Att vara människa

Jag höll ett gäng seminarier för gymnasieungdomar nÃ¥n gÃ¥ng ‘99 pÃ¥ Soltorgsgymnasiet. Fascinerande tillställning. Jag var alltsÃ¥ relativt ny ungdomspräst i stan. Och de hade inte nÃ¥gra större förhoppningar. Jag valde att bjuda pÃ¥ mig själv - och ändÃ¥ inte förenkla utan försöka ge dem nÃ¥got att tänka pÃ¥. Och observera: inte ett ord om Gud. Det var inte mitt uppdrag. Där och dÃ¥. Och jag inledde med att spela Ebba Grön pÃ¥ bandaren. Och de fick nÃ¥got att tänka pÃ¥. För lÃ¥ngt efterÃ¥t har det kommit personer fram och förklarat att de fortfarande tänker pÃ¥ en del grejer som jag tog upp. Det är gott det. SÃ¥, för att inte tappa bort det: min spoken word om att vara människa:

Vem ska du bli?

Jag ska be att få läsa en dikt:

Vad ska du bli när du blir stor -

fortsätt och fortsätt att va rebell, fortsätt och fortsätt och va dig själv…

Det var väl en vacker dikt…känns som riktig högkultur… *sätter igÃ¥ng bandspelaren*

Författaren heter Joakim…ThÃ¥ström som skrivit den och det är Vad ska du bli? En av Ebba Gröns tidigare singlar.

Knappast nÃ¥t som anses som högtstÃ¥ende kultur i allmän mening…

PÃ¥ nÃ¥t sätt blev det där i allafall min melodi när jag var…liten…

För när jag och min kompis var åtta bast så hade vi bestämt oss - det var så där bestämt som det bara kan bli när man är åtta bast och har kommit på nåt. Vi gick till våra morsor och sa rakt på sak: Vi ska bli punkare.

Våra morsor som var rätt så välartade mammor inom frikyrkan satte väl kaffet i fel strupe och såg sina små välartade söner förändras till otäcka monster med nitar, säkerhetsnålar och otäcka frisyrer…

Så de frågade med tillkämpad lugn stämma: och vad innebär det?

- Vi ska klippa sönder varsin T-shirt…

Vi klippte aldrig sönder några T-shirts…antagligen vägrade våra mödrar det och vi var inte sämre punkare än att vi insåg när det är tid för att vara rebell och när det inte är det…men nånstans fastnade punken i mig - jag var väl en punkare i förpuppningsstadiet…snart kunde jag blomma ut som en fjäril - i skinnjacka med påmålad Dead Kennedylogga och en massa nitar och säkerhetsnålar och sådant…och flyga runt i den lilla hålan och göra människor frälst…jag menar upprörda…

För är det inte så att man gärna vill göra tvärtom…eller så är man livrädd för att göra tvärtom…nånstans önskar man att passa in - frågan är bara…var?

När jag väl var sÃ¥ gammal att min morsa inte kunde säga nej i samma utsträckning sÃ¥ var det dÃ¥ dags att bli punkare pÃ¥ riktigt - dÃ¥ var alla postpunkare och svartrockare…fast det passade mig bra - det var mycket punk över detta om än att det handlade om att vara världsbäst pÃ¥ att vara olycklig…rätt sjukt sätt att tillhöra - deppigast vinner liksom. Men vi hörde till en internationell rörelse som verkade röra sig mot sin egen undergÃ¥ng…

Men nÃ¥gonstans finns allt det där kvar, “fortsätt och fortsätt att va rebell, fortsätt och fortsätt att va dig själv”. Problemet är bara - hur vet man det? Vad är att vara sig själv? Vad ska du bli?

SÃ¥ man fÃ¥r försöka att söka svaren nÃ¥gonstans…kanske finns svaren nÃ¥gonstans utanför sig själv -

Ta alla dessa tester eller snarare, grupperingar som varje tidning med självaktning har:

det är Comboy-Calle när det gäller mobiltelefoner *dra från höften*

eller Oskuldsfulla Ulla vad gäller sex.

