Andra bloggar om: vlog, ICA, handla, konsument, val

Emptiness is loneliness, and loneliness is cleanliness
And cleanliness is godliness, and god is empty just like me
Intoxicated with the madness, I’m in love with my sadness

Smashing Pumpkins; Zero


Andra bloggar om: Smashing Pumpkins, zero

GFK har tittat på vad som faktiskt hände efter ICA-köttfärs-gate. Egentligen inget. Precis som jag sa här och här.

Veckorna efter att skandalen avslöjats minskade Ica-butikernas andel av de hushåll som köpte färskt kött. Samtidigt ökade andelen hushåll som valde att göra de inköpen på Coop.

Men förändringarna var ganska små och redan veckan före jul ökade Icas andel av köttkunderna igen.

Och precis som jag sa i den första postningen:

Skandalens begränsade effekter beror på Icas starka varumärke, att butikerna finns nästan överallt och att de flesta har förtroende för sin Ica-handlare

Sen ska man inte underskatta Stig. Reklamens makt visas i de långa kampanjerna. Det bygger trygghet.

Andra bloggar om: ICA, köttfärs, Stig, GFK, statistik

Andra bloggar om: Thåström, Vacker Död stad

Jag har drivit mig för hårt. Igen. Vi människor har en tendens att glömma bort smärtan och gärna börja göra samma misstag igen. Om och om igen. Jag är inte bättre än någon annan på det. Jag har drivit mig längre än någonsin - så här hårt har jag inte piskat mig i jobb, i stress och i adrenalin sen innan jag blev sjuk förra gången. Trots att jag vet vad det kostar att slinta av vägen, att dra rakt in i väggen i 200 knyck. Trots att jag vet att jag inte har råd att göra det igen: min kropp klarar inte av det en gång till.

Utbrändhet, eller som det faktiskt är - utmattningsdepression, anser många vara antingen fejk, eller något som blir bra efter några dagar (eller hur Husmark-Phersson). Och det pratas om att man kan rehabiliteras och komma tillbaka. Problemet är att det är fel. Man kommer inte tillbaka. Det blir aldrig som förut - och framförallt: man blir aldrig frisk i ordets fullständiga mening.

Förutom att utmattningsdepressionen faktiskt för evigt förstör ett antal synapser i hjärnan, sliter hårt på kroppen eftersom adrenalin är ett så starkt gift i vissa fall - kroppens saltsyra så handlar det också om rädslan. Rädslan för att hamna där igen. Skräcken för panikångestens förlamande terror, för själssmärtans tortyr.

Problemet med rädsla är att det också är det starkaste incitamentet för att glömma bort och sen göra samma saker igen. Rädslan som orkestreras av minnen - de som man försöker att glömma. Och rädslan som pumpas upp av hur vi som kollektiv anser att en person i sina bästa år ska fungera. Som matas genom bilden av vad framgång är. Och som förfinas av vårt eget bekräftelsebehov.

Och rädslan - som försöker att dölja minnen under tjocka lager av politisk korrekthet, kommer alltid att i slutänden bita en i arslet. Eftersom rädslan hela tiden hindrar oss att vara fullständiga. Den hindrar mig att leva fullt ut. Vilket ger frustrationen grogrund, en stabil tjock näringsrik mylla.

Idag är tredje dagen jag försöker att leva utan Zoloft. Eller snarare: idag var den tredje dagen. För min kropp sa ifrån. Och jag var tvungen att ta ännu en tablett av mitt minskande förråd. Yrseln var för svår, sinnes-laggningen konstant. Vilket också är ett nederlag. Något som skapar mer rädsla. Mer frustration.

Jag vill vara fri. De dagar jag väljer att inte äta Zoloft är numera bättre - tills den tredje dagen. Bättre eftersom det känns som om hjärnan är klarare, som om tankarna får mer spelrum. Samtidigt är det antagligen så illa att jag aldrig kommer att bli fri.

För jag körde rakt in i väggen. Betalade det näst högsta priset: min tro, mitt kall.

Ok. Jag är generalist. Jag är planner. Men man kan inte ha koll på allt. Men man kan lära sig saker hela tiden. Idag har jag lärt mig att läppbalsam kan kosta 85 kr.

Say what?!

Det vill fan till att den som köper det blir god att kyssa…

Ta chansen: bli en del av bloggosfärens framtid. Julafton i bloggosfären. Själv ska jag försöka utröna det mer men kort:

• Det saknas en vettig hubb för svensk bloggosfär. Nyligen är väl närmast. Bloggportalen är för … bjärt… Fr a behöver hubben bygga på en bredare definition av “bloggande” än att prata om bloggar (min gamla käpphäst om att bloggen är ett format). Att blogga har utvecklats till något mer - och innefattar så många fler format än den traditionella bloggen (se min och Björns dialog mellan Bambuser-livecasts, blogginlägg, Jaikus etc.)
• Slå sönder topplistorna - utveckla Johans algoritmer. Samarbeta med Kia och utveckla en tillförlitlig mätning av sociala medier.
• (kopplat till hubbtanken) Mashuptjänst för individen. På riktigt. Se plaxos försök. Men helt transparent, flyttbart och enkelt att definiera.
• Koppla till IRL. Mötesplatser face-to-face. Samarbete med Harrys för att inte fastna i storstäderna?

Några snabba. Mer lär komma. När jag inte behöver sova :)

Kvällens TV4 Nyheterna 22.
Nyhet 1. Unga har ett riskbeteende på nätet. Många känner sig kränkta. Bloggar, vloggar och chat är farligt. Datainspektionen (sic!) uttalar sig om ungdomars riskfyllda liv..
Nyhet 2. Unga kvinnor tar livet av sig mer och mer. De är utsatta. Föräldrar (som i den tidigare nyheten förklarats ha för dålig koll) ska lära sig riskbeteenden (observera användandet av samma ord i båda nyheterna) och signaler.

Man behöver inte vara Einstein för att inse vad redaktörernas sekundära intresse av den nyhetsvärderingen är…

Andra bloggar om: sociala media, ungdomar, Datainspektionen, TV4, journalister, riskbeteende, nyhetsvärdering

En moderat arbetsmarknadsminister spenderar en Rapportintervju med att flera gånger förklara hur viktig “den svenska modellen” är. Och får positiv recension av LO:s ordförande…

Ur led är fan tiden…

Andra bloggar om: Littorin, moderat, arbetsmarknad, svenska modellen

DN:s artikel om prästyrket irriterar mig. Det är fyllt av fördomar och den spåniga pastorsadjunkt de hittat känns nästan som en sorts nidbild av “den nya prästen”: mesig undfallande och inte påläst för fem öre.

