Månadsarkiv: januari 2008

Sign off på mitt bloggstafettinlägg

GFK har tittat på vad som faktiskt hände efter ICA-köttfärs-gate. Egentligen inget. Precis som jag sa här och här.

Veckorna efter att skandalen avslöjats minskade Ica-butikernas andel av de hushåll som köpte färskt kött. Samtidigt ökade andelen hushåll som valde att göra de inköpen på Coop.

Men förändringarna var ganska små och redan veckan före jul ökade Icas andel av köttkunderna igen.

Och precis som jag sa i den första postningen:

Skandalens begränsade effekter beror på Icas starka varumärke, att butikerna finns nästan överallt och att de flesta har förtroende för sin Ica-handlare

Sen ska man inte underskatta Stig. Reklamens makt visas i de långa kampanjerna. Det bygger trygghet.

Andra bloggar om: , , , ,

Rädslan, rädslan

Jag har drivit mig för hårt. Igen. Vi människor har en tendens att glömma bort smärtan och gärna börja göra samma misstag igen. Om och om igen. Jag är inte bättre än någon annan på det. Jag har drivit mig längre än någonsin – så här hårt har jag inte piskat mig i jobb, i stress och i adrenalin sen innan jag blev sjuk förra gången. Trots att jag vet vad det kostar att slinta av vägen, att dra rakt in i väggen i 200 knyck. Trots att jag vet att jag inte har råd att göra det igen: min kropp klarar inte av det en gång till.

Utbrändhet, eller som det faktiskt är – utmattningsdepression, anser många vara antingen fejk, eller något som blir bra efter några dagar (eller hur Husmark-Phersson). Och det pratas om att man kan rehabiliteras och komma tillbaka. Problemet är att det är fel. Man kommer inte tillbaka. Det blir aldrig som förut – och framförallt: man blir aldrig frisk i ordets fullständiga mening.

Förutom att utmattningsdepressionen faktiskt för evigt förstör ett antal synapser i hjärnan, sliter hårt på kroppen eftersom adrenalin är ett så starkt gift i vissa fall – kroppens saltsyra så handlar det också om rädslan. Rädslan för att hamna där igen. Skräcken för panikångestens förlamande terror, för själssmärtans tortyr.

Problemet med rädsla är att det också är det starkaste incitamentet för att glömma bort och sen göra samma saker igen. Rädslan som orkestreras av minnen – de som man försöker att glömma. Och rädslan som pumpas upp av hur vi som kollektiv anser att en person i sina bästa år ska fungera. Som matas genom bilden av vad framgång är. Och som förfinas av vårt eget bekräftelsebehov.

Och rädslan – som försöker att dölja minnen under tjocka lager av politisk korrekthet, kommer alltid att i slutänden bita en i arslet. Eftersom rädslan hela tiden hindrar oss att vara fullständiga. Den hindrar mig att leva fullt ut. Vilket ger frustrationen grogrund, en stabil tjock näringsrik mylla.

Idag är tredje dagen jag försöker att leva utan Zoloft. Eller snarare: idag var den tredje dagen. För min kropp sa ifrån. Och jag var tvungen att ta ännu en tablett av mitt minskande förråd. Yrseln var för svår, sinnes-laggningen konstant. Vilket också är ett nederlag. Något som skapar mer rädsla. Mer frustration.

Jag vill vara fri. De dagar jag väljer att inte äta Zoloft är numera bättre – tills den tredje dagen. Bättre eftersom det känns som om hjärnan är klarare, som om tankarna får mer spelrum. Samtidigt är det antagligen så illa att jag aldrig kommer att bli fri.

För jag körde rakt in i väggen. Betalade det näst högsta priset: min tro, mitt kall.