Och hela tiden ska man testa sig själv mot detta. Är du rätt, är du riktigt…normal?

En ungdomsundersökning jag kommer ihåg benämnde olika ungdomstyper som:

Tuffe Tore, Mesiga Märta, Duktiga Dorit…jag menar - vem vill vara en Mesiga Märta?

Tänk er i en gruppdiskussion - alla har gjort testet sÃ¥ kommer Lena pÃ¥ att hon mest passar in pÃ¥ Mesiga Märta - skulle hon säga det: “men jag är ju Mesiga Märta - gu’ va kul!”

Snacka om att snarare vara Naiva Nora! No way!…

Alltså får dessa tester en motsatt verkan: vi lär oss svara för att passa in i rätt typ inte för att lära sig mer om sig själv…eller så blir man deprimerad över sitt tråkiga liv…och försöker bli som modellen - typen som anses rätt: problemet är ju att det förändras - jag menar: det som var farligt för tio år sedan ses väl som en kulturyttring nu.

Jag har bott i VästerÃ¥s och där har vi varje sommar nÃ¥t som heter Power Meet - en hoper raggare med bilar som cruisar runt stan och alla ser det som en fantastisk tillställning och det görs djuplodande dokumentärer om raggarnas kultur och det visar sig att de flesta är Svenssons med 740n hemma i garaget…endast mormor anser att de är farliga - om nÃ¥gra Ã¥r kommer vi säkert att ha en Hells Angel i styrelsen för det kooperativa dagiset…

Detta utgÃ¥r frÃ¥n att vi är rätt: enligt mÃ¥nga är vi lika genetiskt besläktade med en gris som vÃ¥r faster eller morbror - sÃ¥ här i jultid kanske man faktiskt kan förstÃ¥ det: öh grabben skarru inte hare en sup va - f-n vad du växt liksom, öh…

och som kanske inte direkt förvÃ¥nar alla er som har smÃ¥syskon sÃ¥ är vi som människor lika mycket genetiskt besläktade med som bröder och systrar - ta en banan lillebror…vi gör samma saker och känner samma saker - frÃ¥gan är bara….varför?

Om alla är lika, vilka möjligheter finns det då att skapa sig ett eget liv. Vissa pessimistiska menar att allt ändå är förutbestämt och inget går att ändra på men ändå så vill vi väl ändå tro att det finns en möjlighet att bestämma själva - att möjligheter finns att skapa sig ett liv - att välja vad man ska bli…jag antar att ni ser en del möjligheter - kanske några av er…

nån?

En hjärna - där sitter möjligheterna - det är en rätt häftig maskin. Jag och en av mina kompanjoner försökte göra en överslagsräkning och jämförde med hur en hjärna fungerar med datorn, ni vet synapserna motsvara binära tal bla bla…det blev en svindlande summa -

10 upphöjt till 10 gigabyte - jag tror inte det ens finns sÃ¥ mÃ¥nga nollor, de tar liksom slut halvvägs…”öh lagret hur ser det ut med nollorna” - “Sorry de är slut frÃ¥n leverantörern“.

Inse vilka möjligheter som detta ger - om man använder sig av det vill säga…jag menar…hur mÃ¥nga tankar som ännu inte är tänkta…hur mÃ¥nga idéer som ännu inte är kläckta…alla dessa nollor ger oanade möjligheter…alla dessa nollor…

Och ändÃ¥ finns alla dessa nollor - som inte ser möjligheterna. SÃ¥na som du och jag…

Fast vadå? Är det så lätt? Vilka möjligheter ser man när man tittar på TV?

