Mår fysiskt illa av stress över ekonomin. Att oavsett hur många timmar jag lägger ner på jobbet så får jag ändå inte ihop det i slutet av månaden. Min högra axel värker, den har tagit mest stryk av det ständiga adrenalinpåslaget genom åren. Fan.
Som ni som läst deepedition.com ett tag vet så tillhör jag tillskyndarna av anonymitet som valmöjlighet när man bloggar, kommenterar (även om jag i detta anser att det finns någon sorts respektfullhet mot bloggarens arbete att lämna en valid epostadress och använda sig av ett nick) och på andra sätt finns som en persona på nätet. Men det som jag en längre tid märkt är att färre och färre håller hårt på sin anonymitet och min vän Kristofer som jobbar på GoViral skriver om det i samband med Disruptive Media - att något har hänt. Vad som är hönan eller ägget är svårt att utläsa: det kan bero på ett antal faktorer:
Men ska man tänka lite djupare, och utifrån de diskussioner som fördes på Disruptive Media (om du vill läsa lite … eh…mycket om vad som sades kan du kolla in mina livepostningar på Researcher), säga att det kanske är så att vi nått en “kritisk massa” då också vår IRL-person och vår internetperson smälter samman. Det finns inte längre samma intresse för att skapa relationer utifrån ett nickname eller att allmänt hålla en distans mellan sitt internet-jag och sitt IRL-jag eftersom vi tillbringar en massa tid på nätet.
Det är det som också oroar en mängd personer som inte är en del av den stora internetcommunityn (alltså diversionen mellan uppkopplade och icke-uppkopplade - mellan de som ser internet som en social arena eller de som har en strikt tjänstefunktionell syn på nätet). Det är därför Facebook oroar, innan dess bloggarna, innan dess communities osv.
Men är det inte lite farligt då? Första svaret jag ger är att det är farligt att gå över gatan också om man inte kan trafikreglerna och samtidigt utgår från att en del trafikanter inte följer dem. Det är farligt att gå på krogen eftersom bartendrar kan dra flera slipar på kortet och man kan bli nedslagen. Men det farliga är kanske att det faktiskt kan förändra livet: att man kan möta personer som faktiskt är som en själv, man kan möta nya vänner för livet och till och med kärleken. Precis som när man faktiskt går över gatan eller faktiskt går på krogen.
Andra bloggar om: Disruptive Media, internet, sociala medier, sociala arenor, personlighet, Facebook, communities, farligt, rädsla
…inte kunde jag hålla käften heller (fast jag tror att det var när jag frågade Googles PR-chef om hur de ser på brand fans - helt apropå det här)
Andra om: deeped, Disruptive Media
Se där ja. Och bloggade gjorde han :)
Längst bak anas också hårdrocksbänken…
Andra om: Disruptive Media, deeped
Så sitter jag på tåget hemåt. Från Disruptive Media. Och känner mig så där bubblande - inspiration, känslan av att faktiskt … valt rätt. Det är en sån där känsla av att ha hittat…hem. För de många strider jag fått tagit om mitt digitala liv både hemmavid, i jobbet och i andra sammanhang känns värda allt, en sån här gång. När man träffat, lyssnat på, skakat tass, minglat med en massa personer som …är som jag.
Det här kommer jag leva på länge. Det är ju det som många gånger är det riktigt häftiga med nätet: att det handlar om att möta människor med samma intressen, med samma grundbultar många gånger. Istället för att behöva sälja ut sig för att passa in.
Jag är sjukt trött eftersom klockan ringde halv fem imorse och sen dess har jag inte sovit en minut - och i princip suttit uppkopplad konstant sedan tåget lämnade Borlänge tio i sex.
Vi pratade en del om den digitala personligheten - att man både är en annan och ändå kanske lika mycket eller mer sig själv. Det finns ett antal bitar av en runt om på nätet, och tillsammans skapar den personlighet vi faktiskt är - den digitala personan. Lika mycket som deepedition är jag så är jag så mycket mer, lika mycket som jag medvetet bygger den personan som jag är här - lika lite är jag den fullt ut.
