Idag är en sån där jävligt dålig dag. Det kryper under huden, jag har ont i huvudet och hela batteriet av det, som jag numera inser att jag får leva med, är där - de fysiska och psykiska sensationer som utbrändheten lämnat kvar. Det är skrämmande att inse hur mycket som gått sönder fysiskt på grund av att man jagat på sig själv allt för mycket under många år.
HS har fått nån sorts städnoja, och självklart blir det till den vanliga martyrdiskussionen eftersom jag inte på samma sätt studsar upp och röjer.
Min plan idag är att byta till vinterdäck pÃ¥ Renaulten. Däremot tänker jag vänta med Opeln eftersom den har säsongsnya sommardäck och mest körs i stan (bakvänt - den lilla bilen körs pÃ¥ landsväg och den stora körs i stan…). Antar att jag lär byta pÃ¥ Opeln innan vi Ã¥ker ner till VästerÃ¥s i slutet av veckan.
Men jag har tid - nästa vecka är det höstlov och jag har tagit semester. Igår, när jag var till Maxi, tog jag det sådär lugnt som jag bara kan när jag vet att jag har semester.
Samtidigt är jag rätt sugen på att jobba - så mycket inspiration från kursen som jag vill operationalisera.
Sen är det ju november. Som tbfkaem skriver: november suger. Den här november är också en sån där november där tiden liksom sätter ett jack i livet. För fem år sedan blev jag sjukskriven. Fem år sedan Terrorprinsessan föddes. Det är snart så att det är längre tid jag inte jobbat som präst än tid som jag jobbat som präst.
Det börjar bli dags att avsäga mig ämbetet. Samtidigt är det något som djupt i mig håller emot. Jag förstår det inte. Jag vet inte vad det är. Inget av allt det som jag förut höll som viktigt känns längre, inget i tron. Jag saknar det inte. Samtidigt så är det något som försöker att få mig att inte avsäga mig mitt ämbete.
Det jag vet är att jag älskar att jobba med reklam, jag är en kreativ planner. Helt enkelt. Jag är jävligt duktig på mitt jobb. Helt enkelt. Och jag kommer att hålla på med det resten av livet. Det vet jag.
Så vad är det som hindrar mig att släppa det andra?
Andra bloggar om: kryper under huden, ämbetet, jobb, tankar, släppa det andra
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
deep|ed
Studiomannen
Per M
lisa
mymlan
Vad rädd jag blev. Inte är det november än. Trodde jag försovit mig flera dar..
Jag vet att det här låter lame och new age, men har du provat någon avslappningsövning och göra det 15 minuter om dagen? Funkade rätt bra för mig när jag klabbade ihop.
[Comment ID #4679 Will Be Quoted Here]
Alltså. Jag klappade igenom för fem år sedan. Inte nu. Däremot gjorde jag det så genomgripande att de saker som styr upptagning av signalsubstanser fick sig en smäll.
Avslappning är bra.
För att när du väl har gjort det, finns det ingen väg tillbaka. Så enkelt mänskligt, du vill inte bränna dina broar.
Eller så är det Gud. Men hon håller sig utom synhåll just nu. Kanske helt enkelt för att du är en bättre reklamare än präst, vad vet jag.
I vilket fall som helst kommer det nog att visa sig så småningom.
[Comment ID #4684 Will Be Quoted Here]
Mmm. Det är det där med Gud som oroar mig lite :).
hihi “bättre reklamare än präst” :)
men allvarligt, varför ska du avsäga dig det? jag visste inte ens att man kunde. Om du avsäger dig ämbetet och sen helt överraskande skulle ångra dig om 25 år, måste du gå om hela utb etc då?
[Comment ID #4695 Will Be Quoted Here]
Om jag avsäger mig ämbetet kan jag aldrig återkomma. Det är no remorse. Man kaninte vigas igen.
Det slog mig just att svenska kyrkan nog är i större behov av en reklamare än av en präst. ;)
HAHA Joshua :)
Deep: men DÅ är det väl inte konstigt att du inte vill avsäga dig? jag menar vem vet vad man tycker om 40 år!?! idag?
Jag tycker det är helt naturligt att det är svårt, nästan omöjligt att avsäga sig ämbetet.
Det var ju ändå inte ett yrke vilket som helst som du valde för att betala räkningarna, utan det fanns ju ett djupare engagemang i valet.
Du kanske helt enkelt inte är färdig med det till 100% än?
Varför inte låta det ligga vilande bara? Det är ju ingen som skadas av det.
Jag tror det skulle kunna utlösa en stressreaktion genom att fatta beslutet, att både kroppen och själen skulle gå igenom allt en gång till. Åtminstone tror jag det skulle vara så för mig.
Gud kommer, går, försvinner, kommer igen. I mitt liv i varje fall.
Nej, jag är inte klar med det. Grejen är att det är just det som är problemet: jag behöver helt enkelt bestämma mig för att göra mig av med ämbetet för att bli tillfreds och satsa ännu hårdare på det jag gör nu.
[Comment ID #4702 Will Be Quoted Here]
Där slog du huvudet på spiken :)
(back from vacation)
deep säger: måste bli klar med saken o avsäga mig ämbetet _för att kunna satsa ännu hårdare_ på det han gör nu
jag säger: HJÄLP!!! Avsäg dig inte ämbetet för allt i världen om det innebär ännu hårdare satsning på det du gör nu, du är ju redan _way beyond_ gränsen för jobba-ihjäl-sig-mängd hårdsatsning!!!!
det var skönt med semester. snygg klänning på HS! snyggt innehåll också.
[Comment ID #4947 Will Be Quoted Here]
Jag är inte ens halvvägs mot att jobba ihjäl mig :)