Är inte Amanda elak mot Jo i Melrose sÃ¥ är det Jean Claude van Damme som spöar nÃ¥n eller sÃ¥ är det nÃ¥gon som varit otrogen mot nÃ¥gon i Glamour…vad säger det dig - du kommer fÃ¥ en snygg men bitchig hyresvärd, nÃ¥n med fÃ¥nig holländsk brytning kommer säkert att spöa dig och din älskade kommer med all sannolikhet vara otrogen mot dig…möjligheter?

Det känns väl mer som att man vill dra täcket över huvudet igen…

Och ser man pÃ¥ verklighets-TV är det inte bättre - vad berättar nyheterna om? Elände…det är sÃ¥ att man blir tÃ¥rögd när det faktiskt finns nÃ¥got hoppfullt i nyheterna. Och dÃ¥ handlar det ofta om en ankfamilj som blir räddade över vägen…Rapports egna ankfamilj som fÃ¥r hjälp att ta sig ner till vattnet över vägarna ute pÃ¥ Gärdet…get a life…

ÄndÃ¥ vill ungdomar vara med i media enligt undersökningar - vi vill bli journalister eller programledare eller nÃ¥t. Jag har jobbat som frilansande journalist ett kort tag - jag ville bli journalist, verkade ju vara ett glassigt jobb och framförallt - synligt…jag blev det inte…kom inte in pÃ¥ journalisthögskolan - vilken loser…not!

Jag menar - hur mÃ¥nga gÃ¥nger har man pÃ¥ senare tid inte hört skönhetsmisser säga: “hej, jag heter det och det och jag vill jättegärna jobba med media…eller f-n vad tufft att jobba pÃ¥ TV asså…johejdu…om alla som vill kommer jobba med media kommer de inte ha nÃ¥gra som tittar eftersom alla andra ocksÃ¥ jobbar med media…

Förresten brukar nån här titta på Ricki Lake?

Jag gör det ibland - snacka om fascinerande program - om det nu är sant.

Hur mÃ¥nga skulle kunna ta upp problem som “Mamma, jag ligger med vem jag vill”, “Jag vill inte att du träffar vÃ¥rt barn igen”, “Jag är med barn och jag vet inte om du är fadern” (självklart med ett DNA-test som dÃ¥ visar att det faktiskt är sÃ¥ att frun varit otrogen). Eller “Du har sÃ¥ fula kläder, gör om dig eller jag tänker inte umgÃ¥s med dig…” I TV?

Är det nÃ¥n som sett Dick Didrick i Nightstand? Söndagskvällar sent? Inte? Synd - för där driver man med Lake, Springer och alla andra talkshows - problemet är att man inte märker nÃ¥n skillnad…

Liksom…hej vem behöver TVserier! Folk stÃ¥r i kö för att förnedra sig eller sina närmaste - för att fÃ¥ vara en kvart i nationell TV - hellre utskämd och förlöjligad men sedd av miljoner TV-tittare än att ingen sett en? Bättre vara en skit i TV än en trevlig prick som inte syns? …eller Robinson - reality-TV - verklighets-TV, varför sitter vi där och tittar pÃ¥ verkligheten när vi har en egen att leva? Jag vet inte - kanske för att vi behöver popcorn för hjärnan - kanske för att vi har popcorn i hjärnan…

Eller sÃ¥ är det för att se att vi inte har det sÃ¥ eländigt ändÃ¥…

Sartre, nÃ¥n kanske hört talas om honom? Han var en lätt alkoholiserad filosof som levde med en kvinna som han behandlade rätt sÃ¥ underligt och hon kom sedan att bli feminismens viktigaste författare…sÃ¥ nÃ¥t bra kan komma av konstiga relationer…nÃ¥väl…Sartre var en sÃ¥n här “innefilosof” bland svartklädda ungdomar pÃ¥ senare delan av Ã¥ttiotalet och jag läste bland annat hans magnum opus i filosofi “Varat eller intet” nÃ¥n gÃ¥ng i första ring - ärligt talat fattade jag inte sÃ¥ mycket…men jag förstod i alla fall att han menade att man sÃ¥ att säga “blir till” genom den andres blick - och det ger en Ã¥ngest för att existera, livet är Ã¥ngest -

förstÃ¥r ni varför vi postpunkare, världsmästare pÃ¥ att vara olyckliga gillade den killen…