1. DN väljer att förklara att “snart är prästyrket ett kvinnoyrke”. Jaha? Vad i helvete är ett kvinnoyrke? Och är det egentligen intressant om man inte underförstått menar att kvinnoyrken är a) mindre betalda b) mindre avancerade c) mindre värda kvalitativt? Det är den tolkning som rubriksättaren vill skapa. Man vill anspela på kvinnoprästmotståndet som mer och mer börjar bli en icke-fråga även inom kyrkan. Visst - det skapar uppmärksamhet men frågan är: sanning, är det inte viktigt för redigerarna på DN?
2. Ida Gunnarsson Blom är pastorsadjunkt på Öland. Hennes svar på journalistens frågor får mig att höja ögonbrynen både en och två gånger och ärligt talat: jag skäms å hennes vägnar att hennes flata uttalanden finns i närheten av bilder på Margit Sahlin. Och att hon totalt missat varenda lektion på PIUS om prästämbetet och yrket blir uppenbart när hon häver ur sig att
   

   Man kan inte säga upp sig som präst, säger hon. Även om man säger upp sig är man präst livet ut.

   Jösses. Visst - rent principiellt har hon rätt när det gäller själva anställningen: vigningen ger dig rätt att utföra kyrkliga handlingar och kalla dig präst oavsett om du jobbar som präst, sopåkare eller nakenmodell. Men dravlet om att man är präst livet ut stämmer inte. Ämbetet är inget som bränns in i en människa och inte kan tas bort. Det borde jag om någon veta. Det vet även personer som Ma Oftedal som blev av med ämbetet utan att begära det själv. Utan ämbete så är man inte präst, Ida. Du borde inte tänkt så mycket på designen på kaftanen när de pratade om viktiga saker på PIUS¹.

Uppdatering: Karin känner igen sig i citatet om att vara först människa sedan kön, när det gäller att vara präst. Själv tycker jag det är sorgligt. Det är att spela motståndarna i händerna - att helt enkelt säga: “jamen, eftersom ni har så svårt att vi har tuttar och är i avsaknad av snopp så säger vi istället att det viktiga är att vi är människor så kan vi jobba ihop.” Kvinnoprästmotståndarna kan dra åt helvete. De har fel. Svårare är det inte. Deras argument håller inte; vare sig teologiskt, logiskt eller ens historiskt (kyrkan har tidigare faktiskt förändrats utifrån hur samhället förändrats - det är bara de senaste åren som den utvecklingen stannat upp). Präster som är kvinnor ska vara stolta att de är kvinnor och präster, precis som män ska vara stolta över att vara män och präster. Den som väljer att låta sin stolthet slå ner på en kvinna som är präst är orättfärdig. Det finns inga genvägar.

Andra bloggar om: präst, kvinnor, Ida Gunnarsson Blom, ämbete, kvinnoyrke, kvinnoprästmotstånd

1. Onödigt hårt och elakt [up]

Jag är en nörd. Sociala media-nörd. Så är det. Men det som är roligt med det är att jag mött en hoper andra sociala media-nördar. Och grejen med det är att allt är så tidigt, allt är så pionjäraktigt att alla liksom omfamnar varandra. Disruptive Media var kanske min bästa investering när det gäller att hitta andra likasinnade. Massor av roliga nya kontakter, och jag - som way back-bloggare - blev ett ansikte.

En av de mest sanslösa nördarna, där en annan lirar i gärdsgårdsserien, är Björn. Ett exempel: min skype plingade till (jag fattar inte att inte fler använder Skype). Det var Björn. Han ringde via java-applikationen för Skype från sin mobiltelefon. Alltså: över nätet ringde han när han satt på bussen. Lite som att gå över ån efter vatten men fortfarande: ett nyfiket explorativt beteende. Typiskt honom och typiskt många av (oss) andra inom den här early adopter-gruppen.

Björn är ihop med Annika Lidne, som stod för Disruptive Media. Och det som är speciellt med honom är att han både är fascinerad av de tekniska möjligheterna men också gör det hela till en lek. Hans dagliga, ibland timliga, livesändningar via Bambuser¹ indikerar början på vloggandets genomslag. Ett exempel - ett väldigt ömt och kärleksfullt omtalande om sin älskade²:

Jag tror helt enkelt att det här handlar om en del av Nästa Grej™ (jag har förut dividerat om 3D-världar med mashup-funktionalitet). Vlogg och podcasten (som inte slagit i Sverige, antagligen på grund av att vi generellt har en mycket liten radiokultur och att radio sällan kommer utanför P1-träsket eller Mix Megapol-dyn) innebär att vi tar oss från det skrivna ordets diktatur. Den som känner att bloggandet helt enkelt är svårt och hela tiden får möta språkpoliser³ när han eller hon skriver något, som inte är rättstavat eller är fyllt med särskrivningar, som han eller hon känner är viktigt har här en möjlighet att uttrycka sig. Vi ser också en utveckling av mobilanvändandet när det gäller andra saker än att bara ringa, vi har mobila bredbandstjänster på ingående och mobiltelefoner med möjlighet att titta på film och annat. Och trots att vi ofta säger att skriftsspråket är viktigt, det är det som skiljer människan från djuren osv. så är människan en bildvarelse. Symboler, möten och ikonisering är något som vi inte slutar att använda bara för att vi lärt oss att skriva.

Framtiden tillhör rörlig bild. Och det kommer bli mycket bättre kvalitet ju längre utvecklingen pågår, det kommer att innebära att människor skapar “tv” som är mycket mer intressant än traditionell media - vilket innebär att traditionell media än en gång får inse att tiden är förbi där de är primära uttolkare av en kollektiv verklighet. Sociala medier är här för att stanna - och det indikerar också “mass”mediets död. Precis som att den grundläggande entiteten i samhället idag är individen och de grundläggande värderingarna mer och mer går mot individens rätt istället för kollektivets nytta så försvinner behovet av gemensamma kanaler. Det kan tyckas innebära en subjektifiering av verkligheten - men grejen är att mängden av perspektiv skapar en högre grad av objektivitet än att endast de “vanliga traditionella” medierna ska vara de som har ensamrätt på uttolkningen.

Nej, jag tror inte att traditionella medier kommer att dö. Men de måste bli bättre på att vara mindre “sig-själva-nog” och samspela med de sociala medier som finns. Inte för att de måste utan för att de kan ha nytta av det. För att alla perspektiv som ges faktiskt gör medierna bättre, ger dem möjlighet att spinna vidare på en story via bloggar, vloggar etc. men också att det helt enkelt handlar om att medielandskapet är förändrat.

Så. Till skillnad mot Uusmanns klassiska prognos om att “Internet är en fluga” så menar jag att Internet har förändrat världen i grunden. Inte bara som kanal utan skapat incitament för värderingsförändringar, beteendeförändringar och - om Bodström och andra håller fingrarna borta - en bättre demokratisk möjlighet. Och här tror jag att vloggandet, och såna tjänster som Bambuser, kommer in: det är svårare att vara subjektiv i bild än i text.

