och sen finns det såna som inte borde skaffat sig en blogg.
Ibland hittar man bloggar som är fascinerande pÃ¥ samma sätt som att vi människor fascineras av att se pÃ¥ när människor medvetet gör korkade saker. Mammans blog är en sÃ¥n. Den skrivs av en person som uppenbarligen identifierar sig stenhÃ¥rt i rollen att vara mamma. SÃ¥ till den milda grad att hon ocksÃ¥ skriver om sin man som Pappan. Att hon konstant skriver om sig själv i tredje person gör det hela lätt surrealistiskt. Sen när hon inkonsekvenser som är komiska: hon kritiserar personer som kritiserar andra - för att i andra postningar kritisera personer. Hon skriver lÃ¥nga haranger om föräldraskap utifrÃ¥n saker hon “hört” - hela tiden byggande en bild av sitt eget liv som fascinerande. Hon tjuvlyssnar pÃ¥ mobilsamtal och dömer sedan ut personen som hon lyssnat pÃ¥ utifrÃ¥n detta - hur den personen är som mamma osv. I nÃ¥gra postningar är det omöjligt att kommentera - och dessa postningar innehÃ¥ller rätt stark indignation mot olika personer, som, även om de inte namnges, knappast är svÃ¥ra att identifiera om man läser tidigare diskurser i kommentarsfälten.
Förutom det väljer hon att använda sin Aftonbladet-blogg för att driva trafik till Stumpan-bloggen, nÃ¥got hon förklarar här: pÃ¥ sin Passagenblogg… NÃ¥got som borde rendera fem minuters utvisning för cross-posting. Att det hela ocksÃ¥ är ett flagrant brott pÃ¥ överenskommelsen med Aftonbladet är väl säkert nÃ¥gon konstig kritik som hon tar personligt.
För det är en person som inte är kapabel till att skilja mellan sak och person. Det är en person vars enögdhet innebär att alla som inte hÃ¥ller med henne konstant är emot henne. Hon vet bäst och visar sig vara riktigt dÃ¥lig pÃ¥ att faktiskt lyssna pÃ¥ vad kritiker säger. Förutom detta sÃ¥ väljer hon alltsomoftast att radera kommentarer som inte passar henne (eller stänga av funktionen). Ett MO som vi tidigare sett hos en viss Duva utan ammunition. Och som mÃ¥nga andra utan självkritik sÃ¥ försöker hon pÃ¥skina sig som offer för “trakasserier”.
Jag gissar att hon kommer att ta bort de flesta av mina kommentarer från sin blogg. Trots att de handlar om hennes postning, men är kritik av henne.


(No Ratings Yet)
Tänk vilka härliga lirare det finns. Framför allt oförmåga att vara konsekvent börjar bli något av ett rött skynke för mig.
HÃ¥hÃ¥hÃ¥….läser hennes nyaste blogg och inser bara efter en liten stund att jag vet vem det är, en gammal, gammal nätbekant frÃ¥n min tid pÃ¥ Passagens 35+ för nästan 10 Ã¥r sedan. Om jag var du skulle jag inte lägga ner nÃ¥t krut pÃ¥ att ens läaa skiten, hon var helt bäng även pÃ¥ den tiden. Maken till självgod människa finns inte. Och allt maskerat under en präktighetsfasad som är sÃ¥ tjock sÃ¥ du omöjligtvis kan slÃ¥ hÃ¥l pÃ¥ den.
För att tala rent generellt över många Ab-bloggare, så är detta sätt att blogga väldigt typiskt.
Nu skriver tydligen mamman om någon speciell person, men i övrigt kan man försöka skriva neutralt om ett ämne och det är garanterat flertalet som tar åt sig personligen.
Vet inte hur mÃ¥nga brÃ¥k det varit pÃ¥ just Aftonbladet och fÃ¥ bloggare ser sin egen del i att det uppstÃ¥r för de har inte ‘brÃ¥kat’ bara ‘tyckt till’ och sagt sin egen mening.
Cross-postning är också vanlig när man byter portal eftersom Ab:s räkneverk är väldigt frikostigt så vill de naturligtvis ha med sig läsarna.
Glömde,
Ab-bloggning påminner en hel del om vad Duvan skrev, att du är kompis med TT därför kan du inte vara neutral. Exakt så är det, man måste välja bloggsida mobbare eller offerstöd.
(nu menar jag inte alla Ab-bloggar, men en klick som ofta syns och hörs )
Nämen Deep-ed, har du vrait oartig nu igen ;-)
Fortsätt med det är du snäll :-)
Nä. Jag är ju bara… snäll? :)
DeepEdition: Aftonbladet härbärgerar en hel del “intressanta” bloggar… ;) Tanten som uppviglade mot pedofilsiten för nÃ¥gra mÃ¥nader är ju ett exempel.
