Jag började på en lista av listor även här men va fan… jag är ledig, jag är seg och det är skitsamma. Jag länkar så jävla mycket annars. Så istället funderar jag lite över vad som hänt mig under året.

Två stora saker har hänt:

1. Jag blev delägare i byrån.
   Det är trevligt men hittills har det bara inneburit att jag jobbar mer och har en sämre ekonomi eftersom jag helt enkelt behövde låna pengar för att köpa in mig. Men det går åt rätt håll och jag gillar att också få ta ansvar för allt jag tycker och anser.
2. Jag har avsagt mig prästämbetet.
   För många är det antagligen inte någon stor sak men för min del var det ett stort steg. Ett jättestort steg trots att jag inte utövat det på flera år.

För övrigt har det mest varit en mängd arbete och en fascination över att deepedition.com blivit så stor - trots att det inte var meningen. Och sen har barnen vuxit som ogräs under året.

Gott nytt år alla bloggläsare, vänner och även till mina troll. Någonstans är det ändå så att en blogg utan troll är en rätt trist tillställning :)

Andra bloggar om: Gott nytt år, blogg, präst, delägare

Min fru har skaffat en brasa. På dvd.

Det har många. Men det kan innebära att man får “oväntat besök” som den person som plötsligt fick en hoper brandmän, poliser och ambulanser vid dörren eftersom en granne hade sett dennes bras-DVD genom fönstret och larmat 112. Tungt.

Fånigast är nog ändå brandnissens mening att det var bras-DVD-ägaren som gjort fel.

Det finns inget annat att säga om att fortsätta förklara att man bara har två barn och mena att

Om någon frågar mig så är det två barn jag har. Jag skulle tro att majoriteten inte redovisar sina barn utanför äktenskapet.

Vi pratar alltså om Härenstam; en av personerna bakom Fem Myror…, en person som på något sätt blir en symbol för den “goda” barn-TVn. Som alltså förnekar sitt eget barn eftersom hon blev till på grund av otrohet.

Det är inte utan att “Stjärnorna på slottet” är en intressant programidé - och Arja S har visat en sida som kanske inte kommit fram i den finska calypsosvängen…

Uppdatering: För att förklara - jag skiter fullkomligt i om Härenstam har knullat med halva Östermalm och gjort fjortonhundra på smällen. Det jag tycker är svinigt är att inte erkänna sina barn oavsett om de är tillpysslade inom eller utanför äktenskapet. Och nej, jag menar inte att Fem Myror blir ett sämre barnprogram men det är intressant att en av skaparna inte lärt sig mer om barns verklighet än att han kan gå omkring och förneka ett av sina egna.

Andra bloggar om: Magnus Härenstam, barn, otrohet, Stjärnorna på slottet

Mymlan är i lektagen. Nu ska vi andra ska hitta på musik på hennes påbörjade musikalfabet (låter som en enklare variant av MLs och Bullshits skivhyllebloggar; saligt insomnade). Själv sitter jag långt ifrån min musikhårddisk och visst - det vore ju lätt att skriva Robyn. För jag gillar hennes senaste platta. Samtidigt känns det inte som rakt av som något som berättar om min musiksmak (vilket var Mymlans spinn i att utmana olika personer - trots att hon mycket väl känner min musiksmak…). Problemet är ju att försöka att egentligen utröna vilken som är min musiksmak. Jag gillar en jävla massa olika sorters musik. Jag lyssnar på allt från death till ambient, industri till RnB, rock till soul osv. Så det är rätt meningslöst: det kan vara gammal punk med Rövsvett, klassisk syntpop med Ratata eller märklig dark emo med Reliquary.

Så det är väl bättre att egentligen försöka hitta den musik som beskriver mig istället för min musiksmak? På R. Utan att ha tillgång till min hårddisk. Och utan att fuska¹.

Men så kom jag på det.

Ride.
Swept me off my feet för rätt många år sen. Fortfarande ringande bra shoegazing. Men så ska man välja en låt… right… glöm det. Blir två:

Nästa bokstav är S. Det är både en lättnad och jävligt surt att inte få den utan att be Drottningen, Bullshit och Trassel att blogga sina förslag och sedan skicka (tagga) vidare på bokstaven T.

Andra om: musik, Mymlan, lektant, Ride

1. typ (K)raftwerk, (F)ront 242, (Da)rk Tranquility, (Siste)rs of Mercy [up]

Det är säkert jättefel enligt knallpulverfeministerna (trots att tävlingen är öppen för båda könen) men den årliga Wired Sexiest Geek roar mig. Eftersom det är rätt klart att i morgondagens samhälle så gäller att “the geeks shall rule the world”. Och jag nominerade Åsk aka dabitch. Jag har också nominerat Stina Honkamaa och Annika Lidne. Ju.

