Isobel har skrivit om Karolina Lassbo som står modell för en konstnär vars konst har setts som något suspekt genom att flirta med nationalsocialism. Silverfisken har reagerat och ifrågasätter hennes val.
Lika intressant är att Karolina valt att inte kommentera varför hon valt att sitta modell för Andersson, utan istället mest kommenterar hur svårt det var att välja passande bikini för poserandet och hur kul det är att bli porträtterad. Jag tror inte att Karolina är dum, tvärtom, men hon gör det inte lätt för sig.
Andersson provocerar genom att välja Lassbo, hon i sin tur framstår som exakt den bimbo hon ibland beskylls för att vara, medan vi andra sitter och blir irriterade.
Hon väljer att förklara det hela med att hon uppfattar det som att konstnären stÃ¥r för en “positiv nationalsocialism”. Vilket fÃ¥tt bÃ¥de Silverfisken och andra att fundera över hur det egentligen är ställt med frk Lassbos politiska Ã¥sikter och/eller intellekt.
Detta tillsammans med hennes märkliga svar när det gäller min fundering om hennes (och andras) val att vara buzz marketer gör mig fundersam över hur hon så pass länge lyckats att visa en så pass intellektuell bild som hon ändå gjort (vilket hennes senaste förklaring i sin egen blogg tyvärr inte förändrar). Och hur det kommer sig att hon inte inser att hon faktiskt trampat i galen tunna. Isobel skriver bra:
Jag vet inte. Jag vill inte anklaga Karolina för någonting innan jag bättre begriper hur hon menar. Men hon är en offentlig person som skriver för massor av unga människor. Det betyder något om hon har en såpass grumlig syn på nazismen som det hittills verkar. Det är i allra högsta grad politik. Vilken tur att det sitter en reklamsnubbe i Australien och läser glamourbloggar med ett politiskt sinne när nu inte svenska politicos verkar göra det.
Det är väl det som är den springande punkten. Att Lassbo inte förstÃ¥tt att hon inte bedöms utifrÃ¥n kriterier som gäller för “vanligt” folk eftersom hon numera är en offentlig person (bÃ¥de genom bloggens framgÃ¥ng och genom sitt krönikeskrivande i Veckorevyn). Det intressanta är de “riddare pÃ¥ vita springare” (Elmo, Tobias mfl) som försöker att fÃ¥ Lassbo till att vara “som alla andra” (och därmed ska slippa en hÃ¥rd granskning av sina Ã¥sikter och handlingar).
Jag struntar i hennes åsikter och jag tänker inte göra någon sorts moralisk sak av det hela utan snarare funderar jag över hur en människa kan göra så dumma pr-val. Lassbo har arbetat upp sitt personliga varumärke rätt hårt. Och nu låter hon det falla ihop fullständigt.
Det liknar en annan person vars personliga varumärke verkligen är i utförsbacke: Linda Skugge. Hon började som en oerhört fräsch krönikör pÃ¥ nittiotalet men har nu degenererat sig till att sitta och gnälla bittra pseudo-feministiska drapor pÃ¥ sin blog och i sina krönikor i Expressen. Nu senast har hon valt att vara sunk-moralistisk runt Tone Bekkestad och det märkliga val som TV4 gjort att stänga av Tone för “nakenbilder”. Helt i frÃ¥nvaro av problematisering är hon bara ute efter billiga poänger (men faller platt):
Att vi som ser dig varje dag i teve för att höra om våra småttingar ska ha en extra tröja till dagis även vill se dina tits? Trodde du att det skulle intressera någon?
Trodde du att dina chefer över huvud taget skulle tycka att det var bra att du visar din kropp i Slitz?
Trodde du att det skulle ge dig högre lön att lumpenkillar nu kan spruta sperma över din bild i Slitz?
Sorry Tone, nu har du satt din sista potatis. Nu har vi sett dina tuttar OCH du fick kicken. Grattis.
Schmut ger en god sammanfattning av vad man tänker på när Linda Skugges skriverier av idag ska upp till recension:
men hur coolt är det egentligen att vara en elak människa? det kanske var coolt när man var 14 och tyckte man var Queen of the World för man hade tuttar som tittade fram, billig mascara i väskan och mer tuggummi än vad som skulle kunna behövas i ett Ã¥r framÃ¥t….men när man är över 30, har bra jobb, familj med tillökning pÃ¥ väg och ett okej liv?! njet.
TvÃ¥ kvinnor som väljer att förstöra sina personliga varumärken. Varför? Är det enbart pÃ¥ grund av en rädsla av att vara politiskt korrekta som fÃ¥r dem att totalt släppa vett och försiktighet? Eller handlar det om att de bländats av sin egen framgÃ¥ng och därmed satt sig själva pÃ¥ piedestal, och tror att de är “untouchables”?
