I fredags var jag i Stockholm. Vi träffade vårt Advisory board för en rejäl duvning. Det hela innebar sedan att vi spenderade ett antal timmar i vår ledningsgrupp, dels på lunchrestaurang och slutligen på sittgrupp mitt i Gallerian och diskuterade olika saker. Så till slut - flera timmar senare än tänkt kunde jag dra mot Hornstull. Trött men skönt att träffa den ena halvan av mitt Yin&Yang. Fröken Moe satte en kniv i handen på mig, diverse rotfrukter framför mig och en rejäl whisky i ett illrött glas inom räckhåll och så lagade vi mat till hennes fest på kvällen. Ett par timmar med egentligen lite substansprat men bara skön gemenskap i ett kök. Katten Jansson höll koll.
Centralstationen var så där jobbigt full av människor för att inte tala om t-banan. Jag inser varje gång att jag aldrig kommer att bo i den där stan eftersom jag snabbt skulle bli frustrerad över alla människor som alltid är i vägen. Mötte A vid tåget som visade sig vara ett par timmar försenat eftersom nått stolpskott ställt sig på spåret i Säter. Visserligen innebar det att jag faktiskt hann köpa en sushi men ändå. Tåget var överbelamrat av folk. Jag hade platsbiljett och kunde sitta och skriva en del - tyvärr är dock löftet om att Tele2:s mobila bredband skulle fungera överallt kraftigt överdrivet. Vilket innebar att halva texten försvann eftersom jag numera envisas med att skriva allt i Google Documents.
I Borlänge var det massor med snö. Familjen (min alltså - inte den andra) hämtade upp oss och sen var det kväll. Det vill säga - jag sitter ensam vid TV:n.
IgÃ¥r var HS pÃ¥ fest. Innan dess hade vi shoppat järnet - jag tror jag ska lägga upp alla mina Mastercard-slipar pÃ¥ bloggen bara för att jävlas med alla som gillar BuyNothingDay. Fest ja. Hon släpptes av, jag hämtade upp Solstickan, vi handlade pizza och myste pÃ¥ kvällen. Sen kom HS hem med taxi och gick och la sig bara rakt av. SÃ¥ satt jag ensam vid TVn igen. Ska man skriva om att leva pararella liv ska man göra undersökningen hemma hos oss…
För några dagar sedan var det sex år sedan jag blev sjukskriven. Det är en konstig årsdag. Den gräver och sliter i ärren fortfarande. För samtidigt som jag älskar det jag gör nu, vet att jag är på rätt plats så är det fortfarande så att det också är ett misslyckande. Allt jag investerade i att bli präst, allt hopp, all förtröstan - det är borta. Det jag är idag är en logisk följd av det som hände - det jag är idag skulle jag inte kunna se vara kompatibelt med att vara präst. Jag är hård, okänslig, elitistisk och extremt ointresserad av att stryka folk medhårs.
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
deep|ed
Studiomannen
lisa
mymlan
Huh! Låter som att du blivit en otroligt hård människa. Har en manlig klasskamrat i din ålder som åkt på en utbränning och han uttrycker sig nästan likadant. Säger att jag inte ska lita på folk, att världen är hård och att jag måste sluta vara så naiv annars går det bara inte. Är det inte klantigt att bränna ut sig? Jo, det håller han med om.
Jennie. Jag säger inte åt någon hur den ska vara. Själv hoppas jag att du fortsätter vara naiv, om det nu är det du är, och att lita på folk. Jag har bara valt min väg eftersom det är nödvändigt - för mig. Det innebär inte att jag önskar att alla ska bli som jag - för den världen skulle bli riktigt otäck.
Jag har tittat in här dÃ¥ och dÃ¥ pÃ¥ senaste tiden. Det började med att jag och nÃ¥gra andra kristna systrar och bröder fick i uppgift att berätta om en person som pÃ¥ nÃ¥got sätt haft en avgörande roll i resp persons andliga liv. Jag berättade om en ung präst i Borlänge som med sin korta insats i mitt liv, förmodligen ovetandes, fick bli lite av en milstolpe och vändpunkt för mig. Vad blev det av honom tänkte jag…
Tråkigt att höra om dina upplevelser, helt uppenbart är att de satt djupa spår. Jag trodde att jag hittat fel Niklas i början.
Hursomhelst önskar jag allt gott till dig och din familj och hoppas att allt ska gå dig väl i framtiden.
Hej Simon. gläder mig att jag kunde vara till hjälp.
Grejen är dock att jag aldrig tvivlat på att jag gjorde ett bra jobb eller att jag trodde - då. Utan det hela handlar om en process som pågått. Så det hela bygger på stora delar sorg och ibland en del saknad men samtidigt visshet om att jag faktiskt gjorde rätt - både när jag var präst och nu när jag valt att inte vara det.
Ja, inte kan man sitta och oroa sig över att man KAN vara för naiv. Läskigt bara med dessa hÃ¥rda smällar man KAN fÃ¥ ta. “Was mich nicht umbringt macht mich stärker”. Det ena leder ju till det andra och det brukar vara bra.
kram
e’s last blog post..saker som bränns
Just nu känner jag mig också hård, okänslig, elitistisk och extremt ointresserad av att stryka folk medhårs.
Som tur är ska jag vara på datakurs imorgon.
Karin’s last blog post..Biskoparna och hiv