Uppdatering: Björn har gjort en spinoff - eller en sorts response - på den här postningen:

och det han säger håller jag med om - och på nåt sätt var det just det som irriterade mig lite i mw:s kommentar nedan. Adaptionen: att skitsamma om seesmic, justin.tv och fan och hans moster har gjort liknande saker som bambuser nu utvecklar - grejen är ju att Bambuser helt enkelt tar det vidare ett steg till. Jag skumläste en intressant artikel om hur Fejjan genererat en massa företagande runt de olika applikationerna Brygubben skickade mig. Där säger Peter Fader bland annat att

Being based 100% on Facebook is very risky, because social networks are inherently unstable. Five years ago, we would have been talking about Friendster.

Tänk om inget hänt efter Friendster. Eller att communities stannat inom BBS-stängslet. Allt utvecklas - och genom det skapas mer värden och bättre medier. Det är just det som är fascinerande, och det som gör att jag mer och mer försöker att förklara transparens och kolloboration för kunder som kommer till mig för att jag ska jobba med deras varumärken: att det handlar om att den bästa idén är ännu inte utvecklad - att låta varumärket flöda fritt innebär att varumärket fylls med värden som varken de eller jag tänkt på: i vissa fall negativt men likaväl, och gör man bra kundvård, skapar goda relationer och respekterar individerna, en mängd positiva värden. Adaptionerna på gamla idéer är helt enkelt utvecklingen - och därmed behövs en ny syn på immateriellt ägande: istället för att idogt och snålt hålla på sitt ägande av idé 1 kanske ett open source-tänkande, eller en utveckling av ett bredare Creative Commons-avtal, innebära att jag som kommit på idé 1 helt enkelt kan utveckla idé 3 eftersom någon kommit med en helt ny inriktning i idé 2. Visst är det en svårare affär att göra så. Intäkterna blir lika lite linjära som utvecklingen - men säg det R&D som faktiskt lyckas att skapa det som skapas inom open source? Tänk läkemedelsutveckling under ett relativt öppet Creative Commons-avtal eller under GNU. Vi skulle löst HIV-frågan och vara långt framme på att hitta ett botemedel mot cancer. Garanterat.

För övrigt har jag, lite inspirerad av Björns bambusrande, börjat spela in små mms-filmer på min blip.tv, via ShoZu.

Andra bloggar om: bambuser, vlogg, blogg, media, framtiden, Annika Lidne, Björn Falkevik, sociala medier, Internet, medielandskapet, podcast, ordets diktatur

1. Bambuser är fortfarande i en tidig utvecklingsfas men idén är briljant: du spelar in i realtid och sänder strömmande via mobilkamera. Samtidigt har du koppling till den chat som finns på din Bambuser-sajt där de som tittar kan påpeka saker. Inget är nytt, fr a har väl porrindustrin gjort sånt här ett bra tag men det är nu möjligt för vem som helst att göra det. Enkelt och direkt. Alla filmer arkiveras sedan och blir en del av ens digitala footprint. [up]
2. Sen är det rätt kul att höra Annika rätta honom lite :) [up]
3. Nu är dock Lotten en vänlig och snäll polis, när det gäller personer som faktiskt har ett språkligt handikapp men sajten är värd att länkas ändå - på grund av kvalitet [up]

Först händer det här:

Sen så kommer en stor dammsugare och suger upp alla orden:

och efter det ser deepedition.com ut så här:

Enligt vissa troll säkert en förbättring men ändå?

(Jo, jag är en enkel människa. Jag tycker såna fånerier som Netdisasters fortfarande är kul…)

Romme Alpin

Originally uploaded by deep.ed

Solstickan och jag är en smula skadade. Varsin vurpa. Han har ont i nacken efter att ha gjort en kullerbytta. Jag har (förutom två rejäla blåsor på fötterna som jag inte förstår var de kommer ifrån) en rispad mage och sårad stolthet.

Läget var följande: sol och superduper väder. Mjuk pistning men inte lika smörsockrigt som gårdagen. Med lite mer böjda knän så kunde man få rejält bra åkning.

Så i brantaste delen av Avenyn (jepp, den breda nya glassiga backen i Romme kallas det) glömde jag uppenbarligen bort det där med att böja knän och se upp för snövallar. Till höger ser ni skissen över hur det hela hände. Kontentan var att jag, utan skidor, for nerför backen i tio meter på mage. På min bara mage.

Snö är hård och kall. Särskilt mot huden på magen.

Andra bloggar om: skada, Romme Alpin, mage, vurpa

Utredningen om var det sammanslagna statliga verket för transporter ska ligga har blivit klar, och det var en minst sagt kall dusch för Borlänge där både Banverket och Vägverket ligger liksom både Vägtrafikinspektionen och Järnvägsinspektionen.

Utredningens experter har förordat Norrköping utifrån en mängd argument: att det är närmare till Stockholm, enklare att pendla, närmare till internationella flygplatser och bättre logistik för att utföra sina uppgifter. Argumentet suger rätt hårt och verkar mest vara inriktade på att Luftfartsverket ska slippa att flytta… Utredningen förklarar också mer eller mindre att allt ovanför Uppsala är urskogen - och därmed inte speciellt intressant att tänka in när det gäller det nya verkets arbetsuppgifter.

Men det som är intressant är de uttalanden och förklaringar som gjorts mellan lokala politiker. Moderaten Ulrik Bergman förklarar att den aggressiva interpellationsflod som socialdemokratiske riksdagsmannen (och Borlänge socialdemokraters starke man) Peter Hultqvist gjort mot infrastrukturministern “hotar Borlänge”. Bergmans argument är att ministern ändå inte kan föregå utredningen - det skulle vara ministerstyre. Så är det ju. Problemet är att Bergmans argument är att ministern och utredningen skulle påverkas av Hultqvists frågor och välja bort Borlänge på grund av detta! Alltså ett sorts indirekt erkännande av att just ministerstyre är det som sker! Snacka om att skjuta sig själv i foten!

Men de lokala socialdemokraterna är inte sämre när det gäller att köra med argument som är genomkorkade. Lokala IF Metall har valt att peta två SSAB-anställda Sverigedemokrater från att bli skyddsombud med hänvisning till att de inte står för de värden som IF Metall står för. Sture Bergvall, ordförande i IF Metall på SSAB Tunnplåt, gör nog ett av årets mest korkade uttalanden:

Vill du vara förtroendevald måste du jobba för IF Metalls grunder. Jag menar båda två är bra personer men nu är de förtroendevalda för sverigedemokraterna. Då får de välja att driva den syn IF Metall för eller den som sverigedemokraterna har.
Han hänvisar till sverigedemokraternas partiprogram och menar att de bland annat vill förändra lagen om anställningsskydd och göra det billigare att säga upp personal.

