Jag vill bara skaka av mig den här känslan men den sitter fast. Plåsterfast. Samtal från tåget:
- Gick allt bra idag?
- Ja, det gick bra.
- Bra. Vi hörs väl.
- Ok.
- *klick*
Vi har två barn, ett hus och en massa lån tillsammans. Typ.
Jag sitter på jobbet. Det är en jävla konstig stämning över alltihop. Lusten är borta. Dagen idag är fylld av möten. Jag börjar tvivla på att jag egentligen gör någon nytta - jag producerar mest döda ord.


(No Ratings Yet)

Döda ord är väl tamefan det sista du producerar!
*fnys*
*flinar* Vad tyckte du om det som jag skickade via MSN igår? “Ordbajseri” var det någon som sa ;)
eh.
Ordbajs är bra också ibland. Underskattat medel att ta till.
Niclas - noch einmal: må bra. För fan!
Slentrian kallas det. *kräks på*
Just nu känns det som Du skriver det jag känner, iaf till stora delar. Så jag lutar mig tillbaka och ser vad Du kommer fram till *S*
Battis: fusk!
Icke då, smart kallas det *s*
Men är det inte skönt ibland att kunna vara så där enkla? Att det ibland faktiskt kan vara rätt kort fast man vet att ligger mer bakom? Eller blir det bara så trist?
Alltså jag vet inte för jag har inte haft ett så långt förhållande att det har blivit slentrian …
Det är bra gjort Helene. Slentrian är kärlekens största fiende.
Ni pratar i alla fall med varandra. Var glad för det du!!
Ordbankaren: Hurra hurra! *ironi*