Det är en för tidig morgon. För mycket sol. För många åsikter.
Och för mycket att göra.
Fredagens magont och sedan förkylning var inget annat än en ny snuddning vid väggen. Eller Väggen. Den där jag sprungit in i förut. Jag insåg det när kroppen började reagera så pass hårt som den gjorde. Darrningar, skakningar och okontrollerbara tics fr a i tummarna.
Problemet är att jag har så fånigt mycket att göra innan påsk att hälften skulle kunna räknas som heltid. Och att det hela tiden blir saker som binds upp på grund av väntan på andra. Jag kan inte sitta och småpilla i fem minuter för att sedan ställa om till något annat - jag måste få ställtid, om så några minuter.
Denna eviga kamp jag för. Den tär mig. Den äter min energi tills jag bara blir ett skal kvar.
Alltså läggs allting istället på hög, i väntan på andrum och produktionsrum, mellan mötena.
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
andas, glöm inte det. djupt. Kram
Det där med tics i tummarna känns igen. LikasÃ¥ att jag har sÃ¥ mycket att göra innan jag Ã¥ker pÃ¥ praktik att hälften skulle vara mer än nog. Andas djupt är det lite si och sÃ¥ med, eftersom här nere är det tropikerna och därmed ocksÃ¥ vÃ¥r och pollenhalter… Men jag tar en sak i taget, och gör mitt bästa. Jag skulle tipsa dig om att göra det samma. Var nöjd med dig själv om du har gjort ditt bästa…frÃ¥gan är väl vad dig chef tycker i sÃ¥ fall.
Jag känner igen mig.
Ett tankeexperiment: Om du blev sjuk - alltsÃ¥ fysiskt - just nu och var tvungen att ligga pÃ¥ sjukhus i tvÃ¥ veckor. Tänkt dig det. Vad tror du skulle hända med allt som du “mÃ¥ste” göra?
Tänk dig om du fick en allvarlig dödlig sjukdom av fysiskt slag och hade tre månader kvar att leva. Vad skulle vara viktigast för dig att göra just nu?
Sådana tankeexperiment brukar hjälpa mig när jag har alldeles för högt tempo.
Och varför inte göra tvärtom mot hur det känns att du “borde”? Ta hela veckan ledigt, ha dataförbud och tv-förbud över helgen.
Vad skulle du vilja göra då? Spela spel? Gå ut och gå? Ta ett bad? Vad?
Datorförbud? För mig?! Då skulle jag bli rejält sjuk :)
Och tyvärr har jag lyckats att än en gÃ¥ng skaffa mig ett jobb där jag är relativt icke utbytbar. Dock är det ingen som dör om jag skulle lägga mig med näsan i vädret…
JasÃ¥ det är sååå illa. Ingen är oumbärligt pÃ¥ ett jobb, det är vad jag tror. Det är bara nÃ¥got man inbillar sig för att kunna underhÃ¥lla sin nevrotiska “jag-vill-in-i-väggen-en-gÃ¥ng-till-personlighet”.
Sådetså.
Sorry men ibland är man det. Även om man helst slapp det.