… men Rödebyhändelserna känns mer viktiga för samhället: Pojkstreck? Här talar vi om terror än gatuvåld i Stockholm. Problemet är väl att media inte tycker det. Att samhället misslyckats och till slut tvingat en familjefader att begå det yttersta brottet är så svårt att hantera så det är lättare att rasa mot gatuvåldet där ungdomar slår ungdomar. Båda är tragedier men det ena bygger på småstadens verklighet och det andra på storstadens val. Det ena innebär möjliga creddpoäng för media och politiker, och ger polisen möjlighet att köra sitt mantra “vi är för få vi får göra för lite”, medan det andra (Rödeby) innebär att politiker och poliser måste förklara sig - varför de inte gjort mer trots att de haft chansen.
Andra bloggar om: Rödeby, våld, skott, polisen, media, Stockholmcentrerat, gatuvåld, terror, småstaden
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
deep|ed
Studiomannen
Per M
lisa
mymlan
ja, faktiskt
Klart, har försökt hitta en ingång i eländet, vi har ju en del sådana problem på nära håll. Problemet är som du säger att man skjuter det ifrån sig. Försökte hitta insp. efter p1 morgon i förrgår där polis och soc deltog men kände mer uppgivenhet inför dessa bådas….. utalanden. Försöker hitta insp men den är något svår just nu, samtidigt sitter jag mitt i ett antal fall i närheten.
Men men jag ska komma igång
Det stora felet pappan gjorde var ju givetvis att inte beta av gänget en och en, utan vittnen, med plasthandskar och andra DNA-kontrollerande verktyg.
Och nej, jag är normalt sett en försvarare av rättssystemet men jag är också plågsamt medveten och erfaren om att när man befinner sig i ett icke fungerande referenssystem (rätts- eller annat) så har man oftast bara till slut ett val och det är att se om sitt eget hus på bästa sätt.
Hela historien är som en dåligt sammanflätning av Flugornas Herre och Straw Dogs. När myndigheterna fumlade bort sitt mandat och förvandlade Rödeby till ett Tombstone för fjunisar kunde det förr eller senare bara sluta med dödsfall. I mannens skor hade jag kanske också öppnat eld - och jag AVSKYR vapen.
Exakt. Fasansfulla händelser, men tänk känslan hos mannen. När uppgivenhet övergår i panik och vanvettiga tankar omvandlas till agerande, han ser ingen annan väg ut ur detta hemska som drabbat. Huga. Han har sannerligen bytt ett helvete mot ett annat. Men det senare kanske han trivs aningen bättre i…
Jag hoppas verkligen att de tar tag i problemen där nere, så att det inte inträffar ännu en gång. Det är sannerligen stor tragik.
Kanske dax N att skriva den där gränsen färdigt, den börjar kännas aktuell som debattunderlag.
Gränsen?
Problemet är att vuxenvärlden inte har tid att ta ansvar..eller så är det ingens bord..men är inte det egentligen samma sak…
Jag undrar varför vi har så bråttom…vad är det som ska bli klart? och hur kommer det se ut när det väl är klart…
Jag får en känsla av ett lämmeltåg på väg mot en kant.
En liten saga som påbörjades för sisådär 7 år sedan och aldrig blev färdig.
Mannen som såg ut som en normal Borlänge föredetting med skinjacka och grova skor, riktig rocker vandrade längs den svagt upplysta cyckelvägen. Den här natten skulle förändra mycket, inte minst osv.
a) föräldraransvar
b) funkar det inte måste vi andra hjälpa till
c) funkar inte det, måste soc gripa in
d) det går även om det är motbjudande att låsa in folk som inte klarar av att vistas bland andra människor
e) ge aldrig upp hoppet men var realist
[Comment ID #37725 Will Be Quoted Here]
Bråttom? Det är väl snarare så att vi i väst tror att barn är så jävla oskyldiga och sårbara hit och gulliga dit. Barn är lika onda som vuxna - problemet är att Freud gjort oss till någon sorts naiva barnromantiker.