Och kanske ligger det nÃ¥got i vad han säger, Jean Paul… mycket av vad vi vill vara bestämmer vi utifrÃ¥n vad vi vill vara i Den Andres ögon - vi tror ofta att vi gör vÃ¥ra val efter vÃ¥r egen vilja men kanske handlar det snarast om vad vi förväntar oss att andra ska tycka om.

Och nÃ¥nstans känns det ändÃ¥ tryggt…jag är faktiskt beroende av andra människor - Ã¥tminstone pÃ¥ nÃ¥t sätt…tänk er själva - hur vore det att plötsligt vara den sista människan pÃ¥ jorden?

Hur skulle man reagera? Vad skulle hända?

AlltsÃ¥ - den sanne eremiten är sannerligen rätt sÃ¥ sällsynt - vi blir till i vÃ¥ra relationer. Jag tror ingen i längden klarar sig utan närhet av andra människor, sociala kontakter tankeutbyte…Bestämningen av vem man är och vem man ska bli beror tror jag mycket pÃ¥ andra människor…vi lär oss, apar efter och förändras - det är en rätt skön mix av intryck som stoppas i hjärnans köttkvarn och mals ihop till en människa…

Ibland träffar jag människor som gentemot min tro på Gud säger att de tror på sig själva - jaha - och vad innebär det?

VÃ¥r generation, som väl ni räknas till de sista av - generation X - anses vara höjden av postmodernistisk individuell navelskÃ¥dning…kanske är det sÃ¥…och vi ser oss själva - individen som det högsta goda: visst kan jag känna avoghet mot en blind kollektivism - kolla Kina, varenda en har en precis likadan cykel - eller det militära, man blir ett nummer och alla ser likadana ut, ingen plats för individens egen kreativitet.

Men Ã¥ andra sidan kan individualismen bli till egoism där “sköt dig själv och skit i andra” blir högsta levnadsregel…jag tror de har fel - för vi kan inte leva ensamma utan kontakter…

För jag tror att alla dessa intryck frÃ¥n andra människor skapar liksom ett alldeles unikt original…du…oavsett att vi fungerar rätt sÃ¥ lika sÃ¥ finns alltid personliga avvikelser…och oavsett varje fullständiga unikum som vandrar pÃ¥ jorden sÃ¥ är vi beroende av varandra - hey peace love and understanding lÃ¥ter det som…fast jag tycker det lÃ¥ter rätt sÃ¥ vettigt…

Det handlar om att man blir sedd…för den man är och att ha sÃ¥ pass stor möjlighet till integritet att man kan fÃ¥ välja vad man vill visa…för en alltigenom ultraärlig person kan vara en riktig pain in the ass - även om man kanske inte är nöjd med sig själv sÃ¥ är det inte alltid kul att fÃ¥ höra vad som man borde ändra sig i.

Typ: hej, jag tycker det där inte var en sÃ¥ snygg frisyr men jag gillar dig ändÃ¥…godnatt jord…Snarare ultraidioti än ärlighet…

PÃ¥ tal om att bli sedda - har ni tänkt pÃ¥ vad det förändras…modet…när jag var runt 13-14 sÃ¥ var hette datorerna Sinclair ZX Spectrum eller Commodore 64 eller varför inte Atari 520 och hade mjuka gummiknappar och man använde kassettband och bandspelare till hÃ¥rddisk och dess prestanda var ungefär som en sämre miniräknare…*sentimental*

då var de som höll på med datorer nördar…

och de slog man - hÃ¥rt…

Nu tjänar de grova pengar och deras stil ses som högsta mode och skrattar hela vägen till banken…

Men när jag tänker tillbaka så var kanske nördarna på mitten av åttiotalet de som faktiskt mest var sig själva?

