Imorse var jag på Svensk Bilvård och gjorde rostkoll på Renaulten. Det fanns inget rostskydd alls. Så i eftermiddag lämnar jag in den och de ska vattenblästra både här och där, lägga kemiska saker ovanpå lacken och i en massa hålrum. För 5500 spänn. HS var negativ över priset - antagligen för att jag hade bestämt det utan att tillfråga henne.
Energin har tagit slut. Jag känner mig gråtfärdig. Less. Orkar inte ta tag i något. Och det oroar mig eftersom jag känner igen symptomen från 2000. Samma sak då. Sen tog det visserligen över ett år innan jag gav upp. Jag har skitmycket jobb. Jag har en jäkla massa jag borde göra men jag orkar inte. Jag bara orkar inte just nu. Jag skulle vilja lägga mig i knäet på en speciell person och bara bli omhållen, smekt och trygg.
Det är gnälligt på jobbet också. Kärringgnälligt. Det negativa med att bara vara två killar på tio pers. Det gnälls om både ditten och datten. Och överenskommelser är endast värda något när de har något att vinna på det. I varje fall är skrivaren lagad1. Eller typ något sånt. Ska ringa företaget som vi leasar ifrån för att be dem komma över och lösa de problem som fortfarande finns.
Ett antal personer har ställt sig frågande inför mitt inlägg Non grata. Det kan jag förstå. Och samtidigt är det extremt svårt att förklara känslan jag har.
- Nej, jag vill inte tillbaka. Och för tillfället kan jag inte heller gå tillbaka eftersom jag helt enkelt inte tror på Gud.
- Jag har haft ett starkt kall och ett kanske ännu starkare kallelsemedvetande. Och nu finns inget kvar. Jag var extremt stolt över att bli präst. Jag var stolt över att vara en del av “den nya kyrkan”. Den som efterhand visade sig vara oönskad.
- Innan jag blev präst la jag ner mycket energi, tid och kraft på kyrkan. Jag ansåg att jag hade flera vänner bland de som numera sitter i chefspositioner på stiftet. Jag hade god kontakt med biskopen både innan och efter vigningen. Jag har inte hört någonting från någon. Inte ett enda hur är det?, inget vi tänker på dig!
- Rättviseaspekten. Varför ska jag inte bli inbjuden oavsett om jag kommer eller inte? Min fru är vigd diakon men har inte jobbat inom kyrkan sen 2000 typ. Hon blir inbjuden. Jag hör inte ett ljud. Det är som om jag försvunnit - eller som om jag aldrig funnits.
- Ett kyrkligt ämbete är inte något jobb utan ungefär som en vigsel - den finns där tills man skiljer sig/skiljs från ämbetet. Det är ett stort steg att gå in i det - prövningen innan är gedigen och genomgående. Och avsäger jag mig den kan jag aldrig få tillbaka ämbetet2Oavsett om jag en dag inser att Gud är tillbaka och att det är präst jag är kallad att vara.
Det jag däremot vet är att min morsa har snackat skit om mig inför biskopen. Och hon är sjuk. En rejäl borderlineperson som får alla att göra som hon vill. Så antagligen har hon gjort samma överallt. Det finns ingen annan förklaring och jag vet att det är så eftersom biskopen för några år sedan pratade med min fru om att han ville ha ett samtal med mig om hur jag behandlar min mor. HS blev fly förbannad men kunde inte förklara för honom i kyrkgången vad som min morsa gjort mot mig. Men han hörde i vilket fall inte av sig. Varken om det eller annat.
Jag vet att det är många frågor om allt. Det här är vad jag kan säga just nu. Och jag blev rörd över Marias a k a prästflickan kommentar. Jag önskar ibland det Maria, önskar att miraklet hände (och att jag ibland önskar mig det har jag inte erkänt ens för mig själv förut).
Mitt hjärta slÃ¥r hÃ¥rt. Det här tär pÃ¥ mig. Trots att det inte borde göra det. Jag har det bra ju. Jag jobbar med saker som jag känner att jag behärskar pÃ¥ ett helt annat sätt än mÃ¥nga av de saker jag var tvungen att ta i som präst. Jag trivs här. Jag trivs som planner. Jag älskar reklam. Och ändÃ¥… ibland… pockar det pÃ¥ min uppmärksamhet… det jag lämnat.