Eh? Say what? Om Bergvall förklarat att det handlade om synen på demokrati, på invandring och mångkultur så hade det inte varit något problem men det här? Helt enkelt förklarar han att de enda som kan komma på fråga för förtroendeuppdrag inom IF Metall är personer som anser att klassisk socialdemokratisk vänsterpolitik är rätt är de enda som kan komma i fråga. Folkpartister, moderater, centerpartister och högersossar göre sig icke besvär. Endast vänsterpartister och riktigt röda sossar är välkomna: såna som inte vill se förändringar i LAS eller se modernisering av svensk arbetstagarpolitik. Snacka om att göra självmål i PR…

Det hela är i klass med kommunstyrelsens vice ordförandes uttalande om att inga frågor som behandlades i det specifika sammanträdet berörde lagboken…

Andra bloggar om: Transportinspektionen, utredning, Vägverket, Banverket, Ulrik Bergman, moderater, Borlänge, Sture Bergvall, skyddsombud, Sverigedemokrater, anställningsskydd, värderingar, politik, kommunala politiker, socialdemokrater

Jag låg och läste DI, lokalblaska och Resumé imorse, och TV4s nyhetsmorgon var på. Nuder dök upp i rutan¹ och det som slog mig var två saker:

1. Nuder är stenhård. Han gjorde uttalanden som är rena bomberna i socialdemokratiska partiet: han förklarade att det är personer runtomkring Sahlin som puttat bort honom. Att det handlar om maktkamp. Det han därmed säger är att Mona Sahlin är en mycket svag partiledare för socialdemokraterna - att påpeka att det är andra som styr vilka personer som ska vara ledande i partiet ger en bild av en vindflöjel, en osäker partiledare som är helt i händerna på sina sakkunniga och partifunktionärer. Det är inte ett knivhugg - det är ett sabelhugg som skapar en oerhörd öppning för fr a Reinfeldt att skada tilliten till Sahlin som ledare och potentiell statsminister. Tyvärr tror jag iofs att Reinfeldt inte kommer att greppa tillfället. Schlingmann har tappat greppet totalt.
2. Lasse Bengtsson påpekade att det var någon från socialdemokratiska partiet som “läckt” informationen om att Nuder skulle bli petad. Nuder själv var försiktig och drev sin linje om att hela affären byggde på “de andra” runt Sahlin som ville bli av med honom. Då förklarar Lasse Bengtson att den som läckt, den som alltså är “källan”, är en namngiven funktionär och säger namnet. Det hela innebär onekligen att TV4s upprördhet runt att polisen kommer upp på redaktionen och begär ut kvittot i samband med Schenström-affären och att polisen, i sin utredning runt Trond Sefastssons eventuella mutaffärer, oroar sig för källskyddet, känns minst sagt som ett spel för gallerierna. Lasse Bengtsson skiter helt enkelt i källskyddet! För att visa sig duktig eller inte vet jag. Själv skulle jag ge fan i att ringa redaktionen för TV4 om jag hade något att avslöja, den saken är säker…

Nuder har gjort ett gott PR-jobb. Han vinner i slutronden. Sahlin är nere för räkning och partiet lider uppenbarligen av post-Persson-stridigheter. Tur för Alliansen.

Uppdatering: Inte nog med att han drog brallorna av Sahlin. Enligt BFKEMs källor är han en jävel i sängen också :).

Andra bloggar om: Pär Nuder, Mona Sahlin, petad, Lasse Bengtsson, TV4, källskydd, socialdemokraterna, PR, nere för räkning, Reinfeldt

1. Jag kan inte hitta inslaget vilket är mycket märkligt - och visar väl att TV4s nyhetsvärdering ligger i lättsmält chipsmorselinje… [up]

Äntligen. Veckan (och till viss del veckan innan det) var osannolik. Jag räknade ut i förmiddags att jag jobbat mellan 14-20 timmar per dygn de senaste veckorna. Då blir det inte mycket tid till vare sig nyhetsläsande, bloggande eller något mer än att försöka hålla vissa sociala kontakter levande.

Igår spelade jag och Solstickan Diablo II igen, och jag blev sittande kvar till två - spelade med en Necromancer. Det var behövligt - det var popcorn för hjärnan; icke-produktivt och tidsfördriv men ändå fokusering på en sak.

Idag har jag och Solstickan varit ut till Romme Alpin en sväng. Det var sockrigt, tungåkt och jäkligt mycket folk. Så vi körde en timme sen fick det vara. Skönt ändå, och kul att han och jag kunde göra något själva - bara han och jag.

Tänkte kort kommentera saker som timat i en senare bloggpost. Men innan det: nej, ni behöver inte säga att det inte är speciellt nyttigt att jobba sådär. Jag är väl medveten om det. Jag har egentligen inget försvar mer än att det går bra för vår byrå, vilket innebär ett konstant flöde av nya kunder och nya projekt - eftersom min roll är kreativ planner så innebär det att jag är med i alla projekt, konceptualiserar och skriver kreativa briefer, driver workshops och planerar processer, skriver medie- och varumärkesstrategier, presenterar pitcher, strategier och koncept för kunder osv. Jag kan inte ens skylla på dålig planering: det handlar helt enkelt om att kunder vill komma igång med sina projekt.

Men jag vet att jag behöver sova mer, att jag behöver koppla från med jämna mellanrum: både för min och för jobbets skull - min kreativitet bygger på att läsa mycket, att röra mig i vida kretsar av ämnen.

Dock - som jag än en gång säger: jag gör något jag vet jag är bra på. Och eftersom jag är beroende av bekräftelse så innebär det här att jag får det: effekten syns även om det jag rakt av gör sällan syns när det blir marknadsföringsaktiviteter¹. I mitt förra jobb var det sällan man fick se det. Även om jag idag, några år efteråt, får höra att jag gjort viktiga saker för de ungdomar som jag mötte.

Jag mår rätt ok. Helt enkelt. Trött, sliten men tillfreds med att ha ett jobb som ger mig utmaningar, håller mig sysselsatt.

1. Mina barn försöker förstå vad jag egentligen gör på jobbet. Och det är inte helt enkelt att förklara. Som tur var så har jag ju varit med och tagit fram diverse reklamfilm som de ser, där jag gjort en hel del produktion: copywriting, musik och ljudloggor. [up]

Utmaningarna är mer omfattande och invecklade nu för tiden. Senast är det Alter Ego som skyfflar vidare sanningsutmaningen till mig (och Blogge). Reglerna är som följer:

1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta sju sanningar om dig själv.
3. Utmana sju personer.
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanar.
5. (Bonusregel: Glöm inte reglerna i postningen)

Jag kollade igenom utmaningar som jag gjort tidigare, eftersom det kändes som om jag varit med om det här förut, och hittade: Tio positiva saker om mig och en som handlade om underliga sanningar om mig. En annan listning är saker som är personliga - rätt lik den här. Utmaningen om personliga egenskaper som jag gillar/ogillar hos andra säger nog en hel del om mig. Så fan vet om det finns så mycket mer att säga. Och än en gång ställs jag inför ett val: att vara seriös och prata om sanningar som på något sätt är betydelsefulla för djupet av min personlighet - och därmed ställa mig rätt naken inför alla och envar (inklusive diverse kunder, medarbetare och annat folk som lurkar omkring på deepedition). Eller välja en mer lättsam approach och berätta om fascinationen över att klämma finnar eller min stjärnstatus hos barnen och deras kompisar som pannkakskock. Ärligt talat så vet jag inte vad jag ska välja. Så jag slänger ihop first things to come to my mind:

1. Jag är inte speciellt politiskt korrekt. Eller speciellt smidig när det kommer till saker som jag faktiskt kan.
En av de sämsta delarna som Jantelag och konsultande innebär är att även om jag har rätt så måste jag ibland hålla käften och låta saker bli inte riktigt så geniala, så pinpointade och så effektiva som de kan bli. Jag ogillar att “suck it up” helt enkelt. Men jag inser att det ibland är bättre, och att där jag är i idéerna och lösningarna inte alltid de andra är: och då blir det inte bra i slutänden ändå.