Efter en sån här dag tänker man på allt som hänt. Hur jag kopplade upp mig nån gång ‘95 och sedan dess insett att det här är en viktig del av mitt liv. Mailinglistor som jag admin:at och mailinglistor jag varit med i redan där i början, BBS:andet på Spira och Crossnet, nätprästandet och IT-konfirmanderna redan ‘96. Skrivande på Lunarstorm som sedan blev nätverkande, vänskap som övergick till Silverplanet och sedan skapades Quicksilver som antagligen räddat livet på flera av oss. Och sedan reloadande innan jag fann någon obskyr artikel om bloggande och startade den här resan ‘01. Nu jobbar jag äntligen med det, har byggt ett stort och intressant nätverk. Det har helt enkelt handlat om en blandning av tur, slump och medvetna val. Jag har sett internet utvecklas på ett sätt som få andra - de som gjort det var många samlade på Berns idag.
Det här är i någon mån slutet på något. Och början.
(Tack Annika Lidne, alla som gav sin kunskap och alla som jag träffat: Björn, Fredrik, Kristofer, Joakim, Martin, Beata, Hans-Erik, Hans, Mattias…)
Andra om: Disruptive Media, konferens, Stockholm, sociala medier, vänner, bloggare, Annika Lidne, bloggar, personer som jag, inspiration
Jardenberg får utgjuta sin aversion mot Aftonbladets Plus-tjänst. *flinar*
Ni hänger väl med: på Researcher.se och Jaiku.
Andra om: Disruptive Media, Joakim Jardenberg, Aftonbladet, Researcher.se, Jaiku
Tåget. Klockan är 05.52. Mjölktåget kallas det visst. Det har varit en kort natt. Snuviga barn och orolig sömn. Hann med frukost. På perrongen två kvinnor i 45 årsåldern som uppenbarligen skulle utomlands - de hade redan startat festen… 05.30 på morgonen…
Idag kommer jag mest hålla till på Researcher eller på #DisruptiveMedia-kanalen. Det ska bli kul att träffa en massa personer som man bara varit REOB1med under många år.
Andra om: Disruptive Media, tåg, Stockholm, tidigt, perrongen, konferens, REOB
Imorgon går taxin 5.29 här hemifrån. Stockholm igen. Konferensen Disruptive Media på Berns. Dags att sova.
Ibland när man bloggar och får ta emot vissa kommentarer så önskar man sig ett sånt filter som sägs utvecklas snabbt:
a comment stupidity filter that could differentiate between sarcasm and stupidity (and I presume spam is stupid). Apparently, stupid comments (as opposed to stupid people) tend to use more consonants and more clever comments use more vowels.
För precis som Josh så briljant påpekar så slutar i princip alltid diskussionen om prostitution och sexarbete på samma sätt - att någon (oftast kvinna, oftast kallande sig feminist) frågar “skulle du vilja att din dotter prostituerade sig?”. Och man svarar och svarar men ingen jävel lyssnar. Jag hoppas att de flesta läser vad han skriver därför det är precis just det som det handlar om. I grunden är det också precis det som Josh avslutar med att förklara: ett jävligt osnyggt sätt att försöka vinna en diskussion by all means:
“Din dotter”-argumentet, kompletterat med förskönande omskrivningar som “suga gubbkuk”, fyller ingen annan funktion än att försöka stigmatisera och väcka anstöt. Meningen är att du ska tänka på din oskuldsfulla dotter som barn, tillsammans med en skallig lönnfet svettig farbror med engelska tänder. Det är psykologi - det är fullt naturligt att föräldrar alltid tänker på sina avkommor som barn även när de är vuxna och har egna barn. Och det är lika naturligt att föräldrar vill beskydda sina avkommor och se dem som oantastliga. Det är därmed att betrakta som ett ohederligt argument som inte hör hemma i en saklig debatt. Att plocka fram den retoriken är som att bita av sin motståndare örat i en boxningsmatch.
