktiskt känner när vi blir ifrågasatta, förlöjligade eller på andra sätt satta på undantag på grund av den livsstil vi faktiskt valt.

–

En kortis om personligt vs privat. Det är alltid en flytande gräns. Allt beror på vad sändaren tolkar som sin personliga del och sin privata. Precis som att mottagaren/läsaren gör sin tolkning om vad som upplevs som privat och gör det utifrån var den egna gränsen går. Det som sker än ändå att en vindkantring måste ske, där övertaget som mottagaren haft när det gäller att bedöma vad som är privat och personligt måste ombalanseras. För ja: sociala medier handlar om att vara personlig, att inte tvätta allt kliniskt rent från fläckarna. Snarare måste det vara sändarens rätt att själv avgöra vad som är privat och därmed bör hållas för sig själv, och vad som är personligt – alltså bygger bilden av sändaren.

Jag har en hög personlig integritet, eller kanske ska man säga ”privat” integritet. Samtidigt är jag gärna mycket personlig i det jag sänder ut. Eftersom det inte skrämmer mig speciellt mycket. Den som följt min blogg genom åren har antagligen också märkt att jag balanserat om mina postningar – en del saker som handlar om mig har fått gå tillbaka bakom den privata slöjan medan annat har jag valt att put in the open, att gå från att vara privat till personligt. För min del är det inte privat att prata om att jag varit sjuk, att jag faktiskt – precis som oerhört många andra – äter prozac eller att jag ibland kan upplevas som rejält bipolär när jag tar mina ”dippar” och blir mörk i tanken. Däremot väljer jag att inte citera tokroliga saker som mina barn säger, eller (numera) att skriva om mitt förhållande – för det anser jag dels vara mitt privata, och mina barn skulle inte uppskatta att deras far gjorde sig skojig på deras bekostnad. Sedan kan det även inom detta finnas en flytande gräns, och självklart halkar jag ibland in och nosar på det privata.

Jag är en man med många åsikter, starka känslor och därmed anser jag att det faktiskt är bättre att det faktiskt finns in the open för andra att hantera. För mig är det främmande att försöka att visa upp en snygglackad och slipad fasad. Mitt liv, mitt nätverk och mitt jobb bygger på att jag känner, tänker och analyserar. Då kan jag inte sluta med det bara för att det handlar om en blogg. Att sedan en hel del på deepedition.com ibland kan uppfattas som väl cyniskt och hårt är också ett val jag gjorde – jag ville inte ha någon ”vaniljeblogg” utan faktiskt låta det vara en schysst1 blandning av salt, cayenne och svartpeppar.

Andra bloggar om: digitalt liv, digital natives, digital immigrants, transperens, sociala medier, personlig, privat, allienation, immigration, assimilering

1. jo, jag tänker stava det ordet så, Mymlan : [↩]