« 
 »

En sorg

Posted on maj 9th, 2007 by deeped in deep.ed

Tar en paus och läser stiftssidorna från Västerås stift. Självklart är det hela domkapitelgrejen som spökar.
Förutom att hitta en grej om mig (*ler*) i nummer 13-07 (Kyrkans Tidning kör fortfarande ett gammalt frames-system) så läser jag i nummer 2-07 om präst- och diakonvigningen i vintras då bl a Martha Axner vigdes. Självklart startar det en jävla massa tankar.

Det här är en viktig punkt i era liv, har domkyrkokaplan Lena Lindholm Sköld sagt. Det finns ett före och ett efter. När ni går ut igen från kyrkan har det hänt något. Precis som i dopet eller vigseln.

Och så var det ju. Det var stort – det var … jättestort. Jag och HS vigdes samtidigt. Jag till präst, hon till diakon. Det hela skuggades (självklart) av att min sjuka morsa försökte vända allt ljus på sig själv men det var ändå målet. Så lång tid av förberedelse, tankar, bön och tvivel. Fem år på universitetet (HS fyra), ett år på Pastoralinstitutet (Ersta för HS). Och nu där.

vigningenphotoalbum.jpg

Biskopens hand på ens huvud. Stolan läggs över nacken, mässhaken hängs på. De yttre tecknen på att man är en del av ämbetet – rätten att utföra kyrkliga handlingar, rätten att celebrera sakramenten. Jag minns det.

Det är en sorg1. Jag har bearbetat den i flera steg. Men det är en sorg – sorg över att drömmar inte blev till verklighet, sorg över hoppet som försvann, över tro som inte längre finns kvar. Sorg över en del av identiteten som från och med nu är aska.

  1. En del kommer säkert mena att ”va fan – det var ett jävla tjat. Men det är min blogg och det är min sorg. Om man förstår människans psyke förstår man att en person kan sörja även det som han/hon valt att lämna. Det är komplicerat och det är synnerligen svårt att förstå för utomstående. Men det är bara att göra något annat istället för att läsa. [↩]

Kanske relaterade postningar:

  1. DN definierar vår sorg
  2. Sånt här gör mig förbannad
  3. Livet. Sådär osminkat med både glädje och sorg
  4. Sorg minnen och trender
  5. State

This entry was posted on onsdag, maj 9th, 2007 at 11:59 and is filed under deep.ed. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.

  • Sis
    *kram* Jo, jag vet. Det kommer att bli lite tomt längst fram. Men på något vis kommer du ju att vara där iaf, och det är huvudsaken.
  • Fröken Underbar
    Just därför! :) Inte trots´utan tack vare. *nickar*
  • N|.
    Susfu: Nej, ångra mig kommer jag inte att göra.
    KerstinS, Anna, Tricky, Ankan, Mocca, Batbut: Jo, det är ju det jag ville påpeka. Förut har det funnits ett antal kommentatorer som tyckt att det var tjatigt. Det är ju liksom fördelen med att varit präst: är det något som jag vet rejält mycket om så är det sorg och sorgens mekanismer - vi spenderar rätt många timmar med att utbilda oss i det. Så om ursäkt ber jag aldrig. Utan ville bara markera för diverse personer som ibland missar att det är frivilligt att läsa bloggar.
    Frk Underbar: *ler* Trots att det är tjugo kilo mer på mig? *puss*
    Sis: Well. Som du vet så är det liksom nästan värst att välja bort att inte vara därframme med dig om några år...
    Alter Ego: Jag har redan varit utbränd. Det blev jag som ungdomspräst. Been there, done that, got the Prozac som jag brukar säga.
  • Säger som övriga att oavsett om man själv väljer att lämna så är det ändå en sorg i det. Och hur motsägelsefullt det än låter så är det sunt att sörja, det är en del i läkeprocessen för att nå dit där sorgen är hanterbar. Och att lämna något man kämpat hårt för, trott på och velat av hela sin själ är tungt. Det vore inte sunt om Du inte sörjde, om Du kunde lämna det bakom Dig med en axelryckning. Och som någon annan klokt skrev så kommer sorgen i etapper, en gradvis process mot helandet. Så det lär förmodligen bli fler inlägg om detta, vilket jag ser fram emot.
  • Jag förstår att det känns sorgligt. Det har ju varit en stor del av den du är, och vem du kommer fortsätta att vara. Jag skulle ha blivit väldigt förvånad, om du tagit lättvindigt på det här.
    Ta hand om dig vännnen.

    *kram*
  • Nej, det är inte alls tjatigt att bearbeta. Det är ytterst sunt och viktigt. "Sörj för att kunna släppa och slippa". Annars fastnar det i frustrerade, oförlösta tuppar i hals och artärer. Vi är många som sörjer - och därför många som kan förstå - vare sig sorgen orsakats av egna handlingar eller drabbat oss oväntat och abrupt.
    Kram
  • Nu har jag inte hängt med i din sorgbearbetning. Men sorg i sig kan även utlösa stressrelaterade sjukdomar. Prata är oftast A&O även om man talar för döva öron. För mig har just skriva av sig, blivit en viktig del av bearbetningar av allehanda slag.

    Tyvärr har jag även gått in i 'bloggosfärsväggen' så jag kan inte ens hantera de skrivna orden längre i skrift och tolkning och det är en stor sorg för mig, för det har länge varit min livlina.
  • Självklart sörjer man även om man valt att lämna själv. Så är det med allt i livet.
    Be inte om ursäkt för din sorg, det behöver du sannerligen inte.
  • Albert Svensson
    Hörredu, det var den här processen som gjorde att jag började läsa din blogg.
  • Sis
    Och jag som är helt inne i detta kan inte ens tänka på hur det skulle kunna vara att inte ha det längre, utan att få svindel. Det är som att nästan allt jag är och gör är en enda stor motorväg mot att äntligen få vara präst, eller hur man nu ska uttrycka sig.
    jag säger som fröken underbar, det är svårt att hitta rätt ord. Men jag tänker på dig så himla mycket, speciellt nu i dagarna, och speciellt för det mesta annars också.

    *kram*
  • Jag tycker inte att du är ett dugg tjatig. Det är klart att det är en sorg för dig och du behöver bearbeta det, det är inte alls konstigt. Du hade en tro som du sedan tappade, jag ska inte säga att jag förstår hur det känns eftersom jag aldig har haft någon tro, men det kan inte vara en lätt sak. kram på sig.
  • Fröken Underbar
    Hur som helst och fram och tillbaka och det ÄR en sorg det du går igenom nu...det är det men behöver du lite ytlig tröst anser jag att Du är i vart fall ohyggligt mycket snyggare nu än då.

    Japp.

    (jag hittar inte orden i stunden, dom som jag i studens allvar behöver komma på - men jag tänker på dej med värme)
  • Jag tycker inte att du är tjatig. Det verkar vara som med all sorg något som måste bearbetas i omgångar. Jag tycker det låter som en frisk process när du beskriver det du känner. Jag skulle kunna jämföra det med min skilsmässa där det var jag som bröt upp äktenskapet men där jag också sörjde att det blivit som det blivit, i omgångar och länge. Det är en del av att vara människa, tror jag.
  • Inte tjatigt vännen! Det är starkt, facinerande, sorgligt, spännande och skrämmande. Jag följer din process och hoppas att du inte ångrar dig (mer än sunt tvivel) och att du känner att du har stöd.

    Jag tror att om jag hade träffat dig när det begav sig kanske jag inte hade lämnat svenska kyrkan i vrede

    Stor kram!
  • N|.
    Eh... va?
  • MS
    Keep Up!
blog comments powered by Disqus