Andra om: Wired, sexiest, geek, Åsk, dabitch, Annika Lidne, Stina Honkamaa, omröstning

När Sigge Eklund startade Bloggvärldsbloggen var intentionen att faktiskt spegla bloggosfären - att det sedan blev en spinoff för Bloggportalen är ju inte så konstigt eftersom den senare var Sigges baby. När Lotta Holmström tog över som redaktör för AB Nya Mediers bloggsatsning försökte hon att vidga vyerna genom sin gedigna kunskap om nya medier, bloggosfären (den utanför kvällsdrakarnas inhägnade communityområden) och sitt nätverk inom den svenska social networking-sfären.

Lotta är nu på väg någon annanstans (enligt uppgift först på långresa i Asien :)) och uppgiften har tagits över av Arna Sunje, en person som inte direkt gjort sig känd i sfären. Nåväl, när det gäller att se vikten av kommentarer så har hon en del att lära. Det hela började med att Mymlan skrev en kommentar på Arnas postning som hissade Lisa Magnusson. Den kommentaren väntar uppenbarligen fortfarande på att modereras. Själv gjorde jag också en kommentar som svar på Arnas mycket märkliga kommentar:

Det vore ju kul om det fanns (finns säkert någonstans) killar som ville skriva lika mycket som tjejerna gör. Om ni finns, träd fram! :)

Den kommentaren verkar också ha hamnat i det stora svarta arkivet.

Tyvärr indikerar det här att Aftonbladets fortsatta bloggsatsning blir än mer en “gated digital community”, och där “ansiktet” för tjänsten helt enkelt inte verkar ha koll på bloggandets väsen (kommentarer är drivkraften, man tar på sig ett ansvar att snabbt moderera kommentarer) eller på resten av sfären (bloggare tenderar visserligen att - efter boomen 2006 - vara fler kvinnor än män som gör men ändå¹ ). Vilket iofs inte är så främmande då Aftonbladet.se är den enda stora tidning som satsar på betaltjänst för ett urval av sina nyheter: något som de flesta bedömare numera anser ligga på utförsbacke.

När Jardenberg menar att 2008 blir bloggandets totala genombrott så kommer det varken handla om Aftonbladets bloggar (inte eller Metrobloggarna som verkar leva en rätt stillsam tillvaro om man ser på topplistorna) utan de som vågar starta bloggar utanför communitys, eller helt enkelt att företagen inser att transparens är bra och låter sina anställda börja att blogga. Sociala media-utvecklingen handlar om att släppa på en gammal teori, om såväl transparens som instängd lojalitet, från kollektiv till individ och i specifika fallet: att inse att ens varumärke inte längre kan kontrolleras. Eller ens bör sättas bakom lås och bom.
Uppdatering: Annika Lidne tar upp just the digital footprint i sin spaning från Stockholm Social Media Club. Att företagen borde snarare fundera på - exempelvis i nyanställningar: varför finns inte personen på nätet när man söker. Har han/hon inte gjort något? Och vad kan man då förvänta sig att han/hon kommer att kunna ge företaget för värden?
Uppdatering: Jag har lurat vidare på det här och bland annat tittat runt lite bland de proffsbloggare (alltså såna som faktiskt är bloggare på heltid på riktigt - inte såna där självutnämna (-upptagna) personer som Schulman och Skugge - och vad de ser som viktigt när det gäller bloggande. David Peralty menar att det viktigaste som finns är nätverkandet:

With everything else I have done in my blogging, networking is really the only thing that has really given my blogs a huge push in 2007. Talking to people from different backgrounds, connecting with them and learning from them. It is really amazing what kind of effect it can have on your productivity, as well as traffic, resources, and even monetization, all from making a few friends.

Det tror jag att de flesta bloggare som intresserar sig för mer än att bara kräkas ur sig så många inlägg som möjligt kan hålla med om. Det är genom relationerna som bloggandet utvecklas. Och i det här krävs en helt annan utblick än vad de olika stängda sfärerna inom ex.vis tidningsbloggarna visar. Och fr a handlar det om att länka - och länka mycket. Dels är det en av de saker som faktiskt är unikt med bloggandet gentemot mycket annat skrivande (och det som faktiskt är den ensamt största styrkan med hela www-tekniken): att hela tiden koppla ihop sig med andra sajter, genom länkandet kunna fördjupa och vidga perspektiven.