Tyvärr verkar det också vara comme il faut i debatten. Det är knappast så att vi glömt JPA:s idoga försök att dels dissa alla som försvarade Isabella Lund genom att implicit anklaga oss för att vara hennes kunder (dvs. att vi var kriminella) eller att Isabella knappast låg bakom sin blogg eftersom den ju var bra och snygg. Istället för att diskutera så väljer man att slå - och när vissa av oss till slut slår tillbaka med hårda ordhammarslag så blir det martyrium av det hela och ytterligare anklagelser.
Att vinna en debatt by all means necessary. Jag förstår viljan men tycker att vissa frågor är för viktiga för att använda mig av just den tekniken. The end does not justifies the means.
DN:s etta kan lugnt sägas inte vara fullt synkad med den verklighet som vi har i Dalarna idag:
Så här såg det ut mitt inne i Borlänge imorse:
och från kontorets balkong var det ett rejält vinterlandskap:
Helt orelaterat (på tal om kontext): Är det ingen mer än jag som börjar fundera om inte Vulkan.se är en av Sveriges största PR-stunts (sen Boo.com) för något som aldrig kommer att öppna?
Politikerbloggen basunerar att SD “får” 666 600 kronor i partistöd. Självklart ska man bli upprörd. För så får det väl inte gå till i en demokrati? Jag menar: det är bara partier med rätta åsikter som ska “få” pengar - typ kommunister och grönmuppar. Daniel påpekar själv att det hela faktiskt är enligt reglerna för partistöd:
Partier utanför riksdagen får stöd om de fått minst 2,5 procent av rösterna i hela landet i något av de två senaste riksdagsvalen. Sd fick 2,93 procent av rösterna vid valet i höstas.
Vad säger ni? Ska kanske också partistöd och andra demokratiska verktyg bestämmas av opinionens emotionella tyckande?
En tysk man är under förundersökning för att ha visat nazistiska symboler offentligt, något som är förbjudet i Tyskland. Symbolerna har han rakat fram ur sin (och sin ex-flickväns) hunds päls. Så nu gäller det för polisen att utröna om hunden varit utanför dörren eller inte… Vi tar det igen: polisen ska fundera om hunden varit utanför dörren - om den varit det så döms mannen. Om inte så frias han. Har tyskarna uppfunnit hundlådor för inomhusbruk? Och nej, jag är måttligt upprörd över själva rakningen - har ni sett Östermalmskärringarnas pudlar?
Läste en artikel i DI Weekend (ännu inte på nätet) där Advokatsamfundets mångåriga ordförande Anne Ramberg i starka ordalag varnar för datalagringsdirektiven och de allmänna försök att omskapa rättssamhället i en hårdare och mindre demokratisk ordning. Bland annat så tar hon upp Oscar Swartz bok Bodströmssamhället som ett bra exempel på hur det öppna samhället måste ifrågasätta människors tro att alla övervakningsdelar är av godo för ett “tryggare samhälle”. Samma saker tar Swartz själv upp i en postning.
Jag kan uppleva samma vilsna och märkliga syn i många diskussioner: det handlar inte om mig så då är det väl bra att saker förbjuds, övervakas jadajada. Problemet är att varje inskränkning av den personliga integriteten skapar öppningar för ytterligare inskränkningar. Vad är det som säger att en gigantisk databas med allt som medborgaren gör via digitala kanaler inte kan komma att användas på fler sätt än enbart att jaga terrorister? Snarare visar historien att varje ny teknisk övervakning innebär att man utökar användningsområdet. Vad säger att man i slutänden inte helt enkelt kan köpa sig den information man vill ha? Faktiskt ingenting. Varje förstarörelse skapar ett momentum - som en samhällelig Foucaults pendel.