Alter Ego: Neutral är ett idealtillstÃ¥nd och därför ouppnÃ¥eligt. Även om man som jag försöker ha det som en grundbult generellt i livet märker jag ju att man ofta hamnar i märkliga situationer. Om vi för enkelhets skull stannar i bloggosfären sÃ¥ var det inte alls sÃ¥ länge sedan som jag började blogga seriöst och “pÃ¥ riktigt”. Jag var alltsÃ¥ ovan med länkningar frÃ¥n “stora” i den här världen och som jag dessutom uppskattade att läsa. Detta gjorde att när jag väl blev länkad av Josh, DeepEdition, Oscar Swartz och nÃ¥gra till som jag uppskattar sÃ¥ började jag ifrÃ¥gasätta sÃ¥dant som jag tidigare tog för självklart. M.a.o. istället för att bara skriva det jag tyckte här och hos de andra sÃ¥ kom alltid ett ifrÃ¥gasättande a la “är det här verkligen vad jag tycker?”, “pÃ¥verkas jag av nÃ¥gon slags undermedveten (virtuell) vänskapsrelation?” eller “är jag ute efter mer trafik?”.
Svaret pÃ¥ alla frÃ¥gorna är troligtvis jakande. Precis vartenda avtryck man gör pÃ¥ nätet i form av faktiska inlägg, kommentarer etc har ju trafikpotential men även kompispotential/ovänspotential…och detta oavsett hur mycket man försöker skilja pÃ¥ person och Ã¥sikt. I ljuset av detta sÃ¥ mÃ¥ste man ju ocksÃ¥ komma ihÃ¥g att nätet bygger pÃ¥ maximal exponering och att dela med sig. M.a.o. sÃ¥ är nästan all uppmärksamhet trafikgödande pÃ¥ kort sikt. Hur man sedan hanterar denna tillströmning avgör om den fortsätter vara gödande eller i värsta fall dödande. Exempelvis sÃ¥ är jag övertygad om att Duvan (och kanske även Josh?) fick en hel del nya läsare pga uppmärksamheten kring dennes och Joshs första publika dispyt och jag tror att även om mÃ¥nga säkert fortfarande läser honom pga detta sÃ¥ hade lite mer ödmjukhet frÃ¥n Duvans hÃ¥ll kunnat etablera flera Ã¥terkommande besök. För övrigt är det via den dispyten som jag pÃ¥ allvar hittade hit. :) Och jag läser fortfarande Duvan och tycker han skriver bra men med ett och annat djupdyk…
För mycket läggning Ã¥t att polarisera, exempelvis genom att man har svÃ¥rt att skilja pÃ¥ person och Ã¥sikt, leder till att man ofta upplever sig göra starka och bättre val. TrÃ¥kigt nog är det ju oftast sÃ¥ att man dÃ¥ även väljer bort en massa, i förlängningen, värdefullt och potentiellt bra saker… Eller för att citera en bekant “varför välja när man kan vraka?”. :)
jag tror att det handlar om att bloggare vill bli någon, få ett fett bokkontrakt (för de är ju oftast feta..) och tjäna en hacka på att vara en Svensson. så de skriver om lingonsylt, nya barnvagnen och dagisfröknar vars tvättkunskaper är på glid.
jag vet inte om vi ska skylla Skugge eller Hemliga pappan för det..
Du har sÃ¥ rätt TT, neutral är ett ord som inte gÃ¥r att använda, för jag är ju neutral i ‘min’ syn pÃ¥ saker och ting.
Vad jag ville ha fram var snarare att när jag ger mig in i diskussioner så gör jag det rent allmänt. Men folk tycks ha en benägenhet att sak= person.
Vet inte hur många diskussioner jag var inne i just om sandlådenivåer i min ab-blogg.
Diskussioner som enligt mig uppstod för att folk inte är vana att debattera, helst inte på nätet. Men ibland måste poletten få ramla ner hos folk i egen takt.
Sen har många svårt att skilja på privatperson och bloggfigur.
Personligen är jag en och samma i grund och botten och skulle stå för mina ord även i det offentliga.
Men jag är ocksÃ¥ ny i den stora ‘bloggvärlden’ fast jag hÃ¥llit pÃ¥ i flera Ã¥r, men vÃ¥gade aldrig kommentera de ‘kända’. Det kändes som om jag trängde mig pÃ¥. Det sitter kvar fortfarande och jag länkar hellre än kommenterar. Men även jag blir tuffare för varje dag ;-)
Jag tänker inte så mycket på vilka avtryck jag lämnar och jag tror jag mest har slumpbesökare. Så jag bloggar inte för att dra till mig en kompiskrets som jag måste hänga i svansen. Jag brukar säga, jag addar inte namn för att samla på kompisar eller bevisa att jag har några :-)
Det är lite som i verkliga livet, antingen avskyr man mitt sätt eller så gillar man min person för jag är lika rättfram och ärlig oavsett om det är vän eller fiende, privat eller arbete.
Men jag menar som exempel, man väljer sina ‘fighter’ och fÃ¥r vara beredd att ta ev. konsekvenser. Som t.ex jag läste Duvan, för D:E skrev om det. Efter ett par inlägg sÃ¥ insÃ¥g jag - ’släpp’ tanken att ens kommentera.
Vissa diskussioner ska man aldrig gå in i, för det kan aldrig leda till annat än mental trötthet och irritation.
Nu har jag svamlat bort mig så mycket att jag inte längre vet vad det var jag tänkte svara från början .. lämnar ordet till någon annan.