Andra om: bloggande, Aftonbladet, Bloggvärldsbloggen, bloggosfärer, länkande

1. Hans har också läst ny undersökning runt amerikanska tonåringar och bloggosfären som indikerar på en högre grad av kvinnor som använder sig av sociala medier. [up]

Idag var vi och hälsade på Yoda. Fyra veckor och klart den piggaste i kullen. Visserligen tror vi att han är en hon men det får bli Yoda ändå. Alla smälte, även Solstickan som var mest skeptisk. Själv blev jag lite idol för tjejen som hade katterna när jag sa att jag tyckte han kunde heta Fjodor. Hennes mamma förstod inte det hela och när jag menade att det berodde på att de hittills kallat henom för Pimme så försökte hon förklara att det ju var Thåströms smeknamn, men dottern log och vi påpekade i kör att Fjodor ju faktiskt spelade i Ebba Grön…
Fler bilder finns här

Andra bloggar om: katt, Yoda, Solstickan, Fjodor, Thåström, Pimme, Ebba Grön

Andra bloggar om: rubrik, frågetecken, DN

Bloggtidningen har tagit över bloggstafetten. Anmäl dig här. Det som är svårast brukar vara att hitta på något till den som kommer efter :). (via rimmad stationsvakt)
Andra om: bloggstafetten, stationsvakt, Bloggtidningen

Lotta Holmström lämnar Aftonbladets bloggarsfär. Lite sorgligt är det ändå.
Andra om: Aftonbladet, Lotta Holmström, bloggosfär

Via Schmut hittar jag en artikel i Sydsvenskan som tar upp “flumskolan” utifrån det nya borgerliga signalpolitiska systemet. Och artikeln skrämmer vettet ur mig. För det som används som argument mot flumskola är ett gammalt sätt att se på kunskap. Biträdande rektorn Rosell låter som något ur en gammal pilsner film när han kräks över Lgr80:

Att jämställa kunskap om Marilyn Monroe med att ha läst “Hemsöborna” är ett typiskt exempel på flum, enligt Lennart Rosell.
– Även om det kräver lika mycket tid och lika mycket ansträngning så tycker jag att det är mer matnyttigt med Hemsöborna.

Jaså. Varför då? Vad är det som innebär att Hemsöborna, en fiction som knappast betyder något i dagens värld, är viktigare än att förstå den impact som Marilyn Monroe haft på dagens kultur, media och inte minst: marknadsföring. Rosell är inte intresserad av att ge ungdomarna kunskap för livet utan kunskap för kunskaps skull. Artikelförfattaren pratar sedan med slöjdlärarna som påpekar att slöjd fått bli strykbarn gentemot teoretiska ämnen: något som major Björklund också påtalat. Det är ju genomtänkt: vi ser till att ingen kan sy i en knapp, lösa problem utifrån en mer praktisk metod.

Tyvärr är inte rektorn bättre:

Rektor Monica Danielsson, med sin forskarbakgrund från Lunds universitet, ser rött när det talas om att elvaåringar ska ägna sig åt forskning. Det är flumskola om något, tycker hon.
– Det är klart att det är flum om man säger att eleverna ska forska, när det egentligen handlar om att ta reda på något som är känt sedan tidigare.
Flumskolan riskerar att uppstå om elever inte är riktigt säkra på varför de har haft sin lektion, anser Monica Danielsson.
– Om man frågar en elev: vad har du gjort på den här lektionen? Jag har varit på biblioteket, kan svaret bli då. Och där kanske du har lärt dig saker, men kanske andra saker än de du skulle. Det kanske vore bra för lärarna att veta: uppfylls målen med den här lektionen?

Nej, det är ju jävligt dumt om barn lär sig saker som inte läraren tänkt att de ska lära sig. Det kan ju innebära att de blir kritiska medborgare och så kan man ju inte ha det. Och kanske lär de sig tänka själva också. Fy för den lede.
Rektorn lyckas också snurra in sig totalt när hon först förklarar att hennes lektioner var mer komplexa på sjuttiotalet men när hon får frågan om eleverna kunde mer så blir det platt fall:

I alla fall gick jag igenom svårare saker än vad jag ser att man går igenom idag.

Jaha. Jösses. Och artikeln fortsätter med en jävligt isolationistisk idé och kulturrasistisk syn på svensk vs andra kulturer. Men såklart kommer “men jag är öppen för andra kulturer” som ett brev på posten.

Uppdatering: Promemorian har skrivit en intressant postning runt skolpolitiken, där han de facto påpekar hur Alliansens signalpolitik snarare ser ut som taktik än ett ärligt försök att skapa breda överenskommelser när det gäller den kanske viktigaste framtidsfrågan inom svensk politik.

