Alltså. Även om vissa väljer att ofta kalla mig nyliberal otäck och allmänt moraliskt förfallen så är det ju faktiskt så att jag väljer att inte tillhöra någon speciell -ism. Men ibland stör ”sosse-Sverige” mig. En sak är åldersgränserna för biofilmer. Vi skriver 2007. Mer än 60 % av svenska befolkningen har tillgång till internet, ungar surfar redan när de är fem-sex år. Att ladda hem vilken film du vill är inte svårt, att skaffa sig vilka filmer som helst är inte svårt.
Men på bio mina kära läsare, på bio råder fortfarande ”sosse-Sverige”. För åldersgränserna enligt censuren (japp, just det – vi har en censur som för tillfället bara tittar på filmer men har ett definitionsmässigt mycket vidare mandat i händelse av krig etc.).
Solstickan har fått biocheckar i födelsedagspresent. Han är åtta år. Han har sett alla Ringen-filmerna, alla Potter-filmerna och båda Spider-man-filmerna. Samtidigt kan jag som målsman – den som faktiskt är ansvarig för hans utveckling och får betala om han gör något fel – inte ta med honom på en film som inte är tillåten från 11 år. Det som stör mig är att staten fortfarande förklarar sig som bättre att välja vad ett barn ska se och inte se än deras förälder.
Andra om: censur, föräldraansvar, bio, åldersgränser, statlig inblandning
Kanske relaterade postningar:
Entries (RSS)