Förlåt
Fast mark. En tunn strimma av hopp.
Ändå.
Spenderade eftermiddagen med att läsa HP5. 120 sidor högläsning med sonen bredvid.
Jag hatar mig när mörkret faller. När allt blir svärta. För då slår jag mot dem som närmar sig. De som älskar och som jag älskar. Det är ondska - att inte kunna ta emot. Alls. De enda jag låter komma nära är son och dotter.
Jag överlevde igen. Det blev ingen bro, ingen kula i huvudet, ingen kniv som skar upp handlederna från armveck och ner.
Det blir mer och mer sällan. Det blir lättare att hantera. Men det gör lika förbannat jävla ont. Nu också. Och att se de älskade vännernas ledsnad.
Jag är inte van att någon bryr sig. Eller snarare: jag är inte van vid omsorg om mig.
Förlåt.
Andra bloggar om: förlåt, människor som bryr sig
Kanske relaterat: Lite indie idag, Bara så att du vet, Jag är färdig med semestern…, Som om jag bryr mig!, Åh Eva, Katjing!,
Technoratilinks.
061130 11:36
Fint skrivit, tyvärr om mörka känslor. Låter kanske banalt- men jag hoppas adventsljusen kan komma att pigga upp.
061130 13:15
N: hör av dig. På något vis kan jag tänka mig att vi miserabla idioter kan ha utbyte av varann.
061130 14:21
Du behöver inte be om ursäkt för något sådant. Du är inte ensam om de känslorna.
Livet är… Ja. Livet är. Och vi är. Är. Sånt är livet, såna är vi. Vare sig vi vill det eller inte. Slitna klyschor. I know.
Men jag är glad att du hittade styrkan igen. Att du har några som du låter kommer nära. Livsviktiga människor.