I grunden är problemet att samhället bygger på mer emotion än rationalism. Rädslan innebär att vi emotionellt ser intrång i privatlivet på oss alla som något gott eftersom det då skyddar mot “det andra” - det generella hotet som inte syns. Problemet är att eftersom det inte syns så är det inte ens säkert att det faktiskt är ett reellt hot. Men för en stat är det alltid intressant att ha så många repressiva möjligheter som möjligt - intresset ligger i statens öga, inte för individens säkerhet. Genom en disruptiv medialisering av verkligheten där emotionerna kommunicerar fortare än rationalism skapas också en känsla av att “den som har rent mjöl i påsen” aldrig har något att oroa sig för - men det faktum att en stat kan förändra definitionen av såväl mjöl och vad som ska räknas som “rent” gör att sådana saker måste ske utifrån rationalistiska avvägningar och proportionalitet. Det har vi inte idag. Det stora onda som skapades 9/11 var inte medvetenheten om terrorn utan att Al Quaida skapade incitament för stater att skapa mer repressiva åtgärder mot sina egna medborgare. Terrorism och statens behov av kontroll går ofta hand i hand - det ena skapar möjligheter för det andra. Hur många tror på fullaste allvar att denna databas inte kommer att användas för att jaga torskar? Eller jaga fildelare? Eller jaga ekonomiska brottslingar (inkl. svart arbetskraft och svarta pengar)?
En del kommer säga att det är ett pris vi får betala. Jag menar att vi har ännu inte sett prislappen. Och det kommer att bli ett högt pris - eftersom vi säljer ut ett antal demokratiska kärnvärden. Rädslan säljer bra. Aldrig har så många människor haft larm installerade i sina hus - trots att mängden villainbrott inte ökat1. Aldrig har så många människor varit rädda för att röra sig ute - trots att andelen oprovocerat gatuvåld där offer och gärningsman inte nämnvärt ökat. För det handlar om emotionen och incitamentet om att få trygghet. Och att de myndigheter som dels ska upprätthålla ordningen liksom beslutar om repressiva åtgärder har ett intresse i att uppehålla rädslan hos individen: polisen vill ha mer pengar och mindre regler för sin brottsbekämpning, staten vill ha kontroll över individerna i en digital värld - eftersom där är möjligheterna till fritt utbyte större. Ju större frihet desto större är motrörelsen. Ju större frihet desto mer intressant blir kontrollagendan. En mer komplex global värld innebär större uppfattat behov av att isolera.
För problemet med datalagringsdirektivet är inte bara det faktum att alla våra digitala spår kommer att lagras utan det faktum att medborgare vet att det sker - vilket innebär att yttrandefriheten kringskärs. En högre rättighet för poliser och andra rättsvårdande instanser att bryta mot den personliga respektive en kommersiell integritet innebär en större rädsla för att våga säga eller göra saker som inte har full acceptans från samhället.
Andra bloggar om: Advokatsamfundet, Anne Ramberg, datalagringsdirektivet, Oscar Swartz, rädsla, övervakning, trygghet, inskränkning, personlig integritet, databas, polis, teknik, privatliv, rättighet, rättsvårdande instanser, yttrandefrihet, kommersiell integritet
Ska man fortsätta att köpa saker rent digitalt eller faktiskt köpa den fullständigt jättelikt limiterade versionen? Fan, i år skulle jag vilja att vi gav vuxna julklappar…
Andra bloggar om: julklapp, U2, Joshua Tree, version, iTunes
I fredags var jag i Stockholm. Vi träffade vårt Advisory board för en rejäl duvning. Det hela innebar sedan att vi spenderade ett antal timmar i vår ledningsgrupp, dels på lunchrestaurang och slutligen på sittgrupp mitt i Gallerian och diskuterade olika saker. Så till slut - flera timmar senare än tänkt kunde jag dra mot Hornstull. Trött men skönt att träffa den ena halvan av mitt Yin&Yang. Fröken Moe satte en kniv i handen på mig, diverse rotfrukter framför mig och en rejäl whisky i ett illrött glas inom räckhåll och så lagade vi mat till hennes fest på kvällen. Ett par timmar med egentligen lite substansprat men bara skön gemenskap i ett kök. Katten Jansson höll koll.
