Anonymiteten i en blogg
Yrsel skriver mycket bra om bloggande, och den utveckling som skedde i samband med att bloggandet blev trend. Och bloggare blev av med sin anonymitet (självvalt eller av misstag).
Att skriva fritt utan att oroa sig för konsekvenser har ju varit en del i själva bloggens och bloggarens framgång.
Själv har jag valt att vara relativt öppen. Visst - jag skriver inte ut mitt namn på Deep|edition men jag berättar att jag är samma person som driver Researcher där alla mina kontaktuppgifter står. Jag väljer att skriva naket och öppet även om många saker numera censureras eftersom jag vet att personer som jag känner IRL läser. Det är numera en balansgång men i samband med att jag blev sjuk bestämde jag mig för att inte mörka saker. Det betjänar ingen och kanske är detta det enda som finns kvar av mitt kall - att ge andra möjlighet att spegla sig i mina ord.
Jag tror att det som jag tidigt valde att kalla “vanitybloggande” eller dagboksbloggandet, vilket tidningar länge trodde var det enda bloggarna handlade om, handlar om ett behov av att bli sedd, och behovet att få häva ur sig saker och veta att någon faktiskt läser. Som läsare handlar det om att få veta saker som inte är kända tidigare. Det som negativt kan sägas vara det mänskliga behovet av voyerism är samtidigt också önskan om närhet, att känna sig utvald.
Andra bloggar om: anonymitet, bloggande
Kanske relaterat: Saker man inte vill veta, Ett par snabba om Facebook, En trea., Utmaning, Om det här med förtal, Importerat,
Technoratilinks.
060831 13:22
Sant.
060831 13:35
N: Jag tror också att det är av stor vikt att man inte lämnar ut allt. Det finns saker som jag anser tillhör min privata sfär som jag inte skriver.
Om man ändå vill skriva om sådant är det väldigt viktigt att man tänker litet på konsekvenserna av att man publicerar något.
Bilder kan sväva runt på internet i evighet. Exempelvis.
060831 14:16
Jag läste också hans post. Mycket bra skrivet. Men jag kan inte låta bli att tänka på det här med framgång. Jag kör ju utan anonymitet, men det kanske hämmar mig att skriva vad jag vill. Det har jag inte ens övervägt.
Jag har inga problem med det. Än.
060831 14:20
Du menar att du inte är så framgångsrik ;)
060831 14:53
Det är en balansgång det där. Jag väljer att vara relativt anonym. Inte hemlig, men jag ser ingen anledning att publicera personuppgifter. Å andra sidan aktar jag mig också för att skriva personliga saker offentligt (jag kanske inte har så stort behov av det heller) ty jag vet att ingen är anonym.
Dessutom är jag inte narcisistisk nog att tro att någon skulle vara intresserad av att läsa om vad jag åt till frukost, vad jag har på mig dagen till ära eller annat som hör hemma i dagböcker.
060831 15:04
Josh. Det får vi ju reda på genom din bättre hälft ;)
060831 17:29
vaaaaaa? jag trodde att jag var realtivt anonym (jag har t ex inte lagt ut dagens sura inlägg på min blogg utan på ett mindre, mer slutet forum.)
060831 17:47
Du menar att du inte är så framgångsrik ;)
Det är precis vad jag menar. För jag har inte riktigt klart för mig vad som menas med att vara framgångsrik. För övrigt blev jag lite rodnande av Josh, eftersom jag precis i detta nu inte bara pratar om mina utan även andras frukostvanor.
För att inte tala om hur mycket jag skrev om min egen röv i ett antal månader…
060831 18:27
Det är precis vad jag menar. För jag har inte riktigt klart för mig vad som menas med att vara framgångsrik. För övrigt blev jag lite rodnande av Josh, eftersom jag precis i detta nu inte bara pratar om mina utan även andras frukostvanor.
För att inte tala om hur mycket jag skrev om min egen röv i ett antal månader…
Bry dig inte om det. Josh är lite pryd bara ;)
060831 18:35
Jo. Det är ju Joshs middlename *asg*
060831 19:31
Nope. Mitt mellannamn är Underscore. ;)
060901 09:39
Alltså det är krångligt det där. Jag är inte alls speciellt anonym, med foto där jag syns väl och allt och var jag jobbar och med vad. Men jag har också till viss del börjat begränsa vad jag skriver om, även om jag mest bara fulbloggar. För jag fick så mycket skit av några studenter en gång för att jag på bloggen skrev något om dumma frågor från studenter, då fick jag höra att jag var en oinspirerande lärare och så vidare. Och det var ju inte så kul. Samtidigt som det kanske var klantigt av mig att formulera mig på det sättet - även om jag fortfarande menar att just de frågorna jag fick då var totalt onödiga alternativt hade kunnat ställas åtminstone ett par dagar innan tentan skulle in och inte nån kväll innan. Men det fick mig att fundera över om bloggen var en bra grejj eller inte. Men va fan. Jag behöver bloggen som ventilation. Den är mest för mig. Sen om folk läser är väl det kul, och det tror jag, precis som du, har att göra med att man känner sig sedd.