En Jabboks vad där solen aldrig går upp

När jag åkte hem från Torsång nu ikväll, efter att ha suttit på broder MEs veranda och dragit upp riktlinjerna inför nästa RT-år, insåg jag än en gång att jag hör hemma här. Det är vackert här. Jag körde genom de små byarna som är som ett pärlband på vägen in mot Borlänge och solen stod lågt, åkrarna var gulgröna av växtlighet och solljus. I fonden bergen, bergen som är på gränsen till att nästan se fjällika ut.

För någon vecka sedan när jag och La Bossa Nova var på väg till Mora åkte vi över kammen vid Rättvik och såg ut över den vidunderliga utsikten, Siljan och fjällen bortanför. Och jag sa till henne: ”Har du tänkt på hur likt det är utsikten från Tåsjö?”. Hon höll med.

Idag i bilen lät jag tankarna löpa vidare. Varför flyr jag fortfarande? Det är en sak att inte falla i någon liknöjdhet – jag kommer alltid att jaga ikapp med min kreativitet och mitt sug efter att skapa än bättre koncept och bygga än starkare varumärken. Det är inte det. Men varför flyr jag konstant om så bara i min tanke.

Senast att jag aktiverade olika kontakter när jag kände att jag ledsnat på diverse strul på jobbet. Kontakter som skulle innebära nya jobb men på helt andra ställen om de slår in. Och jag kan inte låta mig nöja mig med att HS är som hon är utan vid varje motgång är tankarna på att ge sig av där.

Jag vet i och för sig att flykten finns i mitt blod. Det är en del av den arvssynd jag bär med mig. Ett tidigt inlärt beteende från såväl min far som från min mor. Och samtidigt som det hela tiden finns i mitt huvud har jag hela mitt vuxna liv ändå, ofta säkert omedvetet, bekämpat känslan. Jag tycker inte om att resa. Jag har sällan något sug efter att ”göra saker”. Kanske ligger min idoga, åsnelika, envishet när det gäller mig och HS också i detta – att bekämpa mitt flyktbeteende.

Vi har alla en massa demoner att fajtas mot. Många av oss vet knappt om de är onda eller goda – det är en ständig brottningskamp. En Jabboks vad där solen aldrig går upp††.—–

  1. För den som inte vet det redan så är min chef och jag från samma lilla samhälle i Ångermanland – Hoting. []
  2. †† Jag hittade en gammal dikt som jag skrev för många år sedan som handlar ungefär om det: Ödeland. []
  • crrly

    Arvsynd, usch.

    Vilken fantastisk dikt.

  • Antira

    Tåsjö. Min svåger är från Tåsjö. Jag trodde att det bara var han som kom därifrån i hela världen :)

  • crrly

    Arvsynd, usch.

    Vilken fantastisk dikt.

  • Antira

    Tåsjö. Min svåger är från Tåsjö. Jag trodde att det bara var han som kom därifrån i hela världen :)

  • crrly

    Alltså, kolla, hur roligt som helst:

    http://konsum.wordpress.com/2006/06/19/foretags-pepp/

  • crrly

    Alltså, kolla, hur roligt som helst:

    http://konsum.wordpress.com/2006/06/19/foretags-pepp/

  • fråga: hur många invånare hade Hoting Då och hur många har det Nu?…. lungt tyst och skönt… man kanske skulle flytta hem till Sverige igen… fast folk är så dryga hemma. Holländarna är mer sociala.

  • fråga: hur många invånare hade Hoting Då och hur många har det Nu?…. lungt tyst och skönt… man kanske skulle flytta hem till Sverige igen… fast folk är så dryga hemma. Holländarna är mer sociala.

  • N|.

    Som mest har Hoting haft typ 1500 innevånare.

  • N|.

    Som mest har Hoting haft typ 1500 innevånare.

  • instämmer med Crrly – En vacker dikt.

  • instämmer med Crrly – En vacker dikt.