Efter att det blivit känt att $100-datorn till barn i utvecklingsländerna får ett helt annorlunda gränssnitt kallat Sugar så kom en rejäl diskurs igång i kommentarerna. Och signaturen ”asdf” påpekade det som jag tycker är viktigt:
Skrivbordsmodellen är gammaldags och alldeles för långt från barnens värld. Vem i hela världen har tusentals filer och mappar i andra mappar? Det finns inte längre någong koppling mellan datorns skrivbord och kontorets. På senare tid har det blivit väldigt populärt att limma ihop flera skrivbord på något som kan snurra. (läs compiz eller beryl)
Det är dags för något nytt som håller i längden. Persondatorer kommer alltid att hanteras av personer. Mer och mer håller flera personer på med samma projekt och vill leka med samma ”filer”. Varför inte utgå från detta när vi skapar en ny modell? Vi utgår från människorna som använder datorerna och så utgår vi från att vi vill kommunicera med dem och göra saker tillsammans med dem.
De personer som dissar Sugar utgår bara från sig själva och visar mest på en rejäl okunskap och dålig empati med världen. Att ett barn nödvändigtvis ska förstå metaforiken bakom skrivbordstänkandet är bakåtsträvande och det är rätt sorgligt att Vista inte gick längre i att förändra den metaforiken.
Andra om: GUI, Sugar, 100$-datorn, användarvänlighet, relevans, symboler, ikoner
Kanske relaterade postningar:
Entries (RSS)