Centralstationen var så där jobbigt full av människor för att inte tala om t-banan. Jag inser varje gång att jag aldrig kommer att bo i den där stan eftersom jag snabbt skulle bli frustrerad över alla människor som alltid är i vägen. Mötte A vid tåget som visade sig vara ett par timmar försenat eftersom nått stolpskott ställt sig på spåret i Säter. Visserligen innebar det att jag faktiskt hann köpa en sushi men ändå. Tåget var överbelamrat av folk. Jag hade platsbiljett och kunde sitta och skriva en del - tyvärr är dock löftet om att Tele2:s mobila bredband skulle fungera överallt kraftigt överdrivet. Vilket innebar att halva texten försvann eftersom jag numera envisas med att skriva allt i Google Documents.
I Borlänge var det massor med snö. Familjen (min alltså - inte den andra) hämtade upp oss och sen var det kväll. Det vill säga - jag sitter ensam vid TV:n.
Igår var HS på fest. Innan dess hade vi shoppat järnet - jag tror jag ska lägga upp alla mina Mastercard-slipar på bloggen bara för att jävlas med alla som gillar BuyNothingDay. Fest ja. Hon släpptes av, jag hämtade upp Solstickan, vi handlade pizza och myste på kvällen. Sen kom HS hem med taxi och gick och la sig bara rakt av. Så satt jag ensam vid TVn igen. Ska man skriva om att leva pararella liv ska man göra undersökningen hemma hos oss…
För några dagar sedan var det sex år sedan jag blev sjukskriven. Det är en konstig årsdag. Den gräver och sliter i ärren fortfarande. För samtidigt som jag älskar det jag gör nu, vet att jag är på rätt plats så är det fortfarande så att det också är ett misslyckande. Allt jag investerade i att bli präst, allt hopp, all förtröstan - det är borta. Det jag är idag är en logisk följd av det som hände - det jag är idag skulle jag inte kunna se vara kompatibelt med att vara präst. Jag är hård, okänslig, elitistisk och extremt ointresserad av att stryka folk medhårs.
Blogge, jag, LouiseP och Josh är “bandspelare” - dvs. ointressanta när det gäller våra åsikter. Jaha.
Uppdatering: Ulrika anser att det hela handlar om att vi egentligen vill knulla med små thailändskor. Jahaja.
Uppdatering: En av “bandspelarna” har skrivit en jävligt fet smocka. Blogge glänser som vanligt. Här finns kanske själva kärnan som knallpulverfeminister, pk-ish-bloggare och allmänna opinionskappvändare ännu inte förstått:
Lindquist skriver exempelvis om ”den lyckliga horan som ständigt är så central på båda sidor i debatten”, men horans lycka är central endast för statsfeminismens representanter – vi liberaler ger fullständigt fan i om hon är lycklig eller inte, och bryr oss ur den aspekten bara om huruvida hennes naturrättsliga makt över den egna kroppen existerar eller inte.
eller det faktum att sexarbetare faktiskt behandlas utifrån andra riktlinjer när det gäller “problemkärnan” än alla andra:
Svaret är att problem inom prostitution får behandlas som problem behandlas på samtliga andra områden, nämligen med speciella åtgärder. Knarkar horan? Då är det knarket som är problemet, inte prostitutionen i sig. Är horan psykiskt ur gängorna? Då ska hon erbjudas hjälp för det, på samma sätt som andra erbjuds hjälp. Är horan medellös? Då har vi en socialtjänst som bör träda in. I alla övriga fall bör vi anse att horan vet vad hon gör – att inte göra det är nämligen att sätta sig över en enskild människas beslut, att tro sig veta bättre än hon, att vara paternalistisk. Det är inte en särskilt feministisk approach.
Andra bloggar om: omnämnanden, Veckorevyn-diskussionen, åsikter, knulla, prostitutionsdebatten
Resumé utropar att Fredrik Ljunberg kallade Ekwall “wanker”. Det är han väl inte ensam om?
