Sitter och försöker fånga känslan. Fånga allt det som hänt under de senaste åren. Det är påskdagen och fortfarande är det en märklig dag för mig - att inte längre vara en del av firandet, att inte känna något inför allt som den står för inom kyrkan. Det är ju bara den fjärde påsken som jag inte deltar, jämfört med att ha gått i kyrkan, eller celebrerat mässan, alla år.
Jag försöker fånga faktorerna. De saker som påverkat mig. Som gjort att jag inte längre kan säga att jag tror. De är många, invecklade i varandra som ett stort ormbo. Det jag minns är hur insikten om att jag inte längre trodde kom över mig - som en sorts reverserad frälsning.
Många undrar varför jag inte bara avsäger mig mitt ämbete. Det kan jag fråga mig själv också. Men det är en lång resa, precis som resan till att acceptera kallelsen var lång och snårig, så är resan till att avsluta mitt ämbete lång och jag är inte där ännu. Jag kan fortfarande känna ett sug i magen - ett sug efter känslan framförallt i samband med nattvardsfirandet. Att vara en del av något mycket större - i nattvarden tänkte jag alltid att det metafysiska, Guds närvaro, på ett speciellt sätt korsade den långa obrutna traditionen av kyrkan ända sedan sista måltiden. Det var en stor känsla.
Och jo, jag kan sakna det. Jag tror inte längre på något metafysiskt. Universum är tomt, livet är i grunden utan mening1 och vi är bara utsatta för slumpens irrationaliteter. Och samtidigt är det ett lugn för mig. På ett annat sätt än allt det andra var. Jag är stilla. Även om jag ibland hänger mig åt att stressat försöka jaga framgång, kan jag i nästa sekund inse att det faktiskt inte spelar någon större roll.
Jag vet att jag var en bra präst. Kanske alltför bra. Samtidigt är jag inte säker på varför jag blev präst. Och nu jobbar jag med saker som jag är ännu bättre på. Och jag slipper det dödsbringande i alla diskussioner runt kyrkans vara. För kyrkan ligger illa till.
Så vad är jag nu? Antagligen det värsta som en mer fundamentalistiskt inriktad kristen kan tänka sig: en teolog och vigd präst som inte längre tror men vars kunskap och argumentation är än mer skarp än förut.
- Livet som egen entitet, livet i-sig. AlltsÃ¥ en filosofisk grund. Däremot är det inte sagt att vi som människor inte ska eller bör fylla livet med mening. Men som sig självt har livet ingen mening. [↩]
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
“Universum är tomt, livet är i grunden utan mening och vi är bara utsatta för slumpens irrationaliteter.”
Hur har du kommit fram till detta?
Att universum plötsligt var tomt är en del av den “reverserade frälsning” jag upplevde för nÃ¥gra Ã¥r sedan. Gud fanns inte där. Eftersom hela den metafysiska trosapparaten föll ihop sÃ¥ fÃ¥r det ocksÃ¥ till följd att livet i sin grund inte har nÃ¥gon mening. Men det innebär inte att vi inte ska fylla livet med mening men som egen entitet har livet ingen egentlig mening utan det hela är en slump ända frÃ¥n Big Bang.
Men hur kan du vara så SÄKER?
Jag är lika säker - eller osäker - som jag var när jag trodde.
Så nu tror du också, fast på något annat. För man kan väl egentligen aldrig veta?
Nej. Jag håller för sant - dvs. jag utgår från x-faktorn istället för att utgå från något som inte går att bevisa.
Är det inte 42?
M det är ju själva svaret - problemet är alltid frågan :)
Vad kom först liksom … hönan eller ägget, typ?
Hittade detta på en blogg, som jag tycker du ska läsa:
http://sallyklee.blogg.se/0303....._lind.html
Skrivet av en kvinna som haft bröstcancer.
Hm. Ibland är jag rädd att hamna där också. Att helt plötsligt, en dag, bara inse att jag egentligen inte tror.
Fast någonstans kanske det handlar om hur man kom till tro också, eller? Eller om hur man känner saker?
Är man passionerad, ja, då kanske tron verkligen fyller hela livet, varje andetag. Och sedan när den lugnar sig, som när förälskelsen blir till kärlek, kanske det är lätt att missta det för att tron försvinner (säger inte att det var hur det skedde för dig, bara funderar).
Eller så kanske det är lättare att sluta tro om man någon gång upplevt att man börjat?
Mina svaga stunder lämnar jag. Funderar inte, tänker att jag nog kan förstöra mer för mig själv då än göra nytta.
Och någonstans är det där jag har funnit hållbarhet. Gud måste ju liksom orka även när jag är svag, trött, tom. Och mer tänker jag inte grubbla på det. Och därför bär tron för mig, som någon slags tecknad film sekvens. Om jag inte tittar, kommer jag inte falla utför stupet. Om jag litar på att stödet finns där, kommer det alltid finnas (skillnaden från filmerna är att jag verkligen tror att det finns något, vilket det aldrig gör i filmerna).
NÃ¥ja, det var mina fem cent. Eller troligare tio. Och grattis i efterskott, du gamle.
För mig handlade det inte om att inte tro eller att tro utan att Gud helt enkelt inte längre fanns. Det var tomt.
Och det är där nÃ¥gonstans som det inte gÃ¥r att följa med längre än till dörren… Jag mÃ¥ste ju tro att Gud finns även utan min tro (hehe, det blir alltid härligt tillsnurrat sÃ¥nt här) eller min upplevelse av Guds existens.
Så frågan är ju naturligtvis då för min del: hur kommer det sig att Gud gömmer sig för en del? Och hur kommer det sig att reaktionen på Guds uplevda frånvaro är så olika?
H*n har en del att svara för, de frågorna står högt upp på listan när jag kommer dit.