Jag somnade äntligen halv fyra för att bli bryskt väckt av HS vid halv fem: Visst luktar det konstigt i huset!. Jag sniffade lite, kände ingenting mer än sovdoft (dvs. varm dotter). HS gick upp och glodde runt. Jag och Terrorprinsessan somnade om för att sedan väckas av en lampa. Jag måste läsa lite, förklarade HS som fortfarande sniffade som en knarkhund. Jag försökte förklara för henne att hon antagligen kände dofter på grund av att hon äntligen fått tag på Molipect. TP blev pigg och de småpratade medan jag försökte leta rätt på John Blund igen. Den senare hade dock valt att gå på rast vilket innebar att jag vid halvsextiden gav upp. Nu har jag suttit här i mer än en timme. Ätit en banan och förbannat det faktum att jag inte kunnat sova på flera nätter. Vad tänker du på? Varför kan du inte sova? frågade HS tidigare inatt. Du vet vad jag tänker på, blev det självklara svaret.
(No Ratings Yet)
Loading ...
Loading ...
deep|ed
Studiomannen
Per M
lisa
mymlan
Sömnlöshet är vidrigt.
Har själv suttit där och ätit banan om nätterna – eller efter flera timmars vridande i sängen plötsligt bankat i väggen och skrikit FAAAAN!
Värst är situationer som du just skrev om - då man äntligen somnat för att bara efter någon timme bli väckt. Vid sådana tillfällen känner jag inte igen mig själv. Jäklars vad arg jag kan bli. Stackars den som väckt mig.
Mitt recept har varit att gilla läget och inte få panik. Hur lätt det nu är.
“Det är den bästa av gÃ¥vor – att kunna sova lugnt” som Bo Kaspers diktar.
Anar och antar att hon vill ha mer svar av dig, djupare… Hoppas att ni pratar, pratar, pratar.
Säger som Crrly: PRATA! Ta initiativet, vänta inte ut henne. Prata igenom, älta (det som ni män älskar *s*) och så pratar ni igen! Sätt igång! Och lycka till