Andra om: skola, politik, Sydsvenskan, kultur, lärare, läroplan, major Björklund, rektorer, flumskola

Sånt här är jättekul att få läsa när man dels betalat för ett antal domäner och dels behöver få tillgång till dem asap:

Det har antagligen blivit något fel med registreringen.
Vår registry kommer antagligen kontakta dig under dagen.

“Antagligen”?! Ursäkta?!! Jag vill fan veta. Och det nu!

Binero ligger för tillfället på en inte helt trygg plats när det gäller att ses som tillförlitligt när det gäller att köpa företagskritiska domännamn om man säger…

Uppdatering: Efter en jävla massa om och men så har jag lyckats att härbärgera tre nya .se-domäner och fått dem att rocka med mitt webbhotell.

1984 är rena barnleken mot vad regeringen nu försöker skapa genom sina instruktioner för utredaren till datalagringsdirektivet. Rent praktiskt så innebär det att polisen kan begära ut vilket ip-nummer som helst. Oavsett om det finns misstanke om brott eller inte. I princip så är det samma sak som att polisen kan begära att få se din legitimation när som helst och även begära att du genomgår en kroppsbesiktning: även om du bara spatserade på gatan mitt på dagen.
Självklart - det finns ett antal sätt och tekniker att gå runt det hela. Men i grunden handlar det ju om det som Stationsvakt beskriver: önskan om att få vara anonym om man vill det.
Men ingen av oss som följt det hela är förvånade. I den senaste rättegången runt fildelning gjordes utredningen av Antipiratbyrån och som Blogge påpekar så handlar det faktiskt om ett av de mest integritetskränkande tillfällen vi kanske sett:

Bara för någon vecka sedan uppdagades att åklagaren i ett fildelningsmål hade gett en beslagtagen dator till den klagande parten i målet, de kriminella multinationella kartellbolagens paraplyorganisation, som därmed hade fri tillgång till den svarande partens samtliga filer, kanske material som ekonomi, bokföring, privat e-postkommunikation, privata bilder (kanske inklusive privata sexbilder) och andra saker som hör till privatlivet, fritt tillgängligt att rota i för de kriminella multinationella kartellbolagen, kanske i utpressningssyfte (sexvideor, privat kommunikation om arbetet…).

Den bild som börjar att skönjas (som bland annat opassande också mejslar fram) är en polisstat. Det hela bygger på en oerhörd kontrollapparat, en komplex generaliserande möjlighet att kontrollera varenda medborgare utan något annat än misstankar. Det är en polisstat som låter den klagande sidan göra åklagarens jobb, och få tillgång också till “spill”-informationen, vilken den parten inte har någon laglig rätt till men inte heller något lagrum som hindrar den till att använda det till utpressning, ytterligare kartläggning etc.

Själv menar jag att det här bygger på den grundläggande synen om folkhemmet, som nu delas av såväl borgare som socialkommunister: att staten måste ha kontrollen över sina medborgare. Det handlar bara på ytan om brott - i djupet handlar det om samhällsomdaningen som inte är önskvärd från statens sida. Det handlar om den individualisering och som följer av detta: individens vuxenblivande gentemot kollektivet. För att en folkhemsk (pun intended) stat ska kunna finnas måste kontrollen ligga på ett högre plan än att handla om gemensamma överenskommelser mellan individer (enligt teoremet Behind the veil). Staten vill kunna förutsäga individens val, och helst styra dem: genom morot eller med piska om det behövs. I grunden tror jag Bodströmsamhället inte har så mycket med de multinationella bolagens önskan om att skydda sina copyright utan om ett mycket mer genomgripande kontrollbehov. Det som sker är att att staten går från att se varje person som oskyldig tills det motbevisats - av domstol, till det orwellianska att varje person är potentiellt skyldig - och det är upp till den personen att bevisa sin oskuld. Det här ser vi i utvecklingen av såväl datalagringsdirektivet men också i hur våra “trygghetssystem” förändras, där utgångspunkten är att alla fuskar och det är inte längre en rättighet att vara sjuk utan en skyldighet att inte vara det (även om du är det).

Uppdatering: Beta Alfa påpekar också att det nya digitala radiosystemet Rakel, som polisen visserligen haft stora problem med, kommer att än mer innebära att kontrollen över polisen - exempelvis från medierna - kommer att bli svårare om inte omöjlig.

Polisen stänger luckan kring sig själva allt hårdare, som i exemplet med radiosystemet Rakel där medierna nu ställs i en beroendeställning och får lita till polisens välvilja till att berätta vad som hänt.

