Jag har inga vänner. Egentligen. Jag är antagligen dels för fladdrig, dels för introvert och dels för skadad i min tillit. Det är få som faktiskt fått komma ända in. Ända intill. De två vet mest om mig. Mer än min fru. Mer än någon annan. Men de finns inte kvar. Det tär. Det gör ont. Den ena har varit försvunnen länge. Den andra försvann nyss. Den ena dyker upp ibland, den andra kör konceptet kompakt-tystnad.
Jag är superstressad idag. Så där dåligt stressad. Hjärtat slår som fan. Hela kroppen kvider av adrenalinet. Jag försöker göra som jag lärt mig. Fokusera på en enda sak. Djupandas. Analysera med mitt intellekt över hur viktigt de saker som jag stressar upp mig egentligen är. Men idag går det sämre. Idag kommer det nära. Muren glipar lite. Och jag blir rädd. För jag känner igen symptomen. Jag känner igen känslan. Det skrämmer vettet ur mig.
Det börjar bli dags att skära igen. Skära bort. Abortera. Kill my darlings.
Andra om: vänner, stress, introvert, tillit, kompakt tystnad, muren
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
deep|ed
Studiomannen
Per M
lisa
mymlan
Vänner är nog en lyxvara. Tyvärr.
Behöver inte vara lyxvara, men vänner är….. krävande. men dom bästa är dom som man vet att ok om man gör missar eller om man har varit ifrån ett tag kan man alltid hitta tillbaka. Dom är svåra att hitta………. men dom finns där……..problemet är att dom har samma krav/kravlöshet på dig som du har på dom
Tänk vad bra det skulle vara om man kunde ta över varandras ‘problem’ för ett tag, för vi hanterar dem säkert olika.
Bodde du i närheten skulle jag delat med mig av lite energimassage, istället får du försöka fånga lite positiv energi, ljus och värme via cybern.
Det känns så fel att säga ‘krya på dig’, så oftast håller man tyst istället för att visa sin ‘vänskap’
Kram
Märkligt det där med vänner. Jag umgicks stadigt med fyra medan jag bodde i Gävle. När jag flyttade tappade jag kontakten helt med två av dem - bägge hade varit stöttande och verkliga vänner medan jag bodde i stan - och har bara sporadisk kontakt med en. Den fjärde däremot kom jag mycket närmare. Det var dessutom den som aldrig hade gjort mig några illusioner om att vara en som “ställer upp”. Precis det har han däremot gjort.
Jag undrar hur många vänskaper som är livslånga. Kanske är det så att man går sida vid sida ett tag så länge man är på väg åt samma håll och kan dra nytta av varandra, men de flesta av oss ska trots allt inte tll samma ställe.
Usch så tråkig läsning. Lider med dig för jag vet precis hur det känns. Den person som jag betraktade som min allra närmsta vän försvann ur mitt liv för snart 2 år sedan och det gjorde mig extremt ledsen och depressionen kom som ett brev på posten. Det är först nu jag känner att jag har kunnat släppa det någorlunda. Jag måste inse att han inte finns där längre. Visst finns det andra runt omkring mig men ingen kommer komma så nära som han gjorde tror jag, en är ganska nära men jag vågar inte vill inte hamna i samma sits en gång till. Vänskap är fanimig ingen lätt sak. Jag ser min fd. vän nästan varje dag men nu gör det inte ont längre att veta att han knappt pratar med mig.
Jag hoppas att din vän bara har en tillfällig vänsvacka och poppar upp till ytan igen.
Det här kräver ett mail. Varsågod.
Du får inte på några som helst villkor svika dig själv och ducka för symptom du känner igen. Stopp, vänd om. Helt om, använd det vi fick lära oss när vi låg som små ömkliga paket efter att ha jobbat i tron att vi var oumbärliga. Tanka hos barnen om du kan … de brukar vara bra på att få en att glömma bort allt det oviktiga ibland. Sköt dig. Sköt om dig. Lev försiktigt som min 13-åring brukar säga.