Jag har drivit mig för hårt. Igen. Vi människor har en tendens att glömma bort smärtan och gärna börja göra samma misstag igen. Om och om igen. Jag är inte bättre än någon annan på det. Jag har drivit mig längre än någonsin - så här hårt har jag inte piskat mig i jobb, i stress och i adrenalin sen innan jag blev sjuk förra gången. Trots att jag vet vad det kostar att slinta av vägen, att dra rakt in i väggen i 200 knyck. Trots att jag vet att jag inte har råd att göra det igen: min kropp klarar inte av det en gång till.
Utbrändhet, eller som det faktiskt är - utmattningsdepression, anser många vara antingen fejk, eller något som blir bra efter några dagar (eller hur Husmark-Phersson). Och det pratas om att man kan rehabiliteras och komma tillbaka. Problemet är att det är fel. Man kommer inte tillbaka. Det blir aldrig som förut - och framförallt: man blir aldrig frisk i ordets fullständiga mening.
Förutom att utmattningsdepressionen faktiskt för evigt förstör ett antal synapser i hjärnan, sliter hårt på kroppen eftersom adrenalin är ett så starkt gift i vissa fall - kroppens saltsyra så handlar det också om rädslan. Rädslan för att hamna där igen. Skräcken för panikångestens förlamande terror, för själssmärtans tortyr.
Problemet med rädsla är att det också är det starkaste incitamentet för att glömma bort och sen göra samma saker igen. Rädslan som orkestreras av minnen - de som man försöker att glömma. Och rädslan som pumpas upp av hur vi som kollektiv anser att en person i sina bästa år ska fungera. Som matas genom bilden av vad framgång är. Och som förfinas av vårt eget bekräftelsebehov.
Och rädslan - som försöker att dölja minnen under tjocka lager av politisk korrekthet, kommer alltid att i slutänden bita en i arslet. Eftersom rädslan hela tiden hindrar oss att vara fullständiga. Den hindrar mig att leva fullt ut. Vilket ger frustrationen grogrund, en stabil tjock näringsrik mylla.
Idag är tredje dagen jag försöker att leva utan Zoloft. Eller snarare: idag var den tredje dagen. För min kropp sa ifrån. Och jag var tvungen att ta ännu en tablett av mitt minskande förråd. Yrseln var för svår, sinnes-laggningen konstant. Vilket också är ett nederlag. Något som skapar mer rädsla. Mer frustration.
Jag vill vara fri. De dagar jag väljer att inte äta Zoloft är numera bättre - tills den tredje dagen. Bättre eftersom det känns som om hjärnan är klarare, som om tankarna får mer spelrum. Samtidigt är det antagligen så illa att jag aldrig kommer att bli fri.
För jag körde rakt in i väggen. Betalade det näst högsta priset: min tro, mitt kall.
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
deep|ed
Studiomannen
lisa
mymlan
Vilken j-a ilska som föds mot de schablonbilder som ger mer grogrund till dina rädslor. Det är tillräckligt som det är utan sånt som pressar på, driver framåt. F-n! *styrka och fjärr värme*
Det här gör riktigt ont att läsa. Riktigt, fruktansvärt, förbannat, SKITONT. Och jag förstår att det måste vara vedervärdigt för dig.
Du är urstark.
Pia’s last blog post..Svammel.
Du är stark och god.
Kram
Nej. Varken eller.
Tre veckor i Thailand är bättre än alla jävla piller i världen. Belive me. Åtminstone en hälsosam start. Delägare eller inte ;)
Fredo’s last blog post..AD blir copywriter. Hovet rasar.
Och vem ska betala det?
Mmm, den där yrseln och sinneslaggningen utan Zoloft är vedervärdig. Fullständigt.
Joshua_Tree’s last blog post..Nu har jag skitit i det lila skÃ¥pet
Ingen kommentar gör saker bättre men kanske man kan uppnÃ¥ eller närma sig zero. Kan zoloft möjligen ha den egenheten att den ger dig det du vill ha i 3 dagar och när “depÃ¥erna” i kroppen tar slut Ã¥tervänder helvetet i densamma. Tyvärr känner jag nog igen det där med 200 knyck och aldrig lära sig, spelar ingen roll vad omvärlden tycker, man hamnar där ändÃ¥ pÃ¥ nÃ¥ vänster.
*varm kram från förkyld syster som också kör för fort men verkar klara kurvorna rätt bra*
I mina ögon är du det, spelar inte så stor roll hur mycket du argumenterar emot.
Kram
Vad är hälsan värd? Eller livet?
Fredo’s last blog post..AD blir copywriter. Hovet rasar.
Om vi säger sÃ¥ här: jag har inte rÃ¥d att köpa nya glasögon trots att mina hÃ¥ller pÃ¥ att rent bokstavligt falla isär…
Gör den allra långsammaste utfasningen du kan tänka dig, ta 3/4 tablett i två-tre veckor, gå ner på 1/2 tablett några veckor, ta kanske 3/4 dag 1 och en 1/2 dag 2, ja du fattar, låååångsamt, jag vet att det k a n funka, jag gjorde så själv, det tog ca 3 mån för mig att gå från 1/dag till noll och sen höll det.
Tricky’s last blog post..PÃ¥ mottagningen
Inte kul läsning. Känslan av noll manöverutrymme förstår jag så väl.
alltså, den som inte tror att utbrändhet/utmattningsdepression är sanning, utan bara fejk,
kan ju fundera på följande scenario:
Det KAN ju råka bli så att man får 17 uppgifter som ska vara klara inom fem minuter.
Det är ett högst tänkbar situation.
enkla z’s last blog post..En existentiell frÃ¥ga: vilka är ni, filosofiskt sett?
som vi säger i holland (fast jag numera bor i Belgien) “sterkte” (ma du fa kraft och ork). Jag brottas a min sida med mina sociala radslor - radsla for att gora bort mig, inte bli accepterad, utfrusen… samtidigt kämpande for rätten att vara mig själv, kämpande att verkligen äga det självfortroende jag skulle vilja ha.
Status? bryr mig inte sa mycket sa länge jag far vara med pa ett horn… ;-)