Det som fascinerar är att i den här frågan så handlar det inte om några politiska gränsdragningar: tittar man igenom opassandes länklista så finns såväl Blogge, jag såväl som Jinge med samtidigt som Mary känner sig skymfad av dem hon ställt sig bakom - och även Svensson från sin vänsterkant påpekar den stora faran. Det handlar om en större fråga: om frihet kontra falsk säkerhet. Och insikten om att en polis som inte längre står till svars för någon blir en fara för det fria ordet.

Uppdatering: Mary fortsätter och gör en bra genomgång av sina ståndpunkter och avslutar med den brännande frågan:

Varför slår inte tidningarna/radio/TV larm - varför håller våra folkvalda så tyst - vaför är det endast i bloggvärlden som man inser faran?

Uppdatering: Först - jag vet inte varför jag inte syns på knuff.se. Jag kanske blivit censurerad av Johan Larsson, vad vet jag.

Nåväl, i en av mina tidigare postningar runt datalagringsdirektivet, som Alliansregeringens förslag uppenbart bygger vidare på, så tipsar YesLove om sin långa och intressanta postning runt vad som händer i Storbrittanien och USA. Och i grunden så är ju även IP-nummer på något sätt kontrollerande av innehållet utan av kopplingarna mellan ip-nummer X och ip-nummer Y, och som YesLove påpekar så är det onekligen ett hot mot förenings-/organisationsfriheten. Icke desto mindre kan man lätt inse att det inte är svårt att i detta se att en utbyggnad av kontrollen, via nyckelordssökningar etc. kan skapa en även innehållsmässig kontroll. Polisens spärregister är inte långt därifrån (läs gärna mina postningar om när polisen försökte kuppa igenom att sätta Pirate Bay på spärrlistan) - exempelvis kan man tänka sig att polisen genom att kontrollera ip-nummer som pingar en spärrad sajt därmed kan börja spana på vem som helst, som råkar leta efter porr, japansk anime (hentai) eller för den delen även bonsaiträd.

Andra om: datalagringsdirektivet, ip-nummer, fascist, stat, Sverige, motstånd, demokrati, polis//(kommenterande bloggar på knuff)

En villa utanför Falun har exploderat. Expressen rapporterar och frågar efter orsaken, vilken polisen inte kan uttala sig om men tillägger:

Men av allt att döma så har något gått fel

No shit Sherlock.

Via banal hittar jag Hanne Kjöllers text om nya sjukförsäkringsförslaget. Det vore väl enkelt att påpeka för fru Kjöller såna saker som att “frisk” och “sjuk” är definitionsfrågor och att det nya förslaget kommer uppenbarligen definiera personer som är “sjuka” som varande friska vilket därmed totalt omintetgör hennes äppelkäcka hurra-rop. Så jag säger bara

jävla idiot.

En annan idiot är Husmark-Persson. Det här förslaget bevisar det.

Det är svårt att få det rätt. Expressen försöker sig på en re-write av en Guardian-artikel om sociala medier, och till på köpet visar det sig att Anna Skarin uppenbarligen gör en re-write av en re-write: hon hänvisar till Verldens Gang - men det är uppenbarligen Dagbladet.no som hon läst. Och lyckas att jämföra äpplen (typ Facebook) med päron (typ Twitter mfl) - vilket inte grundartikeln gör.

Klantarsle.

Ingen av oss är förvånad egentligen men det är onekligen intressant att varken Researcher (Deepedition är ju en sorts anomali mellan vanityblog och blog om politikmediawhatever) eller Adland kom med i internetworlds bloggkalender… Och inte vann jag i Lottens julkalender heller. Beror antagligen på att jag faktiskt inte förstod vad den gick ut på. Jag är fan fyrkantig i min hjärna numera…

Uppdatering: Inte blev deepedition nominerad i Årets Politiska Blogg heller. Vilket, när man ser vilka som blev nominerade är lite roande onekligen. Men efter att ha spenderat sex år i sfären så börjar man bli van.
Oavsett: se fan till att rösta på Isabella. Och självklart på Blogge. Liksom ge Projo och Oscar Swartz lite röster. Och Louise.

Uppdatering: Man får väl vara nöjd med att Researcher åtminstone slog Köksveckan på Daytonas lista…

Jag sitter och lurar på två nya projekt:

1. Bok. Att via en wiki skriva en grundbok i planning på svenska. Och då att vi inom APG gör det tillsammans. Ska bara hitta en vettig wiki-app. De jag hitintills testat är antingen så basala att man dör av fulheten eller alltför avancerade och invecklade att man tappar bort sig i alla funktioner.
2. En ny blogg. En annan adress. Att röra mig tillbaka in i anonymiteten. Strimla deeped, låta deepedition.com dö sotdöden.