- Trodde jag ja… [↩]
- Ärligt talat sÃ¥ är det oerhört fÃ¥ personer som avsagt sig ämbetet vad jag vet. De flesta som blivit av med ämbetet har blivit det pÃ¥ grund av att de gjort brottsliga saker eller gÃ¥tt frÃ¥n kyrkans tro och lära (vilket ju jag iofs gjort…) [↩]
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
Har bara en kram att bidra med, hoppas den värmer lite…
samma spontana planering direkt: spräng henne!
är biskopen verkligen en riktigt bra en då?
om han så låter sig manipuleras?
Det finns ofta en så stark önskan om att slippa se att folk inte ser, eller väljer att tolka det de ser som något helt annat, något mindre otäckt , låt vara att det måste göras hur otroligt och komplicerat som helst för att förefalla rimligt, så väljer de heller det alternativet än att se den enkla, för hemska, sanningen.
Det är svårt för människor i gemen att inse att kvinnor kan begå sexuella övergrepp. Även biskopar är människor.
Vad oerhört intressant!!!!
Du har alltså varit präst men tappat tron? Det genererar rätt mycket respekt från mig, en som har haft väldigt svårt att begripa religionens lockelse. För mig indikerar det att du har tänkt efter och tagit ställning.Tro inte att jag menar att du får respekten för att du kom fram till att du inte tror på gud. Jag menar snarare att alla som reflekterar över så avgörande saker som tro och klarar av att inse att de känner annorlunda och byter inställning förtjänar respekt, oavsett vad de kommit fram till i sitt ifrågasättande.
Det är starkt och väldigt modigt.
Vad gäller Andreas kommentar till dig på min sida så tror jag inte att han menade det som det lät.
Du får iaf en ordentlig klapp på axeln från mig och min respekt.
Det är inget val utan lika mycket en känsla som den när man tror på något. Faktiskt. Möjligen ligger det modiga i att våga erkänna det för sig själv och sen för andra.
Är du helt säker på att du finns då?
Nä, egentligen inte.
Klappar på huvudet och daltande är nog kanske inte din påse, antar jag, så istället erbjuder jag dig mitt absent friend-stöd. Sådär mentalt och fint du vet.
Jag hjälper till när det behövs.
SÃ¥ du har inte jobbat dig förbi alltsÃ¥ …
*kramar om* Om du bara inte orkar, så orkar du inte.
jo dom är ju det, biskoparna.
men det är SVAGT att inte våga stå upp med öppna ögon!
Och DU MÃ…STE TA IN ATT DET INTE VAR DITT FEL!
Och att det går att leva bra ändå.
Men det kräver mycket arbete, och det är bra med bra hjälp, vilket inte är så lätt att hitta.
Och du är en bra bit på väg, även om det inte känns så just nu.
Den första kärleken glömmer man inte sÃ¥ lätt…de som tror att det bara gäller människor har ingen koll. Det gäller sÃ¥ klart även uppdrag, eller jobb, eller…Gud…
Du förstår säkert att jag är mirakeltroende *ler* så jag väntar och hoppas och ber för dig, oavsett vad framtiden bär med sig.
Och om allt det andra - dra! Det är inte värt det, hitta en lugn och trygg vrå, ta ledigt ett tag, slicka såren. Du känner igen symptomen, nå, ta då konsekvenserna. Just nu är inte din arbetsplats bra för dig. Bränn inte dina skepp, eller dig själv för den delen.
Så det finns alltså troende präster kvar i Svenska kyrkan?
Hoppsan, där ser man.
Vad gäller dig så tycker jag du har gjort helt rätt som valt att inte sälla dig till den växande skaran präster som blint spyr ur sig ord de egentligen inte alls tror på.
Men ge inte upp helt. There’s more to heaven and earth.. osv. Ibland blir det sÃ¥ konkret att det är svÃ¥rt att blunda för.
Sasha. Sånt där gör mig jävligt förbannad. Alla de kollegor jag mött, som jag läst med tror. Garanterat. Man pluggar inte fem och ett halvt år utan att tro på det man ska göra, man väljer inte att utsätta sig för den hårda prövning som sker innan vigning om man inte tror. Det du säger om andra präster är kvalificerad bullshit.