Vi andra hade konstiga frisyrer och försökte se svåra ut som de där banden som vi gillade - men nördarna satt och tryckte ned sina mjuka gummitangenter och väntade på att programmet skulle laddas in från bandspelaren…de brydde sig inte så värst…okej de fick inga brudar men de var rätt så lyckliga ändå…

De bara var liksom…och nördarna lever fortfarande men kanske i andra skepnader…vi andra tittar pÃ¥ modet och försöker göra om oss - de bara är…

Just ja, bara vara…har ni tänkt pÃ¥ hur vi är när vi träffar andra människor? Är vi likadana?

Jag är det inte när jag träffar min fru eller när jag träffar min chef (vilket väl är tur för chefen)…

Vi spelar rätt mycket olika roller vid olika tillfällen av livet…och i olika situationer…och gör vi det inte sÃ¥ kan det gÃ¥ illa:

tänk er själva liksom - man är pÃ¥ besök hos mormor som är lite stiff och kör samma stil som med polarna: “Tjena mormor läget - *dunk dunk* har du rökt nÃ¥t pÃ¥ ett tag eller, du skulle sett Kalle, fan vad full han var i lördags…” Det var det arvet.

Ã… andra sidan vore man rätt dödsdömd om man körde samma stuk mot polarna som man brukar med mormor: tystlÃ¥ten och hälsar artigt och sitter rätt pÃ¥ stolen när man äter…

Och varför inte…mormor mÃ¥r bra av det och slipper bli ledsen över sitt barnbarn - en annan mÃ¥r bra av det därför kanske spänner man av lite av den tuffa attityden liksom att man mÃ¥r bra av att fÃ¥ vara bland polarna och snacka skit…

Sen kan man tänka sig att man ibland känner sig en smula prostituerad: när man söker jobb liksom *lismande* oh sÃ¥ trevligt ja, jag har aldrig haft problem med samarbete o nej dÃ¥ jag gillar människor - jodÃ¥ alla människor faktiskt - man kanske kunde säga att jag är en människoälskare…tjena…men samtidigt - varför till varje pris visa alla sidor av sig själv - det gör man inte alltid med vem man än umgÃ¥s med…

En annan sak som vi människor med framgång använder för att spela olika roller är vårt utseende men också som visar vilka vi är eller snarare vill vara: dresscoden.

Jag var hatad av mÃ¥nga eftersom jag var sÃ¥ utstuderat svartrockig - svarta kläder, närmare ett och ett halvt kilo nitbälten och vid festliga tillfällen sminkad som sÃ¥ngaren i The Cure…Manson släng dig i väggen…

Och jag hade samma fördomar: kommer ihÃ¥g en gÃ¥ng pÃ¥ gymnasiet när en tjej i ettan pekade pÃ¥ min attacheväska (som var översÃ¥llad av klistermärken och Tipexgraffitti…) och frÃ¥gade:

“Äärru teknist?”

Ni fÃ¥r ursäkta men för mig som en av nio samhällsvetare bland närmare nittio ekonomer och nästan lika mÃ¥nga teknister sÃ¥ var det inte direkt nÃ¥gon komplimang…

Och vi talar ofta om vilka vi Ã¥tminstone vill vara genom vÃ¥ra kläder och vÃ¥rt utseende: problemet är väl att ibland är det inte alltid personen man ser som en loser är det…

Jag testade detta när jag skulle mönstra inför lumpen…eftersom jag tagit ett sabbatsÃ¥r sÃ¥ kändes inte lumpen som nÃ¥got jag strävade efter liksom att jag är en smula pacifistiskt lagd och inte gillar tanken att lösa problem med väpnat vÃ¥ld - Ã¥tminstone inte problem där mÃ¥let är människor…en trilskande gammal bil är en helt annan sak: skiftnyckel och *pang*…