Funderar över det här med ledighet. Jag har ledigt nu i mellandagarna. Varenda dag är fylld av aktiviteter, svärisarna har varit här sedan den 23e, idag kommer min farsa och hans fru, i övermorgon ska vi åka söderut, nyår ska firas med gamla studiekompisar i Norberg. Sen börjar jag jobba igen - och min kalender i januari-mars är överfylld. Det går inte in några fler projekt, men vis av erfarenheten vet jag att en sån sak alltid är dynamisk. Så jag skulle behöva sova. Vila. Ligga i ett bad. Läsa en roman för en gångs skull.

Det är en massa andra beslut som måste tas…

Vi drog ut i skidbacken. Hårt före men roligt att se Solstickan plötsligt åka carving - intuitivt på nåt sätt.
Så mycket mer har det inte blivit. Jo: två nya domännamn.

Julklapparna är utdelade. Julmaten är äten och alla är nöjda. Terrorprinsessan och Solstickan spann loss över att vi ska bli med katt, den ena tidigare än den andra men båda har nu gjort fina bilderna av kissen. Eftersom Solstickan var den som inte är helt överens om att katt är det bästa husdjuret, han vill ha en leopardgecko…, så fick han bestämma ett namn. Yoda. Det är ett briljant kattnamn. Liten, tuff och förhoppningsvis någorlunda intelligent :).

Jag fick inte så mycket klappar (tack Brygubben - nu förstår jag dina bryderier :)) men när jag nu satte igång datorn, loggade in på facebook så fick jag en fantastisk julklapp.

En av “mina” ungdomar från förr - en person som jag spenderat långa nätter med mittemot varandra, långa samtal¹ - och långa stunder av tystnad eftersom livet ibland är så att det enda som går att göra är att dela tystnaden - hon hade skrivit ett brev. Ett brev som verkligen gick rakt in i hjärtat på mig. Eftersom det idag är jul, idag är den första jul som jag faktiskt firar sedan jag avsade mig mitt ämbete. Eftersom hon är en sån fantastisk person. Och när jag kom till slutet och läste det så blev jag tårögd:

Tack för att du räddade mig.

För oavsett vad som hände senare så trodde jag på det jag gjorde och vissa människor har etsat sig fast i mig på ett alldeles speciellt sätt. Hon är kanske den som sitter djupast. För hennes demoner var så starka, hennes envishet så stor och kunde så lätt vridit sig åt fel håll. Vi kämpade, slet - jag höll fast när det behövdes.

Och nu är vi här. Vuxna båda två. Vi lever och har överlevt.

En insikt sipprar fram. Att jag nu kan finna ro i att ha lämnat ämbetet. För om jag gjorde rätt i det här - då har jag uppfyllt det jag förutsatte mig som präst. Att finnas till för. Kanske att det var det som jag var menad till: att finnas till för. Just henne. Just då.

τετελεσται

1. Några har funderat över min absoluta tystnadsplikt nu när jag inte längre är präst. Men så här är det: det som någon sagt till mig under samtal med mig som präst står fortfarande under den absoluta tystnadsplikten. Det följer mig i graven. [up]

Det brukar hända här också: när nån hittar min gamla strumpa… :)

När jag läser om Knutbyförsamlingens sekteristiska syn på sin egen exklusivitet, och hur avhopparna mår minns jag hur det var att hoppa av från den grupp som hade starka kopplingar till åttiotalets Livets Ord. På den tiden var Livets Ord en annan organisation än dagens närapå mainstreampingströrelse. Och de olika grupper, satelliter, som startades i olika församlingar inom olika kyrkor, fungerade utifrån ett decentraliserat system med starka lokala ledare vars egen uttolkning av framgångsteologin skapade oerhörda starka band inom gruppen. Just vi och dom-tänkandet, nödvändigheten att skilja sig från det normala livet, inte bli besmittad av “världsligheten” var också starkt inom den grupp som jag hamnade i: en grupp som startades av en framgångsteologiskt frälst församlingsassistent i Svenska Kyrkan i Köping.
Jag valde att hoppa av 1986 efter ett och ett halvt år i gruppen. När jag hoppade av hade jag ingen kvar eftersom gruppen blivit det enda man levde i, de enda som man hade som vänner. Och att ha trott på något så hårt och sedan behöva hantera det faktum att det inte stämde: vem är det då som hade fel liksom?
Kanske är det den erfarenheten som gör att det inte är lika svårt att göra det igen: som jag gjort när det gäller prästeriet?

En annorlunda take på det här med klimathotet: det är alla singlar som är problemet. Jojo, också ett sätt att cementera ett traditionellt heteronormativt sätt att se på äktenskap. Det man inte heller räknat med är att singlar tenderar att hitta nya familjekonstellationer.

