Det här är så skarpsinnigt att jag måste citera Lisa, som i en kommentar liksom visar på problemet för såväl folk som för präster:
hela diskussionen reflekterar ju egentligen hur vi ser på religion idag vilket är tämligen komplext.
en präst idag är ett mellanting mellan en andlig syokonsulent och en turistguide med en stark dragning åt det senare medans religion och i synnerhet tro i sig fortfarande ses som något dramatiskt. svarta kappor, celibat och fördömande pekpinnar.de flesta idag tror på något men väldigt få skulle vilja säga att de är religiösa för de passar inte in i den filmatiserade mallen av hur en religiös människa är. på något vis har (den dramatiserade) religionen blivit en motpol till hur vi lever idag och den måste vara statisk för att vi inte ska tro att vi tappat fotfästet.
jag tror det är just det som upprör läsarna av den andra bloggen : prästerna ska inte synas ute i samhället. de ska inte synas på nätet, inte leva i nutiden och de ska födas in i religionen, inte faktiskt studera till en yrkesroll precis som alla vi andra. man förlöjligar en mans skäl att han plugga till präst för det är så mycket enklare än att förstå att grannkillen som är precis som en själv väljer en sådan väg. om han väljer det, varför har då inte jag valt det? vad är det som fattas mig?
tanken är nog: om prästerna är som vi, hur är egentligen då vi? om du inte kan bli räddad från dig själv, saved, upplyft och allt det där, vad är då egentligen motpolen?jag tror helt enkelt att många har missat vad tro innebär.
Jag har inget att tillägga.
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
deep|ed
Per M
lisa
mymlan
Jag instämmer i att Lisas inlägg är bra.
Jag tror det här med att anse att präster är icke-religiösa/speciellt troende är en bild som målas upp ibland för att få fram vad man själv vill.
T ex sÃ¥ mÃ¥nga som ska gifta sig i kyrkan, fast de i alla vardagliga sammanhang inte anser sig tro alls, snarare föraktar. Det förklaras ofta med nÃ¥gon variant av att det är en tradition i en fin lokal. Jag brukar dÃ¥ undra om de tycker det är respektfullt mot den som viger att gifta sig i kyrkan trots att man inte tror. Hittills har jag inte hört nÃ¥gon ha nÃ¥gra synpunkter pÃ¥ det, utan förklaringen har varit ungefär som i den andra bloggen, “prästerna är numera inte speciellt troende”, “vi hade ett samtal innan och dÃ¥ förklarades det att det kyrkan inte har sÃ¥ mycket med religion att göra” osv osv.
Att någon orkar jobba som engagerad präst under någon längre tid tycker jag är beundransvärt.
För min del handlade det du beskriver om hur människor förklarar det hela utÃ¥t. Men eftersom jag dÃ¥ har döpt ett stort antal barn, vigt mÃ¥nga par - även utanför själva kyrkorummet sÃ¥ har jag pratat med dem innan och dÃ¥ kryper en annan sanning fram. Att man kan inte förlika sig med den tro som man “tror” att kyrkan stÃ¥r för men ändÃ¥ har en grundtro pÃ¥ att människan inte är ensam i universum. När det gäller dop sÃ¥ blir det som min förra biskop kallade “utifall-att”-tron mycket pÃ¥taglig: man har fÃ¥tt ett barn, det är stort och man vill det barnet det allra bästa - om det är sÃ¥ att Gud kanske ändÃ¥ är reell sÃ¥ vill man ge barnet det bästa. Samtidigt är det kristna dopet ocksÃ¥ en viktig samhällelig eller Ã¥tminstone “klan”-mässig ritual som inte fÃ¥r glömmas.
För min del var det aldrig några problem - jag visste att det inte spelade någon roll vad människor trodde: det var Gud som faktiskt handlade; välsignade och tog emot. Det är därför jag också valt att säga nej till att viga kompisar efter att jag tappat tron: om jag inte tror på detta längre så kan jag knappast utföra en kyrklig handling för då blir det bara en världslig ritual.