Rondellhundsjesus, dogmgullande och yttrandefrihetens relativism
Under inflytande av Ministrys färska ”The Last Sucker” (vars namn både hänsyftar på GWB men också på att det är gruppens sista album) så läser jag lite kommentarer som kommit in om Vilks och rondellhunden. Och blir jävligt trött på alla som plötsligt är så oroade över att religiösa människor (läs muslimer) blir kränkta. Vi pratar alltså om en religiös dogm – inte en personlig tro – som bygger på att man inte får avbilda heliga personer. Vanligtvis beror detta på någon av följande perspektiv:
- att man tror att en bild s a s tar bort själen ur en person. Detta är en gammal anakronistisk syn som roade många britter under kolonialväldet.
- att en helig person (profet eller vis man av annan religiös art) inte får avbildas då avbilden i sig kan bli en avgudabild – helt enkelt ett sätt att förhindra avgudadyrkan. Ikonoklasmerna inom kristendomen handlade fr a om detta.
- att en bild aldrig är perfekt och att man tappar kontroll över religionen liksom att den ”avgudade” (eftersom profettro till stor del visar samma mekanismer som en avgudadyrkan) genom avbildningen mister sin ”mytiskhet” och det gåtfulla som skapar en känsla av helighet. Det här är kanske mer en beteendevetenskaplig förklaring. (Reverserad finner man den där man vill skapa avgudadyrkan av människor – se Mao och Lenin).
Så det som alla nu skyddar är alltså mer eller mindre anakronistiska religiösa dogmer. Som människor tror på eftersom det är en del av religionens uppfattning – inte att det är deras egna trosval. För min del anser jag att den del av religionen som inte kan ifrågasättas är farlig. Oavsett vilken religion det handlar om. Men i det här fallet anser man – antagligen på grund av att själva ifrågasättandet har en lite lägre estetisk kvalitet (Vilks kreativa höjd kan man dock inte ifrågasätta – att göra Muhammed till en rondellhund är fan briljant) – att man inte ska ifrågasätta; dvs. kränka religionens dogmer. För alla ifrågasättanden innebär för någon människa en sorts kränkning. I slutänden får den här mjuka linjen följden av att ingen kan ifrågasätta något, eftersom det alltid finns någon som blir kränkt – och insikten om detta innebär att man ”kränker för kränkandets skull” – det vill säga: att ifrågasätta för ifrågasättandets skull.
Vidare undrar jag om alla som nu anser att Vilks konstverk är provokation för provokationens skull anser att all konst måste ha ett syfte? I sådana fall är ungefär 90 % av all konst fel. Och jag funderar om Harry och andra som nu vänar om människors religiösa tro är lika värnande om andra saker som kränker inom andra religioner? Några exempel:
- Det finns många hinduer som upprörs över att vi väljer att äta kor, och att dessa heliga djur kränks. Det kränker dessa religiösas tro. Jag föreslår då er som nu stormar mot Vilks att även storma mot Arlakossan.
- Jag antar att Harry och andra kommentatorer som anser att Vilks är den som gjort fel (och i slutänden får skylla sig själv att han är mordhotad) även står upp för alla kvinnoprästmotståndare inom Svenska Kyrkan. Inte? Varför inte då? Det är oerhört många människor som blir djupt kränkta av att se kvinnor som celebrerande präster, många som är djupt kränkta i sin tro över att kvinnor har rätt att prästvigas och utföra heliga handlingar. Vad är skillnaden mellan att muslimer blir kränkta av att en sekulariserad svensk ritar av profeten Muhammed och att kristna blir upprörda över att kvinnor blir präster? Det ena är en religiös dogm – precis som det andra.
- Jag utgår från att dessa personer, som nu gärna ger ett villkorat stöd för konstnärlig frihet och yttrandefrihet, också ger sitt stöd till de religiösa grupper som anser att kvinnlig omskärelse är en helig plikt. För utan detta kränks deras religiösa tro.
- Jag förutsätter att dessa personer inte gör sig roliga över ortodoxa judars icke-klippta hår och svarta kläder.
För kära vänner. Hur ni än vänder er har ni arslet bak. Bildförbudet är en religiös dogm. Inget annat. Konsekvensen av att anse att Vilks gjorde fel är att ni sätter munkavle på er själva i att kritisera andra religiösa dogmer – oavsett hur vedervärdiga de än är. Att försöka argumentera utifrån att det skulle handla om vilken numerär som kränks är visserligen möjligt men knappast logiskt eftersom man då hamnar i en situation där yttrandefrihetens rättigheter och skyldigheter relativiseras.
Och drar man det hela till sin spets så är frågan: när får man då kränka någon?
Uppdatering: Per Bauhn, professor i praktiskt filosofi skriver ungefär samma saker som jag gör. Gissningsvis anser Kaptenen också att han är ”anal” och ”utvecklingsstörd”.
De som anser att respekt för deras religiösa tabun står över yttrandefrihet, och än mer de som dessutom vill döda den som bryter mot dessa tabun, finner säkert den sekulära demokratin för trång. Men det är inte demokratins sak att hålla dem på gott humör.
Uppdatering: Jetehemligt!!! har skrivit en bra postning.
Andra om: yttrandefrihet, rättigheter, muslimer, Vilks, rondellhund, Muhammed, religiös dogm, anakronism, bildförbud, religioner, helighet, kränkta