Ett, enligt pressmeddelandet, mycket känt bloggnätverk: Bloggverket sägs ha “koll på både bling och nätaffärer”. Jösses - Prat PR har lyckats igen *viftar med ironisk flagg*
Andra bloggar om: Fredrik Ljungberg, Ekwall, wanker, Bloggverket, Prat PR
DVIJDVS har retat upp punkmormor Unni Drougge. Som för övrigt lider av samma märkliga ömma blogghud som Skugge gjorde, och som DVIJDVS påpekar att den “kända” Fotbollsfrun har: att man gärna outar, trashar och nedgör andra personer i sina texter men när man åker på samma behandling så väljs ett martyrskap. Stackarna.
Uppdatering: En ny men mycket god bekantskap i bloggosfären: A Little Less Conversation har funderat runt Skuggor, Idrottsfruar och andra bloggare i det mediala ögat. Och jag ska erkänna: ALLC är en sann konkurrent till deepedition. Jag gillar det.
Den lede fi har flickorna tydligt definierat - han bär pungkulor - men jag känner inte igen mig. Ingen annan jag känner heller. Och även om jag gjorde det, och kände för att dra lans och svärd mot den postfeminism de representerar, så skulle det vara helt överflödigt. Flickorna viftar på mot väderkvarnarna så bra själva och kommer så småningom att trassla ihop sina värjor till ett kacklande svinto.
Andra om: Unni Drougge, Skugge, DVIJDVS, Fotbollsfrun, martyr, blogghud
Det finns något ologiskt i de reklamkampanjer som SVT numera kör i sina egna kanaler: för det handlar om reklam - och i Lokala Byråns senaste kampanj för det statliga public service-företaget handlar det starkt om åsiktsreklam eftersom det handlar om att förklara hur fel det är att medier ägs av företag. Jag hade alldeles för mig att SVT ska stå just “fria och oberoende” från politiska, religiösa och ekonomiska åsikter. Objektiva heter det också. Jotack.
Andra om: SVT, reklam, Lokala Byrån, kampanj, åsiktsreklam, objektiva
Min gamla vapendragare e reflekterar över hur livet förändras när barnet kommer. Det är ju så: man får faktiskt lämna vissa saker. Och jag tror ändå inte att man ska ha dåligt samvete för att man ibland kan känna saknad efter det gamla “fria” livet.
Andra om: föräldrar, barnet, livet
Ibland får de till det:
“Jag kände mig som ett svin”
Grisbonden Fredrik gråtfärdig
Andra om: Fredrik, Grisbonde, svin
Det här är bara vidrigt:
Benazir Bhutto vinkade åt bebisen.
Sedan exploderade den.
Detta är samma bottenlösa ondska som får fr a klanledare och krigsherrar i Afrika att använda sig av barn som soldater. Då är det inte befrielsekamp man för - då är det sökandet efter sin egen makt.
Andra om: terror, baby, Pakistan, barnsoldater, ondska
Jag tror att Schenkerchauffören har snott Harry Potter-böckerna. Så här är det: jag förbeställde sista HP-boken från Adlibris för att jag och Solstickan skulle ha den samma dag som den släpptes. Den skickades uppenbarligen men sedan hände inget. Det tog fem dagar innan den hamnade på sorteringscentralen.
Idag fick man ett mail:
Vi skickade iväg din bok med Schenker Privpak i måndags för att den säkert skulle vara framme idag, onsdag. Tyvärr har vi nu fått besked om att en av Schenkers lastbilar fått problem på vägen och blivit försenad - och dessvärre ser det ut som att paketet med din Harry Potter finns på den. Vi beklagar verkligen detta!
Jäklar till att ha svåra problem! Körde han vilse? Käkade han en dålig tradarbricka?
Andra om: Harry Potter, bok, beställning, Adlibris, tradarchaffis, försenad
Nä, fan vet om det känns som något en annan vill göra:
Drottningen har ju liksom redan jobbet… :)
Andra om: Josh, jobb, Drottningen
Jag hade iofs gärna lagt upp den på vår egen YouTube-kanal men men *blinkar åt Simon*. Den är klar i alla fall. Omformfilmen. Den blev jäkligt bra:
Uppdatering: Neosonic Syndicate är yours truly.
