DN:s anställda pÃ¥ Familjesidorna gÃ¥r inte sÃ¥ ofta ut runt Stureplan. Det är i varje fall en slutsats man kan dra om den senaste upprördheten över en “fejkad” (jag tycker mer det handlar om en etisk diskussion om man kan sörja en plats eller om det bara kan handla om människor) In Memoriam-annons. För om den ansvariga menar att
En person på annonsavdelningen har trott att det handlade om en person och det är därför annonsen har gått igenom.
Problemet är helt enkelt varför upprördheten. Det är inte reklam eftersom Lydmar inte finns längre. Och DN har att förklara hur man definierar sorg, eftersom de uppenbart menar att en plats som varit viktig för mÃ¥nga inte gÃ¥r att sörja och minnas. Själv skulle jag vilja veta om DN väljer att definiera en kvantitativ sorgeaspekt eftersom man annars ocksÃ¥ mÃ¥ste fundera över alla annonser - är det tillräckligt intressant för en större krets. Om vi tar “Per” som nu dött. Ingen jävel tycker om honom men hans anhöriga menar att det tillhör ordningen att sätta ut en dödsannons. Det allmänna intresset är lika med noll. Ingen sörjer Per, ingen kommer att sakna honom. Men enligt DN sÃ¥ finns det ändÃ¥ ett allmänintresse - ett allmänintresse som inte finns i att minnas döden av ett känt vattenhÃ¥l för mÃ¥nga personer under mÃ¥nga Ã¥r.
Uppdatering: Min hemliga crush A. von Achtersnurra har skrivit om Lydmargrejen och ifrÃ¥gasätter DN:s läsarombudsmans uttalande om att annonsen skulle vara ett “dÃ¥ligt pr-trick”. Precis - hur fasen kan man mena att nÃ¥gon gör reklam för nÃ¥got som inte längre finns? DN:s medarbetare verkar ha en del skruvar lätt lossade.
Andra bloggar om: familjesidorna, dödsannons, definiera, sorg, plats eller människa
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
deep|ed
Studiomannen
Per M
lisa
mymlan
Fast jag kan tänka mig att jag hade blivit upprörd om jag hade sett en sådan annons bredvid en nära anhörigs dödsannons. Ävenn om man kan sakna ett ställe, så är det inte så starka känslor som ett dödsfall i normalfallet väcker; av saknad, ofattbarhet, dåligt samvete, skuld, vrede, som man kanske inte kan analysera eller sätta ord på precis efter dödsfallet. Om jag hade sett en sådan annons, t.ex. brerdvid min pappas dödsannons, så hade jag nog känt att min sorg hade förminskats, relativiserats. Därvidlag är det ju en skillnad på en dödsannons, och en födelse- eller bröllopsannons.
Framförallt tycker jag att diskussionen pÃ¥ Resume är märklig. Jag ser det mera som att ett beklagigt misstag har begÃ¥tts, hoppas att DN och andra tidningar lär sig nÃ¥got av det. Men mÃ¥nga av kommentarerna andas en enorm brist pÃ¥ empati och förstÃ¥else inför hur andra människor kan reagera, enligt formeln “Jag hade inte brytt mig om det när min mormor dog, alltsÃ¥ är alla som reagerar humorlösa fjollor”
För att svara på ditt argument så handlar mitt tänk inte nödvändigtvis om att det är rätt att låta en In Memoriam (som ju inte är detsamma som en dödsannons) stå på familjesidorna utan om det verkligen är så att sorgen alltid är större om det är en människa som dött än om en plats försvunnit. Jag personligen har en rätt så krass syn på såväl död som sorg - men också rätt extensiv erfarenhet om man säger så och det jag mött när det gäller sorg så är det sorgen över minnen och samtidigt minnen som möjligheten att arbeta sig igenom sorg. Och om man definierar sorg utifrån detta kan man lugnt säga att såväl platser som andra saker handlar om minnen vilket därmed också kan skapa mycket sorg.
Resumés kommentatorer består ju mest av de vanliga snedseglarna plus ett gäng reklamare och journalister som har det som ventil eftersom de måste hora för sina kunder :)
Det är klart att man ibland kan sörja saker mer än vissa personer. Och det kanske finns personer som ingen sörjer, men bara det faktumet är ju ganska sorgligt i sig. Jag är inte heller säker pÃ¥ att “sorg” är den starkaste känslan vid ett dödsfall, Ã¥tminstone är den inte alltid ren, inte enbart sorg. Dessutom tror jag inte att det bara är den avlidne man sörjer, man sörjer sin egen dödlighet, de minnen man hade tillsammans och aldrig fÃ¥r Ã¥ter, det man sade och inte sade till den avlidne etc etc.
DNs kommentar på resume tolkar jag mer som marknadschefens desperata försök att be om ursäkt för en blunder, och ta avstånd från den. Jag tror inte heller att de som satte in annonsen verkligen sörjer Lydmar (fast jag har inga belägg för detta skall erkännas), utan att de nog mera ser det som en kul grej.