2. Jag gillar sex. Och jag vägrar att skämmas för det.
Ibland undrar jag om det är någon sorts svensk viktorianism eller att man påverkas av USA:s märkliga frigida syn på sex som gör att det inte är comme il faut att säga att man gillar sex. Jag gillar sex, jag gillar nakenhet, jag gillar vackra kroppar och att ge och ta mycket, länge och på många sätt.

3. Jag är arbetsnarkoman.
Det är knappast någon nyhet. Men viktigt att komma ihåg är att jag är det när det gäller saker som jag a) känner att jag kan b) tycker är roliga c) handlar om kommunikation. Annars är jag extremt slö och ointresserad.

4. Jag är en intelligent intellektuell introvert jävel.
Det var inte heller någon nyhet. Introvert? säger någon säkert (säkert några som kommer sätta i halsen att jag vågar påpeka att jag är intelligent men de skiter jag i). Ja, som fan. Egentligen: och det fick jag reda på också när jag gjorde Myers-Briggs - jag är hårt INTP.

5. Jag är en nörd. I de saker som intresserar mig.
Tillsammans med en “klisterhjärna” dvs. att saker lätt fastnar så innebär det ibland en viss snedbelastning när det gäller vad jag intresserar mig för i projekt och en viss frustration för min omvärld. Som tur är så är mitt jobb och min personlighet också generalisten: jag är för nyfiken för att bara hålla på med en grej.

6. Jag har torr, suspekt och vriden humor.
Jag älskar torra referensskämt, fåniga ordvitsar som helst ska bygga på homonymer, jag gillar surrealism och riktigt råa skämt om döden, sex och lyten. Jag finner stort nöje i att titta på katastroffilm, serier i stil med Greatest Accidents in Sports och AFV.

7. Jag ser sällan film¹, jag följer sällan TV-serier slaviskt² och numera har jag sällan tid att läsa böcker för mitt eget höga nöjes skull.
Böcker skulle jag vilja läsa mer, jag skulle kunna tänka mig att följa några serier mer ingående men film tycker jag sällan är mödan värd. Introvert var ordet.

Så sju stycken som ska genomgå denna sak (och inse att jag inte har läst vanity-bloggar på mer än en vecka så alla har antagligen gjort den…

Kajen. Han har svarat här.
BFKEM; har svarat här men gör om, som den frifräsare hon är, reglerna :).
DVIJDVS.
Bea. Hon har svarat här.
Nina.
Dabitch. Hon har svarat - på sitt eget vis :).
Antira.

Uppdatering: Det visade sig att Isabella också lagt till mig i sin långa lista av utmanade. Läs hennes sju sanningar dock. En fascinerande människa.

1. förutom att jag om och om igen kan se LOTR-serien, Matrix-serien, Pulp Fiction och Reservoir Dogs [up]
2. förutom att jag kan se Vita Huset om och om igen [up]

Att Nuder petas av Sahlin är inte oväntat iofs. Det som är roande är att den mediala förklaringen är att “Nuder varit blek och håglös”. Och sedan räknar man med att ny finanspolitisk talesman blir… Thomas Östros.

Det är ju sannerligen en färgstark person…

Fluktuationerna på världens börser fortsätter. Det intressanta är att idén fortfarande lever hos vissa: att vi idag, i en global ekonomi, ändå inte ska påverkas av varandra. Att börserna påverkas av varandra är knappast en ny tanke. Kina påpekar att man är påverkad av exporten till USA. Samtidigt är Japans kräftgång antagligen över, eftersom deras export till Kina är stor.

Många frågar sig självklart: varför har inte marknaden lärt sig? Problemet är att man måste välja konjunkturer eller en konstant låg alternativt ingen tillväxt. Hur menar jag då? Finansiella instrument bygger på att hela tiden söka höjd. Det är inte en låda som fylls upp till en viss gräns. Det bygger på att pengar flyttas, det bygger på låneinstrument vilket skapar höjd och även tillväxten. Att säga att “nej, de borde låta bli att låna ut så mycket pengar” när amerikanska subprimelånen (sk skräplån: utlåning till privatpersoner som inte har full täckning för lånen. Utlånaren tar alltså en hög risk) kommer på tal innebär att man inte förstått strukturerna. Vi behöver lån för att skapa tillväxten - konsumtionen skapar efterfrågan och därmed höjd. Men precis som när man bygger en koloss av klossar så blir det mer och mer instabilt ju högre man bygger. Ju fler pengar som finns på marknaden, desto mindre blir varje enskild peng värd. Alltså faller klosstornet. Det är normalt. Det är vad som många spår händer just nu. Att det hela hänger ihop: att verkstadindustrin påverkas av en nedgång som startas av att banker får höga kreditförluster handlar helt enkelt om att ägandet är korsvis lagt. Kreditförlusterna ägs också inte helt av bankerna utan är också uppköpta av andra företag, som använder risken för att låna pengar för ytterligare köp: i andra segment.

Den andra möjligheten är att försöka låta tillväxten endast påverkas av organiska ekonomiska instrument: helt enkelt tar man då bort låneinstrumenten eller låter lån endast ske vid låg eller ingen risk. Det innebär att tillväxtkurvan blir stabil men lutningen mycket liten. Det låga risktagandet innebär att många företag aldrig kommer att starta, eller kunna växa. Det är helt enkelt ett rätt dumt sätt att bygga samhällen. Det skapar mycket mindre volatitet när det gäller människors möjlighet att röra sig i samhället, det skapar inlåsningseffekter i den personliga ekonomin - den som är fattig kan aldrig bli något annat än just detta.