Andra om: Omform, film, reklam, SB Media, Neosonic Syndicate, Matias Palm Jensen, Peter Ingman, Stina Honkamaa, Heimer & Company
Veckorevyndiskussionen har fortsatt. Onekligen hittade Ulrika något riktigt intressant (hon är däremot själv och hämtar diverse priser på tävlingen Guldlådan ikväll - grattis Goss!).
Isabella fortsätter att skriva Den Farliga Glamouren 2 där hon bland annat tar upp den lilla familjefajten borta på Aftonbladet mellan Anders Westgårdh som i sin krönika (krönika bakom PLUS-lås) “rasar” mot VR - bland annat att det är det mest ansvarslösa någon tidning någonsin publicerad (sic!) och hans dotter som förklarar att hennes farsa har fel och inte fattar speciellt mycket. Vad gäller farbror Westgårdh så undrar man om det inte snart är dags för böter för överord - eller så har han inte läst mycket…
När det gäller Nannyjourens programledare och Anna Book (sic
Diskussionen har dock skapat osannolik samsyn: bloggen Antifeministiskt alternativ menar att publiceringen är fel:
Nog verkar VR ha gått för långt denna gång. Man kan ta upp ett ämne som detta på olika sätt. Prostitution i alla dess former kommer alltid att kritiseras av de politiskt korrekta. Där håller jag som oftast inte med men i detta fall är vi överens. Det hör inte hemma i en tidning med VR:s målgrupp.
Diskussionen visar onekligen att prostitution sannerligen är en svart filt för många politiskt korrekta personer. Det slinter totalt i huvudet på folk när det handlar om sexualitet. Och det som visar sig är en gammal god svensk tradition: att staten och människor inom en socialdemokratiskt färgad tankevärld anser sig ha rätt att döma över andra människors (företrädesvis kvinnors) val. Dagens horor lever under den situation som homosexuella levde länge under, som förståndshandikappade levde under i Myrdals tanke om folkhemmet. Det är idag politiskt korrekt att avsky sexarbetaren. Det är ok att ta heder och ära av de kvinnor som väljer att sälja sex. För de män som gör samma sak finns inte med i diskussionen. Det är uppenbarligen inget problem - deras existens passar inte in i förklaringsmallen: att det hela bygger på ett patriarkat. Så medan den knallpulverfeministiska anti-prostitutionslobbyn väljer att sparka och spotta på andra kvinnor väljer de också att osynliggöra de män som prostituerar sig. Ett sätt som feminister alltid rasat mot när det gäller mäns osynliggörande av kvinnor. Det är dubbla standarder som gäller. Det är inte jämlikhet eller rättvisa. Det är en grogrund för icke-demokrati.
Uppdatering: nef har skrivit ett mycket bra inlägg runt diskussionen, där hon påpekar att diskussionen runt Veckorevyn än en gång visar på hur svenska föräldrar verkar avhända sig ansvaret att faktiskt prata med sina barn, ge dem en bra grogrund när det gäller värderingar och en egen personlig åsiktsintegritet. Själv funderar jag på att skriva ett inlägg om instrumentella behov och skillnaden mellan exempelvis att alla anser det helt rätt att ta betalt för mat man producerar men inte för sex.
Nåväl. På tal om sex så visar det sig att kinesiska brandmyndigheter gärna tar mutor i form att dylikt. Så om det börjar brinna är det inte i Kina man vill vara:
China has banned fire department officials from receiving sexual favors as bribes from companies seeking their business, local media reported on Friday.