Det finns smÃ¥ mirakel här och var… ett mejl frÃ¥n nÃ¥gon som bryr sig, spontana svar pÃ¥ din post här, din fru och dina barn… ett litet exempel - igÃ¥r städade jag hos en man som i pÃ¥skas gav mig ett chokladägg och dÃ¥ hans 89Ã¥rs dag var strax efterÃ¥t kom jag ihÃ¥g att ge honom lite choklad “tillbaka” sÃ¥ att säga. Han ska nu pÃ¥ en veckas semester och överraskade mig rejält med en riktigt fin födelsedagspresent lite i förskott. Jag blev helt rörd. Jag menar - jag är ju där för att städa vilket inte alltid är världens roligaste, men sÃ¥ fÃ¥r man ett sÃ¥dant tecken pÃ¥ uppskattning och det känns - ja - överväldigande! Keep strong.
Jag hittade din blogg i höstas och insåg efter ett par veckor vem du är. Jag har nåt minne av att vi dansade lambada på stiftsfesten i kupolen -99 men framförallt kommer jag ihåg dig från min tid som volontär på stiftsgården i Rättvik 98-99. Du var en av de där prästerna som vi såg fram mot när du skulle komma till gården, dels för att vi som 19 åriga tjejer tyckte att du var så vansinnigt snygg ;) men framförallt för att du var så bra att prata med. Du hade en förmåga att se oss, rakt igenom ibland och säga de rätta sakerna, eller helt enkelt inte säga något alls. Du hade en oerhörd innerlighet och närvaro i ditt sätt att fira mässan. Det smärtar mig att läsa om dina erfarenheter av hur du blivit behandlad av stiftet, men jag är tyvärr inte förvånad. Att förlora tron är fullt mänskligt, men du behöver lika fullt stöd och förbön. För trots allt så är jag övertygad om att Gud fortfarande tror på dig.
*rodnar lite* Oj… Lisa, det där värmde som bara den.
Bullshit? I wish.
Minns du att jag frågade dig en gång för längesedan hur det kom sig att du förlorade din tro på Gud? Det var inte bara en fråga kastad ur tomma luften, tvärtom var den starkt relaterad till vad jag själv gick igenom just då, vad jag försökte klamra mig fast vid med tänder och klor. En gång i tiden trodde jag verkligen på Svenska kyrkan. Jag var visserligen ett barn, blind och fördummad, naiv, inte särskilt ifrågasättande och allt annat som hör till. Men jag trodde på det de lärde och gjorde, på det de representerade.
Sedan fick jag gå igenom något som ingen någonsin skulle behöva gå igenom. I den processen upplevde jag en helt annan sida av de präster Svenska kyrkan så snällt fortsatte att skicka i vår väg. Jag var sviken, flådd, bränd och ledbruten och där någonstans gav jag helt enkelt upp.
Visst finns det säkert troende präster kvar, men de präster jag tampades med där i slutändan fick mig att tvivla starkt. Vad de drivdes av vet jag inte, men om det var tro var det en förvriden sådan. Så istället valde jag att tro att allt styrdes av det byråkratiskt tuffande maskineriet. Jag är medveten om att mina ord göds av bitterhet och att jag drar alla över en kam när jag påstår att det inte finns några troende kvar. Ilskan jag känner i halsen är bara så svår att svälja ner och ignorera. Men att du ska bli förbannad är inte meningen.
Om du visste vad jag önskar att jag kunde gå tillbaka till ruta ett innan mattan rycktes undan från mina fötter. Idag har jag svårt att se den Gud som svenska kyrkan presenterar; han är så urvattnad att han är svår att urskilja.
Well. Det är ju just det som är problemet. Du valde att dra alla präster över en kam. Och indirekt därmed också anklaga mig och min förut starka kallelse att vara urvattnad och inte ha något med kristen tro att göra. Jag gjorde aldrig ett medvetet val att sluta tro - universum blev bara tomt. Där Gud så starkt förut funnits fanns nu bara tomhet. Mycket hänger antagligen ihop med att min gudsbild så starkt förknippades med en svårartad diskrepans mellan vad jag ville tro på och en bild som var färgad av såväl min mor, min tid i Livets ord och saker som jag ännu inte ens förstår.
Däremot önskar jag inte själv att gÃ¥ tillbaka till ruta ett. Oavsett om jag i framtiden, mot all förmodan, hittar min tro och kanske till och med “aktiverar” ämbetet jag fortfarande äger, sÃ¥ ser jag den här resan som värdefull - hur ont den än gjort och ibland fortfarande gör - och vill inte ha den ogjord.
Men visst - jag kunde valt mina ord lite bättre. Jag borde förstått att det låg svåra saker bakom din värdering. Samtidigt så var din skrivning precis så som så många andra jag läst och som gjort mig illa när jag var präst.