NÃ¥…alltsÃ¥ bestämde jag mig för att satsa pÃ¥ att fÃ¥ en frisedel…kära nÃ¥n, mitt mÃ¥l var att bli popstjärna och gick inte det sÃ¥ kunde jag ju bli journalist sÃ¥…varför göra lumpen…

SÃ¥ jag tog för första gÃ¥ngen pÃ¥ flera Ã¥r pÃ¥ mig ett par beiga chinos, en färgad skjorta, lämnade bältena hemma och satte pÃ¥ mig ett par bruna lÃ¥gskor…ingen av mina klasskompisar kände igen mig när jag steg pÃ¥ bussen…

Och det lyckades - med viss hjälp av ett intyg pÃ¥ att jag var allergisk men jag blev aldrig misstänkliggjord…som de av mina gelikar som inte bytte “om”.

Vad sa det mig? Dels att man kan lura vem som helst med hur man gÃ¥r klädd - en kille som jag jobbar med lärde sig det: han är gammal punkare men nu jobbar han med olika projekt och behöver ibland träffa människor för att fÃ¥ ihop pengar och han fick lära sig att sätta pÃ¥ sig en slips och en kavaj när han Ã¥kte till byrÃ¥kraterna gav honom mer än att hÃ¥lla pÃ¥ sina principer om att aldrig sätta pÃ¥ sig en slips…

Och det ligger kanske i vem vi vill vara - just för situationen sÃ¥ kan det vara bra att fundera hur människor reagerar pÃ¥ vem du visar dig som - det ligger lite i det här med relationer tycker jag…vÃ¥rt första intryck av en människa är ofta nÃ¥got externt - och ofta när det gäller IRL sÃ¥ är det utseendet. Och det fÃ¥r vi leva med…

SÃ¥ visst vore det fantastiskt trevlig om det fanns en “gör om mig” supermarket där man kunde köpa ett helt liv - vänner, utseende, jobb, familj - allt klappat och klart med fina erbjudanden “tag tvÃ¥ barn - katt pÃ¥ köpet” eller “börjar maken se lite luggsliten ut - byt upp dig till Macrosofts Male Deluxe, nu med extra ren brynja”. Det är ju lite vad alla “gör om mig” reportage handlar om - att man lätt kan skaffa sig ett liv…utifrÃ¥n vissa bestämda premisser…som ingen egentligen vet vem som bestämmer…

Men jag tror att de har fel…

Fortsätt och fortsätt att va rebell, fortsätt och fortsätt att va dig själv - är ändå viktigt:

vi är oss själva genom att bejaka att vi pÃ¥verkas av andra och att vi är beroende av andra människor…men vi är ändÃ¥ fria att välja vem vi vill vara själva - det är att vara rebell - att vÃ¥ga välja vem man vill vara… för även om det kan vara jobbigt med fullständig ärlighet frÃ¥n andra sÃ¥ är det farligt med falskhet inför sig själv - vem vill du bli, vad vill du vara?

För det handlar om vad du är, inte vad du gör - du får misslyckas därför du är aldrig misslyckad - rise and shine.

Jag är övertygad om detta - för var och en av oss bär pÃ¥ alla dessa möjligheter - och vi har friheten att välja utifrÃ¥n olika premisser: och vad man än till slut blir och vad man än är sÃ¥ tror jag att man är meningsfull för nÃ¥gon - kanske man inte vet om det…men det är lite som fjärilseffekten inom kaosteorin - om du väljer att le mot nÃ¥gon sÃ¥ kanske du räddar dagen för denna - dÃ¥ är livet inte meningslöst.

Så till slut några minnesord:

Mofasa säger till Simba i Lejonkungen - du är mer än du blivit…

fundera pÃ¥ det…