Andra bloggar om: Linda Skugge, Karolina Lassbo, personliga varumärken, Silverfisken, nationalsocialism, åsikter, bloggar, offentlig person, krönikor,
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
Jag tror att det finns en stor skillnad mellan ett varumärke som är en person-en levande människa och andra produkter.
Dina exempel på Linda och Carolina tycker jag är tydliga exempel. Hur ska någon kunna exponeras, vara produktiva och kunna hålla hög kvalitét i det som de gör, när de gör så mycket? Att blogga dagligen, skriva krönikor, böcker osv och använda sig själv som utgångspunkt. Vilka människor har så mycket i sig själva att de kan behålla en stark kärna av substans, av intressanthet i det som de skriver? Att de ska kunna hålla en linje i allt?
Jag tror den stora exponeringen gör att de “skriver slut” pÃ¥ sig själva. Det finns en gräns för vad det gÃ¥r att skriva och ha substans i. Som varumärket Linda/Carolina förväntas komma med nytt varje gÃ¥ng, ett varustarkt tuggummi förväntas inte kunna bli analyserat och ifrÃ¥gasatt dagligen.
Nu är Du sådär klok att jag blir stum av beundran!
Hmmm. Kikade pÃ¥ din länk till En glamouprinsessas dagbok. Mest förvÃ¥nad blev jag över skämtet om “företagets Ã¥rliga midsommarfest” som handlar om överdriven politisk korrekthet. Menat att vara ett roligt inlägg, men mot bakgrund av den debatt som PRECIS förts pÃ¥ hennes blogg, blir det lite konstigt. Mer som en passiv-aggressiv örfil till de som varit kritiska, samt nästan som om hon även ville lite subtilt pÃ¥peka “titta vad som faktiskt händer med vÃ¥ra fina svenska traditioner när man nu för tiden mÃ¥ste tänka pÃ¥ alla icke-svenskar/ vegetarianer/ homosexuella etc.” Det var säkert inte det hon menade med att posta skämtet, men hon kunde nog ha väntat ett tag med ett sÃ¥dant inlägg för att vara säker pÃ¥ att det inte skulle tolkas fel. Har man en sÃ¥pass offentlig blogg (och att hon kallar ett mail frÃ¥n en annan bloggare för “läsarmail” visar ju pÃ¥ hur hon ser pÃ¥ sin blogg) sÃ¥ blir man även bedömd efter hÃ¥rdare regler än andra bloggare.
Åsa. Rent tekniskt är det skillnad mellan produkt/person men när det handlar om branding är det än viktigare att vara noggrann med ett personligt varumärke eftersom den enda funktionen en person kan sälja är det egna varumärket dvs. relationen mellan Karolina/Linda och deras läsare (i.e konsumenter).
Sleepless > Fast jag tror att hon menar precis sÃ¥ som det framstÃ¥r, med det inlägg du syftar pÃ¥. Karolina har mÃ¥nga gÃ¥nger i bloggen uttryckt samma sak tycker jag, t.ex. vad gäller studentföreningar som har “pimps ‘n ho’s”-fester, utvikningsbrudar med mera. Framförd kritik om att det kanske är sexistiskt, eller inte sÃ¥ smart att leka “ho” pÃ¥ en fest med killar man sen ska jobba med eller vad det nu kan vara har konsekvent bemötts av “men guh, jag fattar inte att ni ORKAR bry er” och “men man mÃ¥ste ju fÃ¥ ha lite roligt”.
Att självkritiskt reflektera över vad man väljer att underhålla sig med verkar inte vara aktuellt för henne, inte då och inte heller nu (brandfacklan i gaskammaren som skämt). Som vit, medelklass och välutbildad i Sverige händer det kanske då att man missar vissa saker, om man inte anstränger sig för att se och tänka lite längre än sitt eget sammanhang.
Gisela: för övrigt tycker jag hon tar väldigt lätt pÃ¥ att en judinna känner sig kränkt: “TrÃ¥kigt om du tog illa upp, i sÃ¥ fall ber jag om ursäkt. Men att lägga in ordvitsar i löpande text tillhör en del av mitt kreativa sätt att uttrycka mig, och här pÃ¥ bloggen har jag inte den juridiska PK-censuren pÃ¥kopplad. Bloggen är delvs till för att jag ska slippa vara 100% mynighetssteril, och när jag dÃ¥ fÃ¥r uttycka mig fritt sÃ¥ kan vad som helst komma ut. Även mycket lÃ¥ga ordvitsar.”. Jaha liksom. Och även om Frk Björk anser att ursäkten är ok blir jag irriterad över “i sÃ¥ fall ber jag om ursäkt. Men…”
sjukaste grejen hon sagt ang allt detta är ju “som en brandfackla i en gaskammare”.