Ibland gnistrar det ändå till. Drougge, vars blogg mest varit en lång radda anklagelser mot alla som i allt inte tycker som henne dundrar till och önskar sig en kulturrevolution mot alla självutnämnda lyckoprofeters nonsensklyschor:
när självhjälpsidiotin förpestar varje vettigt samtal, kan jag inte låta bli att hysa sadistiska tankar om att låta Deepak Chopra, Dalai Lama, di Leva och deras luddiga svans av livscoacher och kognitiva beteendeterapeuter få lov att ta hand om soptömningen i en större stad i en månad eller två.
Själv är jag extremt känslig för att bli utsatt för personer som, säkert i allra godaste vilja, vill ge uppmuntran och ett litet cheer-up. Det liksom brinner till i skallen på mig, och jag kan verkligen bli riktigt bitsk.
Mymlan råkade ut för Mammans klyschfyllda nonsensråd för ett tag sedan. Precis som [att] Mymlan [stör sig på sånt] så stör såntdet mig – antagligen för att det är bra mycket lättare att säga åt någon att lighten up än att faktiskt stå bredvid i mörkret.
Andra bloggar om: Unni Drougge, lyckoprofeter, cheer-up, kulturrevolution
Kanske relaterade postningar:
Entries (RSS)