Det närmaste religion jag idag tror på är kommersialism och i sin yttersta form kapitalism. Jag hörde ärkebiskopen Weijryd som menade att religionerna har en viktig del i att skapa fred – något som visserligen har en hel del fog för sig men jag är rätt övertygad om att det enda som kan skapa bestående fred är att människor får sina grundläggande behov tillfredsställda och det har historien visat, kan endast en vettig form av kapitalism. För till skillnad mot teistiska religioner, och religioner med starka värdegrunder, så är kapitalism i grunden ett funktionalistiskt system i vilket man väljer att väva in olika värderingar. Själv menar jag att rättvis fördelning måste vara en av de värdena. Samtidigt som det aldrig får bli en strukturell styrning av kommersen. Årets fredspris bygger på den tanken – att ett lån till självhjälp är viktigare och mer hållbart än att ge allmosor eller ge lån till stater. Och den person som är beroende av att kunna köpa och sälja med någon annan är inte snar att ta till vapen.
I diskursen efter min lilla postning om skolavslutningar var jag och Daniel en smula oense om hur man ska definiera religion. Man skulle kunna säga att det stod mellan en populärdefinition och en beteendevetenskaplig definition. Den populärvetenskapliga bygger på att religion är något som har en gud eller en metafysisk förklaringsmodell. Den definierar termen utifrån det som finns snarare än utifrån olika nämnare. Den definition jag väljer handlar inte om gudar eller metafysik utan om att det religiösa är ett beteendemönster som är djupt inrutat i mänsklighetens existens. Det handlar om ett ”set of values” som är grundläggande för individens förståelse av sig själv och sin omvärld, och detta innebär också ett ”set of rituals” som individen håller som ”heliga”. De senare kan vara både individuella, sociala eller rent betingningsmässiga. Den beteendevetenskapliga defintionen delar jag i mångt och mycket med såna som Berger och Luckmann och fr a Batson och Ventis (den här är bra).
Den definitionen innebär att alla människor har en religiös potential, något som exempelvis Owe Wikström påpekar i många av sina vetenskapliga avhandlingar. Det innebär också att exempelvis en ateist har ett religiöst förhållningssätt till sina försanthållanden – och att Humanisterna och deras likar har skapat en religion eftersom deras dogmer (trossatser, värderingsgrunder) funktionellt ligger i samma form som vilken annan teistisk eller metafysisk religion som tänkas kan. Vilket brukar provocera personer tillhörande dessa grupperingar väldigt mycket – vilket i sin tur kan vara ett indicium på att det faktiskt är så. Att ifrågasätta dogmer upprör den som försanthåller dess grund.
Behövs religion (enligt en vidare och mer funktionalistisk definition)? Ja. Eller snarare – det är oundvikligt. Men om vi låter Humanister och andra lugna ner sig så kan man snäva in frågan till att gälla religioner vars grundläggande värderingar bygger på en teistisk tro, ellet åtminstone som har en metafysisk förklaringsmodell. Behövs de? Ja. För till skillnad mot de som menar att allt sånt är vidskepelse så menar jag att det finns ett behov av och nödvändighet till att förklara det vi ännu inte kan förklara i världen med något som också det ligger utanför bevisbarhetens gräns. Den dag som vi har bevisat allt – den dag så inga frågor återstår så kommer också de metafysiska frågorna att bli ointressanta. Den dag då vi har precis alla svar på såväl hur, var, och framförallt kan svara på alla varför-frågorna: då har religionen som funktion spelat ut sin roll.
Realistiskt är ju det lika troligt som att människan ska kunna flyga utan hjälpmedel vilket innebär att religion är något som människan behöver för att hantera sina frågor. Det innebär stadga och hjälp att hitta svar istället för att behöva tänka ut alla svar. För det är en chimär att en person orkar med att genomgående tänka alla svar på alla sina existentiella frågor. Däremot vore det önskvärt att människor var mer kritiska mot de svar som hon väljer att hålla för sant.
Det är utifrån denna definition som jag har svårt att förstå rädslan för religion per se. För det som människor menar när det säger ”religion är farligt”, ”religion skapar krig” är egentligen att vissa religiöst hållna försanthållanden skapar farliga situationer. Och det är smått huvudlöst att mena att religion i sig är det som skapar schismer, våld och död – lika lite som det är religion i sig som skapar fred, kärlek och mellanmänsklig värme. Det är människor som håller vissa värden för grundläggande, som dogmatiserar vissa värden till att bli ett sorts för en själv heliga värden. För min del är ett övergripande utdömande av religion lika ologiskt som att säga att en hel människoras har samma värde. Det är en sorts apartheid, en sorts anti-mänsklighet.
Vissa kommer säkert att mena att det här är ett mycket individualistiskt sätt att se på religion. Och självklart är det så. Men ingen kan förneka att samhället är individualistiskt idag. Att använda kollektiva förklaringsmodeller på ett samhälle där kollektiven helt och fullt fått retirera till historiens skuggor innebär att inget som sägs blir fruktbart. Och i grunden är individualismen den sanna definitionen av mänskligheten – alla kollektiv bygger på ett medvetet val att tillhöra. Att vara individ är något som inte är valbart.
Kanske relaterade postningar:
Entries (RSS)