Gårdagen kan sägas vara en svart måndag i börshistorien. För en gång skull fanns det anledning om att prata om “fritt fall” från media, som jag annars brukar bli höggradigt irriterad på när det säger “börsen föll med 0,2%” (man undrar om journalisterna ramlar ner från mattkanterna hemma). Frågan är om det här är början på en djup lågkonjunktur. Jag är ingen ekonom, jag kan inte ens räkna men jag är strateg och följer ekonominyheter slaviskt. Jag tror faktiskt inte att det här ännu är annat än en överhettad reaktion på amerikanska subprime-lån och nervositeten över att högkonjunkturen varit så … hög och relativt lång. Tittar man på den globala konjunkturen så är den visserligen het på gränsen till överhettad - inflationen ökar överallt. Men produktionen har inte nått brytpunkten ännu: efterfrågan är fortfarande högre än tillgången inom många segment. Det som är intressant är att Bush valde att göra en så pass liten förändring för att bekämpa en eventuell recession i USA. Det är onekligen så att man kan fundera över om det är medvetet: diskussionen har senaste tiden handlat om att USA inte längre är den globala ekonomins “driver” - och Bush har med sitt val av åtgärder bevisat att så fortfarande är fallet. Vidare: det är en förklaringsmässigt självklar reaktion på ett antal negativa nyheter, däremot är den en smula … våldsam. Det är också än en gång “tigerekonomierna” som startar utvecklingen, vilket klart ger en varningsflagg om en konjunktur som går in för krashlandning. Frågan är snarast vilken forskare som kommer att få rätt: de som menar att konjunkturförloppet, genom globaliseringen, blivit obsolet - höga konjunkturer flyttar sig snarare runt i de olika ekonomiska segmenten. Eller de som menar att globaliseringen snarare ger en konjunktur vars fluktuationer blir starkare genom att hela den globala ekonomin är hopkopplad.

För dem som inte riktigt tror att jag varit präst så kan man kolla in vad jag sa då:

Mina betraktelser (mindre texter för mässor)
Ett litet urval av mina predikningar

Och kolla: våra it-konfirmanders sajt finns kvar! Den som kan sin historia om svensk internetutveckling inser nog att vi var jävligt tidiga med att köra IT-konfirmander… Året efter var det jag och JJ som körde det hela.

Jag höll ett gäng seminarier för gymnasieungdomar nån gång ‘99 på Soltorgsgymnasiet. Fascinerande tillställning. Jag var alltså relativt ny ungdomspräst i stan. Och de hade inte några större förhoppningar. Jag valde att bjuda på mig själv - och ändå inte förenkla utan försöka ge dem något att tänka på. Och observera: inte ett ord om Gud. Det var inte mitt uppdrag. Där och då. Och jag inledde med att spela Ebba Grön på bandaren. Och de fick något att tänka på. För långt efteråt har det kommit personer fram och förklarat att de fortfarande tänker på en del grejer som jag tog upp. Det är gott det. Så, för att inte tappa bort det: min spoken word om att vara människa:

Vem ska du bli?

Jag ska be att få läsa en dikt:

Vad ska du bli när du blir stor -

fortsätt och fortsätt att va rebell, fortsätt och fortsätt och va dig själv…

Det var väl en vacker dikt…känns som riktig högkultur… *sätter igång bandspelaren*

Författaren heter Joakim…Thåström som skrivit den och det är Vad ska du bli? En av Ebba Gröns tidigare singlar.

Knappast nåt som anses som högtstående kultur i allmän mening…

På nåt sätt blev det där i allafall min melodi när jag var…liten…

För när jag och min kompis var åtta bast så hade vi bestämt oss - det var så där bestämt som det bara kan bli när man är åtta bast och har kommit på nåt. Vi gick till våra morsor och sa rakt på sak: Vi ska bli punkare.

Våra morsor som var rätt så välartade mammor inom frikyrkan satte väl kaffet i fel strupe och såg sina små välartade söner förändras till otäcka monster med nitar, säkerhetsnålar och otäcka frisyrer…

Så de frågade med tillkämpad lugn stämma: och vad innebär det?

- Vi ska klippa sönder varsin T-shirt…

Vi klippte aldrig sönder några T-shirts…antagligen vägrade våra mödrar det och vi var inte sämre punkare än att vi insåg när det är tid för att vara rebell och när det inte är det…men nånstans fastnade punken i mig - jag var väl en punkare i förpuppningsstadiet…snart kunde jag blomma ut som en fjäril - i skinnjacka med påmålad Dead Kennedylogga och en massa nitar och säkerhetsnålar och sådant…och flyga runt i den lilla hålan och göra människor frälst…jag menar upprörda…

För är det inte så att man gärna vill göra tvärtom…eller så är man livrädd för att göra tvärtom…nånstans önskar man att passa in - frågan är bara…var?

När jag väl var så gammal att min morsa inte kunde säga nej i samma utsträckning så var det då dags att bli punkare på riktigt - då var alla postpunkare och svartrockare…fast det passade mig bra - det var mycket punk över detta om än att det handlade om att vara världsbäst på att vara olycklig…rätt sjukt sätt att tillhöra - deppigast vinner liksom. Men vi hörde till en internationell rörelse som verkade röra sig mot sin egen undergång…

Men någonstans finns allt det där kvar, “fortsätt och fortsätt att va rebell, fortsätt och fortsätt att va dig själv”. Problemet är bara - hur vet man det? Vad är att vara sig själv? Vad ska du bli?

Så man får försöka att söka svaren någonstans…kanske finns svaren någonstans utanför sig själv -

Ta alla dessa tester eller snarare, grupperingar som varje tidning med självaktning har:

det är Comboy-Calle när det gäller mobiltelefoner *dra från höften*

eller Oskuldsfulla Ulla vad gäller sex.

Och hela tiden ska man testa sig själv mot detta. Är du rätt, är du riktigt…normal?

En ungdomsundersökning jag kommer ihåg benämnde olika ungdomstyper som:

Tuffe Tore, Mesiga Märta, Duktiga Dorit…jag menar - vem vill vara en Mesiga Märta?

Tänk er i en gruppdiskussion - alla har gjort testet så kommer Lena på att hon mest passar in på Mesiga Märta - skulle hon säga det: “men jag är ju Mesiga Märta - gu’ va kul!”

Snacka om att snarare vara Naiva Nora! No way!…

Alltså får dessa tester en motsatt verkan: vi lär oss svara för att passa in i rätt typ inte för att lära sig mer om sig själv…eller så blir man deprimerad över sitt tråkiga liv…och försöker bli som modellen - typen som anses rätt: problemet är ju att det förändras - jag menar: det som var farligt för tio år sedan ses väl som en kulturyttring nu.

Jag har bott i Västerås och där har vi varje sommar nåt som heter Power Meet - en hoper raggare med bilar som cruisar runt stan och alla ser det som en fantastisk tillställning och det görs djuplodande dokumentärer om raggarnas kultur och det visar sig att de flesta är Svenssons med 740n hemma i garaget…endast mormor anser att de är farliga - om några år kommer vi säkert att ha en Hells Angel i styrelsen för det kooperativa dagiset…

Detta utgår från att vi är rätt: enligt många är vi lika genetiskt besläktade med en gris som vår faster eller morbror - så här i jultid kanske man faktiskt kan förstå det: öh grabben skarru inte hare en sup va - f-n vad du växt liksom, öh…

och som kanske inte direkt förvånar alla er som har småsyskon så är vi som människor lika mycket genetiskt besläktade med som bröder och systrar - ta en banan lillebror…vi gör samma saker och känner samma saker - frågan är bara….varför?

Om alla är lika, vilka möjligheter finns det då att skapa sig ett eget liv. Vissa pessimistiska menar att allt ändå är förutbestämt och inget går att ändra på men ändå så vill vi väl ändå tro att det finns en möjlighet att bestämma själva - att möjligheter finns att skapa sig ett liv - att välja vad man ska bli…jag antar att ni ser en del möjligheter - kanske några av er…

nån?