Enligt nya forskningsrön så hänger långvariga magbesvär hos kvinnor ihop med att de utsatts för övergrepp tidigare i livet. Däremot menar forskarna att samma sak inte finns hos män. Själv funderar jag snarare på om det hela helt enkelt beror på att män av samhället knappt anses kunna utsättas för övergrepp…

Många har uppmärksammat att bloggaren Jonas Morian och en annan socialdemokratisk MegaFån¹ har startat intervjuer med ledande sossar via video på YouTube. Jag skrev om det förut men på grund av att jag har två olika datorer som jag sällan stänger av så försvann det. Dock: innehållet är det inget fel på men jag kan inte riktigt förstå varför man använder ordet “blogg”. Det har inte mycket med blogg att göra mer än att de inleder med en fråga om bloggar och att en del av frågorna kommer från läsare av Promemorian och den andra sajten. Ordet blogg har, från att ha varit ett skällsord i gammelmedia, blivit en sorts generell term för “nytt sätt att göra media”. Problemet är ju att alla termer som blir generiska är att de också tappar värde. Vi har genom åren haft många diskussioner runt vad som faktiskt kan kallas en “blogg” - men hela den diskursen har blivit omintetgjord av den utveckling som skett. Om det är bra eller dåligt, jag är osäker.

Uppdatering: Stationsvakt har en ytterligare åsikt om det hela.

*ler* Svensson kan fortfarande. Justitiedepartementet hade julfest härförleden och på frågan om romanser och skandaler kommer det klockrena svaret:

Vad tror du själv? Det var 250 jurister som samlades på ett och samma ställe

Spännande utveckling när Telefonplan blir Designplan och tanken att skapa ett centrum för kreativa näringar är god - upplevelseekonomin som vi pratat om så länge är nu på gång att faktiskt bli verklighet, om man tittar på omvärldstendenser och konsumenters psykografi.

Problemet med öronmärkta gåvor har visat sig när det gäller tsunamiinsamlingarna: organisationerna vet inte riktigt vad de ska göra med pengarna - det finns inte tillräckligt med insatser att lägga dem på längre. Och det är helt klart ett problem som är svårlöst: ju mer man kan personifiera och utdefiniera sitt hjälpprojekt, desto enklare att marknadsföra det. Å andra sidan sker det innan man definierat såväl hjälpbehov som möjligheter att faktiskt använda pengarna som kommer in, öronmärkta för just det personifierade och definierade hjälpprojektet.
Det är också lite skrämmande att Läkare Utan Gränser berättar att givare vägrat att låta organisationen använda tsunamipengarna till andra akuta kriser.

1. Jag är så barnslig att jag inte tänker att länka till henne eftersom hon sannerligen har märkliga sätt att hantera kritik och kommentarer [up]

Julen liksom överföll mig en smula. Jag var inte beredd. Allt det här med julkort och liknande har liksom inte blivit av.
Så god jul på er!

En intressant artikel om den politiska korrekta julen i New York. Så kan det komma att bli även här - när man ska vara så snäll och inte uppröra någon religiös riktning.

År 2002 bannlystes julbilder eller figurer som föreställde jesusbarnet i krubban, i allmäna skolar i New York. Men man förbjöd inte den sjuarmade ljusstaken som hör till Hannukah, eller den islamiska stjärnan och halvmånen, eftersom de ansågs vara kulturella och inte religiösa symboler.

Andra bloggar om: jul, New York City, traditioner, religion, politisk korrekthet

De riktiga siffrorna. Problemet med HUI:s siffror för julhandeln är att medierna väljer att se det som extra. Egentligen handlar det om 15,5 miljarder som är ren julhandel då inklusive mat och dryck. Resten av de 62 miljarderna är relativt normal konsumtion. Så diverse protokommunisters förfäran är helt enkelt felriktad (sorry Frk Look).
Andra bloggar om: HUI, statistik, julhandel

En intressant man är han; Stockholms biskops närmaste man Michael Bjerkhagen. Jag minns honom från Uppsala. Det hände alltid saker runt den mannen om man säger så. Och onekligen har han ett lateralt tänkande som jag gillar:

Näringslivet kan nog lära sig mer om balans i livet: meditation, stillhet och retreater. Lära sig om hur man fyller på själen.
Men kyrkan har också mycket att lära av näringslivet.
– Ibland är tabbetröskeln alldeles för hög inom kyrkan. Chefer som inte borde vara chefer får ändå sitta kvar.

