Plötsligt överföll känslan mig. Den där känslan av meningslöshet. Och den här gången också tårar. Faktiskt - jag som aldrig gråter. Jag som tvingades lära mig av med sånt eftersom jag var tvungen att vara stark, tvungen att vara man. Redan som sjuåring.
Så kanske är det ett bra tecken. Kanske är det ett tecken på att jag håller på att bli frisk. Men det känns inte så. Livet känns meningslöst, utan innehåll. Jag bara går och går men aldrig finner jag den där ron jag skulle vilja hitta. Som jag borde finna i mig själv men aldrig att jag lyckas med det.
Jag ska vara solo med ätteläggen några dagar. HS ska på kurs/konferens. Och har farit runt och fixat allt - det fattas bara att hon imorgon förmiddag lägger fram högar med deras kläder för resten av veckan. Hon har planerat maten etc. Och när jag säger: “Du tror inte jag klarar av det här?” så bortförklarar hon allt med att hon bara vill förenkla.
Hon kanske har rätt. Jag är en rätt kass förälder. Men jag undrar om jag ens fått chansen att vara något annat. Hennes konstanta fixande gör mig osäker på om jag faktiskt klarar av det här. Mitt hjärta oroar sig.
Jag vill krypa intill. Höra att mitt liv inte är så värdelöst. Känna kärleken och slippa skulden, alla dessa svek från alla håll.
Och skräcken lyser mest upp mitt inre. Rädd för att sluta känna samtidigt som jag är rädd för att känna - för vad som skulle ske om jag släppte min superrationalism och faktiskt lät strömmen dra mig med. Jag är rädd för det - eftersom jag är helt ensam förutom de som för tillfället är mig allra närmast. Jag vågar ändå inte lita på det.
Såna här dagar känns mitt liv som en tragisk fars. Det är jag som springer i alla dörrar. Spelar alla roller och gör det rätt uselt.
Den visaste av kvinnor säger alla de där sakerna som jag alltid sa till de som kom till mig. Hon är vis och vacker. Och ändå kan inte min själ simma utan kippar efter andan.
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
jag undrar vad som ligger i definitionen ‘kassa föräldrar’. enligt mig, för att vara riktigt kass måste man sakna medkänsla, omsorg och trygghet.
en kass föräldrer är inte den som ger ungen pizza för man inte orkar laga mat eller låter dammråttorna ta över huset, utan den som barnet inte känner sig trygg med. som förälder ska du kunna hålla bort alla faror och låta barnet kunna somna tryggt. sedan om det har mcdonalds i magen och chockrosa cykelhjälm med barbie på, det är inte särskilt relevant.
Niclas - jag blir lite orolig. Må bra - kan man ju inte kräva. Bara önska.
Nej, jag tror inte att du är en kass förälder. Tror inte att hon tror det heller. Skulle tro att hon lider av det många av oss mammor lider av - kontrollbehov. Att om det inte sker någorlunda på vårt sätt eller som barnen är vana så kan det bli fel. En rädsla bara. Eller flera kanske.
För skulle det visa sig att det går jättebra utan mamman, så kan ju hon känna sig utbytbar. Och så är det väl. Ingen är oumbärlig, men det kan vara svårt att inse.
Hon var självklart tvungen att kolla om jag kört ut soptunnorna…
Vet inte vad jag säga mer än att jag känner med dig. Hur har ni det med kommunikationen hemma egentligen? Vet hon att du blir tokig?
Och jag kan omöjligt tro att du är en kass förälder. Fast å andra sidan tror jag ju ofta att jag är det.
“Det finns inga perfekta mammor eller pappor. De absolut bästa föräldrar som jag känner till gör ungefär 15-20 fel per dygn. Om man själv ligger på 30-40 tycker jag att man ska ta det lugnt. Först om man ligger över 50 kan man kanske behöva lite professionell vägledning.” Så säger Jesper Juul. det tröstade i alla fall mig en smula.