Fire department officials were also banned from letting their spouses and children run fire-fighting companies and market fire-fighting products, part of an anti-corruption drive outlined…
Andra om: Veckorevyn, prostituerade, sexarbetare, feminism, åsikter, Kina, brandmän, mutor, sex, tankevärld, anti-prostitutionslobbyn, osynliggörande, grogrund, icke-demokrati, kvinnor och män
Jag har valt att fimpa mailverifieringen. Helt enkelt för att den inte fungerar för hotmail-adresser. Antagligen har någon helt enkelt valt att flagga mail härifrån som spam vilket gör att Hotmail lagt verifieringsmailen i spamkorgen hos alla. Så - jag skulle iofs vara tacksam om man faktiskt använder en riktig mailadress eftersom jag ibland vill dubbelkolla saker som skrivs; fr a om man skriver en kommentar första gången. Detta eftersom PUL och en massa andra märkliga lagar gäller för bloggare. Samtidigt är det ju skitsamma eftersom trollen sällan svarar på tilltal i alla fall…
Veckorevyns publicering av storyn om Veronica har gett någon knallpulverfeminist idén om att starta en grupp på Facebook som ska göra ett upprop mot tidningen. Theresa Thuvalls förklaring av gruppens ståndpunkt äcklar mig lite:
Veckorevyn har fått en ny redaktör.
I det senaste numret hålls en artikel där
en prostituerad intervjuas.
Hon berättar om sitt “yrke” som hon fått för att hon har
utseendet för sig älskar sex.Målgruppen för veckorevyn antas vara unga tjejer i tonåren.
Detta är en glamouriserad bild av den prostituerade kvinnan som
vi måste ta avstånd ifrån. Inte bara det, det ger unga människor
en normaliserad bild av kvinnan som sexuellt objekt.Oavsett vart du står politiskt är det här en fråga du bör
ta ställning i. Med denna artikel har vi hamnat i en kvinnosyn som går långt tillbaka i tiden. Vi kan fråga oss om det är bättre nu.
Citationstecken runt att prostitution kan vara ett yrke. Och självklart ska alla anse att det inte är det. De artiklar som inte handlar om hur fel det är att sälja sex, eller hur vidrig “kvinnornas” livssituation är (för det är aldrig män som prostituerar sig i knallpulverfeministernas värld). Och det hela bygger inte på att ge sig på VR utan faktiskt att förminska och göra sexarbetare osynliga. I slutänden.
Tråkigt nog är det en hel del av mina vänner som gått med i gruppen. Man kunde hoppas på en mer reflekterande tanke.
Uppdatering: Ok. Ulrika kan ha rätt att det var lite oschyst (jag tycker fortfarande att det är fel med bara ett s i ordet “schysst”, mymlan). Men helt ärligt så blev jag ledsen - ledsen eftersom det är personer som annars håller en hög svansföring om att människor har lika värde, personer som jag tycker om och vars åsikter jag respekterat. Men att rakt av nedvärdera personer genom att stödja uppropet känns oerhört trist.
Uppdatering: Något helt annat men ändå kopplat till det här skriver Josh om: människors inställning till den konstanta gången mot ett 1984 på riktigt.
Andra bloggar om: Veckorevyn, sexarbetare, prostituerade, yrke, Facebook, oschyst, moral, 1984, rent mjöl
Ok, att nätplatser förr kunde ha för lite redundans. Men idag ska det som hänt Vulkan.se inte behöva hända. Inte om man gör rätt från början. Det idoga PR-arbetet och trumslagandet börjar mer och mer likna Boo.com i slutet av nittiotalet.
Ivana påpekar att det ju är smart att samla in e-postadresser från dem som väntar. Själv funderar jag vad Skugge, Storåkers och Eklund väljer att göra med den databasen om sajten aldrig blir verklighet.
Little less conversation har samma tanke som jag skrev här:
En blogg är tillfälligheternas medium. Den reflekterar det som händer nu. Det som skribenten tänker nu. Det är noteringar om det som just nu pops to mind. Rätt likt en dagbok fast ändå inte. En blogg behöver inte kontinuitet. Den ska vara fragmentarisk in absurdum. Som bäst är en blogg då den enbart är detta och ingenting annat. Inga länkar. Inga referenser. Inga track-backs. Eller egentligen ens en bloggroll.
Andra bloggar om: Vulkan.se, print-on-demand, Linda Skugge, Sigge Eklund, redundans, nedtid, blogg, publicering, Boo.com
|