Andra bloggar om: Michael Bjerkhagen, Stockholms stift, näringsliv, kyrkan

Martin Jönsson tycker att Robert Murdoch ska bli årets medieperson. Och menar att det egentligen står mellan Murdoch och Facebook-grundaren Zuckerberg. Valda blev Hollywoods manusförfattare som gick i strejk. Problemet är inte att de blev valda (onekligen ett val som kan ses som stageat av Writers Guild) utan att det känns som om Zuckerberg har lite att göra med Facebooks framgång. Kanske vore det vettigt att även i år faktiskt utnämna “You” (som Time och även Ad Age gjorde förra året) dvs. användaren igen?
Andra bloggar om: Jönsson, mediepersonlighet, Robert Murdoch, Zuckerberg, Facebook, användaren, utnämning

På tal om medier så har ju Dalarnas Tidningar sålts till MittMedia-koncernen. Anders Ahlberg menar att det är logiskt och nödvändigt för att dagstidningsmångfalden faktiskt ska finnas kvar - genom att skapa synergiska vinster i såväl tryck, annonsering och viss nyhetsförmedling kan själva kärnarbetet: lokaljournalistiken säkras även i mindre tidningar. Martin Jönsson menar att det däremot innebär en minskad mångfald, något Mymlan inte håller med om (och hon borde veta…). Själv ser jag det knappast som något problem - snarare som en logisk följd av den utveckling som sker inom medievärlden. Och att ägandet skulle vara det som styr mångfalden är en galen tanke: det är inte ägandet som styr nyhetsvärderingen enligt journalistisk kodex. Om det gör det så är det journalisterna det är fel på - inte ägarstrukturerna. I diskussionen är det också intressant att SVT, vars önskan uppenbarligen är att gå tillbaka till mediemonopolets dagar, förklarar att mångfalden blir mindre om mediernas ägande sker på fler händer.
Andra bloggar om: media, ägarkoncentration, Dalarnas Tidningar, makt, journalistik

Jag lider (eller lider och lider: det är något sorts jävla offertänkande) - jag är diagnosicerad med kronisk depression (dysthemia), och eftersom jag gått med den så länge (sedan jag var sju) har den verkligen blivit kronisk. Det är ingen som längre egentligen tror på att jag skulle kunna bli frisk. Mina skov sker cykliskt och mycket intensivt. Min diagnos innehåller också reaktiva delar och andra delar vilket gör att det är få som har samma problematik: helt enkelt tar de flesta livet av sig ganska snart.
Med jämna mellanrum blir det svart, hela min värld mörknar. Det som jag kallar “mina demoner” (känslan är rätt lik den känsla som JK Rowling gett dementorerna) tar över och jag får lov att spendera min energi att bekämpa dem. Det är som att bli uppäten, som att falla ner i svarta vatten och inte kunna andas. Det är många gånger jag har varit på väg att göra slut på allt, det kräver så mycket energi att kämpa emot. Det brusar av svärta som också gör fysiskt ont. Mitt adrenalinpåslag blir ännu högre vilket gör att kroppen slits hårt. Samtidigt har jag faktiskt överlevt. För det jag har är i princip en dödlig sjukdom: andelen av självmord är mycket hög med den här diagnosen. Det finns något som hela tiden kämpar emot, något i mig som envist tar över när jag medvetet känner att jag är på väg att ge upp. Jag vet inte vad det är - kanske en sorts inbilskhet: att jag tänker fan bestämma själv när det är slut - det ska inte min sjukdom göra.

Igårkväll var en sån resa. Plötsligt svartnar världen. Det spänns ett hårt järnband runt mitt bröst och jag får svårt att andas (panikångest). Sedan faller jag och känner hur de onda tankarna, uppgivenheten och meningslösheten liksom tar tag i mig med långa kalla fingrar.

Just när det sker så kan jag inte berätta, då finns inte någon möjlighet att förklara. Däremot försöker jag hitta saker som gör att jag kan “pysa” ut.

Så en dag kan det vara över. Men idag är inte den dagen.

Andra bloggar om: The Smiths, Asleep, döden, avsked

Andra bloggar om: Stina Nordenstam, This is goodbye, avsked, avslut

Backen

Originally uploaded by deep.ed

Idag var det premiär. För oss i varje fall. Romme Alpin. Solstickan fick en tidig julklapp - splitternya skidor. Och vi köpte säsongskort - Solstickan har blivit “ungdom”.

Sen åkte vi, Terrorprinsessan på sina “nya” skidor också. Helt jävla underbart. Det finns få saker som går upp mot att åka med barnen i backen. Solstickan tog det försiktigt i början men det märktes att de nya skidorna passade honom perfekt: sista åket fick jag jobba hårt för att hänga med honom.

Vi lär åka ut imorgon också. Får se om vi lyckas lura ut morfar på julafton också :).


Andra bloggar om: skidåkning, Romme Alpin, skidor, premiär