Burned outta recognition.
I morse fick HS en attack av sin ekonomiska hypokondri och skulle stoppa bilköpet. Jag vaknade alltså till en person som förklarade indirekt att jag är ekonomiskt oansvarig som inte tänkt på de ekonomiska spörsmålen, och som inte förstått att vi måste ringa och dra tillbaka vårt köpbeslut och endast reservera bilen tills vi varit på banken (imorgon).
Det enda jag orkade säga var att hon är för fan dum i huvudet.
Tillägg: Det var alltsÃ¥ hon som bestämde oss för att i slutänden köpa bilen. Jag har lärt mig av arton Ã¥rs förhÃ¥llande med den kvinnan att inte ta sÃ¥na beslut…


(No Ratings Yet)
I vårt hushåll är det jag som står för både ängslan och impulsivitet. Jag hade både initierat ett köp för att sedan eventuellt häva det själv.
Typ.
Övertyga henne. Behåll bilen.
Är det inte sådana kval man går igenom innan man har bestämt sig? Ett ord är ett ord är ett ord. Behåll bilen och köp ett matchande läppstift till henne.
(sagt med inte alls så mycket allvar)
Äh. Säg “javisst älskling”.
Och sedan när bilen stÃ¥r där utanför huset och hon skriker högt, ler du bara och säger “Jag ljög. Grattis pÃ¥ födelsedagen i förskott darling.”
så är det alltid. en villvillvill, en undrar kandethärvarabraohnejohnej.
gör en deal med henne. en massa om ifall så blir det så här för dig och så här för mig.
Hur mycket hade ni tänkt för den gamla?