En hjärna - där sitter möjligheterna - det är en rätt häftig maskin. Jag och en av mina kompanjoner försökte göra en överslagsräkning och jämförde med hur en hjärna fungerar med datorn, ni vet synapserna motsvara binära tal bla bla…det blev en svindlande summa -

10 upphöjt till 10 gigabyte - jag tror inte det ens finns så många nollor, de tar liksom slut halvvägs…”öh lagret hur ser det ut med nollorna” - “Sorry de är slut från leverantörern“.

Inse vilka möjligheter som detta ger - om man använder sig av det vill säga…jag menar…hur många tankar som ännu inte är tänkta…hur många idéer som ännu inte är kläckta…alla dessa nollor ger oanade möjligheter…alla dessa nollor…

Och ändå finns alla dessa nollor - som inte ser möjligheterna. Såna som du och jag…

Fast vadå? Är det så lätt? Vilka möjligheter ser man när man tittar på TV?

Är inte Amanda elak mot Jo i Melrose så är det Jean Claude van Damme som spöar nån eller så är det någon som varit otrogen mot någon i Glamour…vad säger det dig - du kommer få en snygg men bitchig hyresvärd, nån med fånig holländsk brytning kommer säkert att spöa dig och din älskade kommer med all sannolikhet vara otrogen mot dig…möjligheter?

Det känns väl mer som att man vill dra täcket över huvudet igen…

Och ser man på verklighets-TV är det inte bättre - vad berättar nyheterna om? Elände…det är så att man blir tårögd när det faktiskt finns något hoppfullt i nyheterna. Och då handlar det ofta om en ankfamilj som blir räddade över vägen…Rapports egna ankfamilj som får hjälp att ta sig ner till vattnet över vägarna ute på Gärdet…get a life…

Ändå vill ungdomar vara med i media enligt undersökningar - vi vill bli journalister eller programledare eller nåt. Jag har jobbat som frilansande journalist ett kort tag - jag ville bli journalist, verkade ju vara ett glassigt jobb och framförallt - synligt…jag blev det inte…kom inte in på journalisthögskolan - vilken loser…not!

Jag menar - hur många gånger har man på senare tid inte hört skönhetsmisser säga: “hej, jag heter det och det och jag vill jättegärna jobba med media…eller f-n vad tufft att jobba på TV asså…johejdu…om alla som vill kommer jobba med media kommer de inte ha några som tittar eftersom alla andra också jobbar med media…

Förresten brukar nån här titta på Ricki Lake?

Jag gör det ibland - snacka om fascinerande program - om det nu är sant.

Hur många skulle kunna ta upp problem som “Mamma, jag ligger med vem jag vill”, “Jag vill inte att du träffar vårt barn igen”, “Jag är med barn och jag vet inte om du är fadern” (självklart med ett DNA-test som då visar att det faktiskt är så att frun varit otrogen). Eller “Du har så fula kläder, gör om dig eller jag tänker inte umgås med dig…” I TV?

Är det nån som sett Dick Didrick i Nightstand? Söndagskvällar sent? Inte? Synd - för där driver man med Lake, Springer och alla andra talkshows - problemet är att man inte märker nån skillnad…

Liksom…hej vem behöver TVserier! Folk står i kö för att förnedra sig eller sina närmaste - för att få vara en kvart i nationell TV - hellre utskämd och förlöjligad men sedd av miljoner TV-tittare än att ingen sett en? Bättre vara en skit i TV än en trevlig prick som inte syns? …eller Robinson - reality-TV - verklighets-TV, varför sitter vi där och tittar på verkligheten när vi har en egen att leva? Jag vet inte - kanske för att vi behöver popcorn för hjärnan - kanske för att vi har popcorn i hjärnan…

Eller så är det för att se att vi inte har det så eländigt ändå…

Sartre, nån kanske hört talas om honom? Han var en lätt alkoholiserad filosof som levde med en kvinna som han behandlade rätt så underligt och hon kom sedan att bli feminismens viktigaste författare…så nåt bra kan komma av konstiga relationer…nåväl…Sartre var en sån här “innefilosof” bland svartklädda ungdomar på senare delan av åttiotalet och jag läste bland annat hans magnum opus i filosofi “Varat eller intet” nån gång i första ring - ärligt talat fattade jag inte så mycket…men jag förstod i alla fall att han menade att man så att säga “blir till” genom den andres blick - och det ger en ångest för att existera, livet är ångest -

förstår ni varför vi postpunkare, världsmästare på att vara olyckliga gillade den killen…

Och kanske ligger det något i vad han säger, Jean Paul… mycket av vad vi vill vara bestämmer vi utifrån vad vi vill vara i Den Andres ögon - vi tror ofta att vi gör våra val efter vår egen vilja men kanske handlar det snarast om vad vi förväntar oss att andra ska tycka om.

Och nånstans känns det ändå tryggt…jag är faktiskt beroende av andra människor - åtminstone på nåt sätt…tänk er själva - hur vore det att plötsligt vara den sista människan på jorden?

Hur skulle man reagera? Vad skulle hända?

Alltså - den sanne eremiten är sannerligen rätt så sällsynt - vi blir till i våra relationer. Jag tror ingen i längden klarar sig utan närhet av andra människor, sociala kontakter tankeutbyte…Bestämningen av vem man är och vem man ska bli beror tror jag mycket på andra människor…vi lär oss, apar efter och förändras - det är en rätt skön mix av intryck som stoppas i hjärnans köttkvarn och mals ihop till en människa…

Ibland träffar jag människor som gentemot min tro på Gud säger att de tror på sig själva - jaha - och vad innebär det?

Vår generation, som väl ni räknas till de sista av - generation X - anses vara höjden av postmodernistisk individuell navelskådning…kanske är det så…och vi ser oss själva - individen som det högsta goda: visst kan jag känna avoghet mot en blind kollektivism - kolla Kina, varenda en har en precis likadan cykel - eller det militära, man blir ett nummer och alla ser likadana ut, ingen plats för individens egen kreativitet.

Men å andra sidan kan individualismen bli till egoism där “sköt dig själv och skit i andra” blir högsta levnadsregel…jag tror de har fel - för vi kan inte leva ensamma utan kontakter…

För jag tror att alla dessa intryck från andra människor skapar liksom ett alldeles unikt original…du…oavsett att vi fungerar rätt så lika så finns alltid personliga avvikelser…och oavsett varje fullständiga unikum som vandrar på jorden så är vi beroende av varandra - hey peace love and understanding låter det som…fast jag tycker det låter rätt så vettigt…

Det handlar om att man blir sedd…för den man är och att ha så pass stor möjlighet till integritet att man kan få välja vad man vill visa…för en alltigenom ultraärlig person kan vara en riktig pain in the ass - även om man kanske inte är nöjd med sig själv så är det inte alltid kul att få höra vad som man borde ändra sig i.

