Jag hade en skum dröm inatt. Jag drömde att jag var döende. Att jag hade nÃ¥gra veckor kvar. Bland annat sÃ¥ funderade jag över vad som skulle hända med mina bloggar. Mmm. Prioriteringar… Det som jag ocksÃ¥ gjorde var att skriva ett avskedsbrev. Jag var inte rädd. Och jag valde att pÃ¥peka att jag inte tror pÃ¥ nÃ¥got liv efter det här:
Nu är det över. Slut. Finito.
Det är lite udda. Jag var nog mer rädd för att dö, när jag trodde pÃ¥ ett “evigt liv” än jag är nu. Visst, jag gillar tanken pÃ¥ att kunna ge de efterlevande en bild, en emotion av att kunna prata med den som har dött - men det är skillnad pÃ¥ det och att faktiskt tro pÃ¥ att vi gÃ¥r upp i en annan existens.
Varför dök den drömmen upp? Antagligen för att det är flera runtomkring som på olika sätt är i dödens väntrum. Liksom att jag är väl medveten om att jag bränner ljuset i båda ändar med skärbrännare. För tillfället hinner jag inte sova mer än tre-fyra timmar per natt, jag har mer eller mindre slutat att äta och min diet består av kaffe, cigg och snus. Jag är inte stressad eller speciellt frustrerad utan har bara mycket att göra. Många tankar och saker att bestämma sig för finns men det är ändå inget som äter mig.
Andra bloggar om: dröm, döende, udda, tro, blogg, dödens väntrum, bränner ljuset, sova, kaffe, cigg, snus
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
deep|ed
Studiomannen
Per M
lisa
mymlan
Är det bara jag som hör den här stora ödesgÃ¥nggÃ¥ngen här? “man skulle kunna tro att det är nÃ¥got fel med att jag sliter ihjäl mig, men icke, för jag mÃ¥r sÃ¥ bra”. Ska syster behöva Ã¥ka upp och ge bror lite smisk?
*kram frÃ¥n syster som Ã¥ sin sida ocksÃ¥ sliter lite mkt kanske…*
Han kanske skulle testa att bry sig lite mer om sig själv ibland. Vara lite egoistisk.
Tufft schema onekligen och knappast hållbart i längden (eller har du Thatchergener?).
För att vara cynisk för en stund sÃ¥ vore onekligen “Nu är det över. Slut. Finito.” en kraftfull om än lakonisk sorti frÃ¥n bloggosfären… Men nu är jag nog inte ensam om att trom hoppas och anta att den ligger lÃ¥ngt fram i tiden för herrn.
Livet är konstigt.
Och visst är det klyschigt och slitet men slutet kommer sällan som man har föreställt sig det.
Jag kanske lever väl högt på det och hoppas att jag inte har gjort mig till predikant, men även sedan jag drabbades av kronisk sjukdom så trodde jag att jag skulle få en förvarning om döden jagade mig i hälarna. Det har jag aldrig fått utan helt plötsligt har jag legat på intensiven från en timme till en annan och hur fan gick det här till? Jag är ingen renlevnadsmänniska och även om man bränner sitt ljus i båda ändar så är det i sig inget tecken på att du kommer att dö här och nu. Däremot lär det påverka din långtgående hälsa så som mymlan påpekar, du ska kanske ta bättre hand om dig själv?!
Det tror jag inte heller. Det var en dröm. Inte värre än den där jag faktiskt drömde att jag dog.
Och det hela bygger väl mest på att min arbetsnarkomani är en sorts indirekt suicidal tendens.
[Comment ID #37339 Will Be Quoted Here]
Bloggen som döende? Att jag identifierar mig med den sÃ¥ hÃ¥rt att jag därmed tänker det som om det var jag? Njaee…
[Comment ID #37325 Will Be Quoted Here]
Jag är egoistisk. Blir jag mer egoistisk blir jag sociopat.
Det finns olika sorters egoism. Den typen av egoism en sociopat ägnar sig åt är knappast till deras eget bästa i längden.
Men om jag säger så här då: Var snäll mot dig själv.
Ge mig en enda anledning.
because you’re worth it
eller nåt
det kanske är din tur nu?
Värd vad? Tur att göra vad?
Det är ju ungefär som att svara “därför” när nÃ¥gon frÃ¥gar “varför”…
[Comment ID #37342 Will Be Quoted Here]
Anade jag lite Schulmani(sm) i det uttalandet? ;)
[Comment ID #37343 Will Be Quoted Here]
Ja där var det i varje fall Schulmani(sm) utan tvekan! *asg*
Schulman spelade en roll. Jag är som jag är.
[Comment ID #37352 Will Be Quoted Here]
Jag tycker inte heller det här var särskilt skoj.
Nähä.