Jag borde ha förstått att det skulle komma.
Dippen. Snubblingen. The Downward Spiral™.
Ont i hjärtat, hyperångest som bara är där. Paniken som pickar bakom pannloben, i benen och släpper ut sina maskar under huden.
Nej, man “hittar inte tillbaka” bara för att man har en bra helg.
Att jag såg det som jag inte sett på många år innebär inte att det var jag som person som mötte det. Liksom.
Hon var vacker i helgen. Sannerligen. Det var jag inte ensam om att tycka.
Jag är trött nu. Mörkret faller mitt i solskenet. Kylan spränger mitt hjärtat trots att det är trettio grader varmt i rummet.
Och allt det andra. Rör mig inte just nu. Låt mig gå sönder i fred. Jag är bäst som ensam. Som den ensamma varg jag alltid varit.
Jag har alltid fascinerats av rovfåglar. Antagligen för att de lever sitt liv så ensamt. De har ingen flock, och endast i samband med äggkläckning och liknande fungerar de parvis. Den enda de kan förlita sig på är sig själva. Ungefär som jag själv. Egentligen. Jag och mitt Wasteland. Ständigt denna ensamma jakt.
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
Ensam är inte alltid starkast. Jag vet att en bra helg inte gör allting bra, men kan du suga i dig godbitarna eller låter du din uppfattning om att du är en ensamvarg överskugga allt? Eller har jag missuppfattat det hela? Kram på dig i vilket fall. Jag tror du behöver det.
Vad finns att säga? Att vara ensamvargen kan vara nog så kyligt i vissa lägen. Men en helg kan ändå bidra med ljusglimtar, energi att spara på.
Hoppas att din dipp inte går alltför djupt ner i avgrunden, att där finns en bumgyjumplina som rycker dig tillbaka uppåt igen. Sköt om dig.
Jag tror på både och. Ibland ensam, ibland i flock. Och ensam är inte alltid stark.
Antingen lever man för ljuspunkterna tillsammans och att de håller en flytande till nästa glimt. Eller också inte. Jag tror inte man kan ha allt hela tiden. Eller jo förresten det tror jag. Allt är möjligt!