Typ: hej, jag tycker det där inte var en så snygg frisyr men jag gillar dig ändå…godnatt jord…Snarare ultraidioti än ärlighet…

På tal om att bli sedda - har ni tänkt på vad det förändras…modet…när jag var runt 13-14 så var hette datorerna Sinclair ZX Spectrum eller Commodore 64 eller varför inte Atari 520 och hade mjuka gummiknappar och man använde kassettband och bandspelare till hårddisk och dess prestanda var ungefär som en sämre miniräknare…*sentimental*

då var de som höll på med datorer nördar…

och de slog man - hårt…

Nu tjänar de grova pengar och deras stil ses som högsta mode och skrattar hela vägen till banken…

Men när jag tänker tillbaka så var kanske nördarna på mitten av åttiotalet de som faktiskt mest var sig själva?

Vi andra hade konstiga frisyrer och försökte se svåra ut som de där banden som vi gillade - men nördarna satt och tryckte ned sina mjuka gummitangenter och väntade på att programmet skulle laddas in från bandspelaren…de brydde sig inte så värst…okej de fick inga brudar men de var rätt så lyckliga ändå…

De bara var liksom…och nördarna lever fortfarande men kanske i andra skepnader…vi andra tittar på modet och försöker göra om oss - de bara är…

Just ja, bara vara…har ni tänkt på hur vi är när vi träffar andra människor? Är vi likadana?

Jag är det inte när jag träffar min fru eller när jag träffar min chef (vilket väl är tur för chefen)…

Vi spelar rätt mycket olika roller vid olika tillfällen av livet…och i olika situationer…och gör vi det inte så kan det gå illa:

tänk er själva liksom - man är på besök hos mormor som är lite stiff och kör samma stil som med polarna: “Tjena mormor läget - *dunk dunk* har du rökt nåt på ett tag eller, du skulle sett Kalle, fan vad full han var i lördags…” Det var det arvet.

Å andra sidan vore man rätt dödsdömd om man körde samma stuk mot polarna som man brukar med mormor: tystlåten och hälsar artigt och sitter rätt på stolen när man äter…

Och varför inte…mormor mår bra av det och slipper bli ledsen över sitt barnbarn - en annan mår bra av det därför kanske spänner man av lite av den tuffa attityden liksom att man mår bra av att få vara bland polarna och snacka skit…

Sen kan man tänka sig att man ibland känner sig en smula prostituerad: när man söker jobb liksom *lismande* oh så trevligt ja, jag har aldrig haft problem med samarbete o nej då jag gillar människor - jodå alla människor faktiskt - man kanske kunde säga att jag är en människoälskare…tjena…men samtidigt - varför till varje pris visa alla sidor av sig själv - det gör man inte alltid med vem man än umgås med…

En annan sak som vi människor med framgång använder för att spela olika roller är vårt utseende men också som visar vilka vi är eller snarare vill vara: dresscoden.

Jag var hatad av många eftersom jag var så utstuderat svartrockig - svarta kläder, närmare ett och ett halvt kilo nitbälten och vid festliga tillfällen sminkad som sångaren i The Cure…Manson släng dig i väggen…

Och jag hade samma fördomar: kommer ihåg en gång på gymnasiet när en tjej i ettan pekade på min attacheväska (som var översållad av klistermärken och Tipexgraffitti…) och frågade:

“Äärru teknist?”

Ni får ursäkta men för mig som en av nio samhällsvetare bland närmare nittio ekonomer och nästan lika många teknister så var det inte direkt någon komplimang…

Och vi talar ofta om vilka vi åtminstone vill vara genom våra kläder och vårt utseende: problemet är väl att ibland är det inte alltid personen man ser som en loser är det…

Jag testade detta när jag skulle mönstra inför lumpen…eftersom jag tagit ett sabbatsår så kändes inte lumpen som något jag strävade efter liksom att jag är en smula pacifistiskt lagd och inte gillar tanken att lösa problem med väpnat våld - åtminstone inte problem där målet är människor…en trilskande gammal bil är en helt annan sak: skiftnyckel och *pang*…

Nå…alltså bestämde jag mig för att satsa på att få en frisedel…kära nån, mitt mål var att bli popstjärna och gick inte det så kunde jag ju bli journalist så…varför göra lumpen…

Så jag tog för första gången på flera år på mig ett par beiga chinos, en färgad skjorta, lämnade bältena hemma och satte på mig ett par bruna lågskor…ingen av mina klasskompisar kände igen mig när jag steg på bussen…

Och det lyckades - med viss hjälp av ett intyg på att jag var allergisk men jag blev aldrig misstänkliggjord…som de av mina gelikar som inte bytte “om”.

Vad sa det mig? Dels att man kan lura vem som helst med hur man går klädd - en kille som jag jobbar med lärde sig det: han är gammal punkare men nu jobbar han med olika projekt och behöver ibland träffa människor för att få ihop pengar och han fick lära sig att sätta på sig en slips och en kavaj när han åkte till byråkraterna gav honom mer än att hålla på sina principer om att aldrig sätta på sig en slips…

Och det ligger kanske i vem vi vill vara - just för situationen så kan det vara bra att fundera hur människor reagerar på vem du visar dig som - det ligger lite i det här med relationer tycker jag…vårt första intryck av en människa är ofta något externt - och ofta när det gäller IRL så är det utseendet. Och det får vi leva med…

Så visst vore det fantastiskt trevlig om det fanns en “gör om mig” supermarket där man kunde köpa ett helt liv - vänner, utseende, jobb, familj - allt klappat och klart med fina erbjudanden “tag två barn - katt på köpet” eller “börjar maken se lite luggsliten ut - byt upp dig till Macrosofts Male Deluxe, nu med extra ren brynja”. Det är ju lite vad alla “gör om mig” reportage handlar om - att man lätt kan skaffa sig ett liv…utifrån vissa bestämda premisser…som ingen egentligen vet vem som bestämmer…

Men jag tror att de har fel…

Fortsätt och fortsätt att va rebell, fortsätt och fortsätt att va dig själv - är ändå viktigt:

vi är oss själva genom att bejaka att vi påverkas av andra och att vi är beroende av andra människor…men vi är ändå fria att välja vem vi vill vara själva - det är att vara rebell - att våga välja vem man vill vara… för även om det kan vara jobbigt med fullständig ärlighet från andra så är det farligt med falskhet inför sig själv - vem vill du bli, vad vill du vara?

För det handlar om vad du är, inte vad du gör - du får misslyckas därför du är aldrig misslyckad - rise and shine.

Jag är övertygad om detta - för var och en av oss bär på alla dessa möjligheter - och vi har friheten att välja utifrån olika premisser: och vad man än till slut blir och vad man än är så tror jag att man är meningsfull för någon - kanske man inte vet om det…men det är lite som fjärilseffekten inom kaosteorin - om du väljer att le mot någon så kanske du räddar dagen för denna - då är livet inte meningslöst.

Så till slut några minnesord:

Mofasa säger till Simba i Lejonkungen - du är mer än du blivit…

fundera på det…