Funderar allvarligt på att bara dra. Sticka ifrån. Jag står inte ut med ordlösheten1, kargheten. Hon förändras när hennes föräldrar är i närheten. Vår tvåsamhet spricker i kanterna, för med dem är hon uppenbart mer hel.
Istället packar jag Renaulten full med uppsågade telefonstolpar, papper, gamla färgburkar. Tänder en cigg i bilen trots att jag vet att den gigantiska högen färgburkar kan fungera som en brandbomb. Åker ut och slänger skiten. Det är min dag, min lott.
Andra bloggar om: ordlöshet, karghet, sopstation, brandbomb, lott, hon, relationer
- Visserligen hÃ¥ller barnen ordrikheten högt men det är inte det [↩]
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
Tänk igen. Omvärdera. Det kan låta som en återvändsgränd, men ibland kan det hjälpa om man försöker kliva utanför sin egen roll och förstå andras. Ibland inte.
Jag tänkte på dig i helgen när min syster var på besök. Min relation till henne är en annan än till min man, och andra sidor av mig betonas i samspelet med henne än i livet med familjen. Ibland kolliderar det ganska rejält när man inte hinner/orkar/vill vara tillräckligt flexibel mellan lägena. Jag skulle aldrig byta bort det vuxenliv jag valt med man och barn mot syskonlivet, hur roligt vi än har.
Jag kan känna samma sak om jag umgås med kolleger tillsammans med familjen - mina barn är till exempel inte särskilt förtjusta i min jobbpersona.
Dustboy: du har självklart rätt i teorin. Problemet är att jag inte vill kliva ur min roll. Jag har spenderat så många timmar med att alltid vara något annat, någon annan. Jag vill inte längre - jag önskar att jag någon gång fick vara den jag är. Även i hennes ögon.
Jorun: själv kan jag ju inte relatera till syskonlivet eftersom jag har adopterat den enda syster jag har :). Det svåra för oss är väl helt enkelt att vi har så oerhört olika relationer både med föräldrar och syskon - de är en extremt normal svensk medelklassfamilj; två föräldrar och två barn. Jag har ingen kontakt med min mor, en mycket sporadisk kontakt med min far och inga biologiska syskon.