Så vill jag tacka för alla otroliga kommentarer under de veckor som varit! Stöd, tips och hejarop. Tack alla ni! Jag har valt att inte svara men jag har läst och tagit dem till mitt hjärta, och tänkt igenom alla visheter som ni delgivit.

Må 2006 lysa för er alla!

Andra bloggar om: 2006, tack

Snart nyår.

Idag har jag startat ett annat liv - jag ska köra bil till jobbet nästa vecka. Ännu ett steg till att äntligen settle down och våga bli vuxen. Man kan ju tycka att jag borde lyckats bli det - jag är ju faktiskt 35. Och jag har släppt många käpphästar: skaffat barn, köpt hus och nu - skaffat en andrabil. Och inget av dessa saker ångrar jag någonsin. Det är inte farligt att bli vuxen men man måste nog försöka hitta rätt perspektiv.

Måste gå och lägga mig lite tidigare än två inatt. Sitter i pyjamasbyxor och t-shirt sedan jag kom in från snön. Jag har skottat hela garageplanen och hela allmänna gången till brevlådorna. Ny bra snösläde och känslan av att “visst det är inte så jävla kul men so what” istället för att bli stressad av att det tar tid.

Imorgon förmiddag ska jag hem till La Bossa Nova och försöka ordna till deras trådlösa nätverk. Första-jacket är ett helvete. Sen åker jag ner till Bolaget och köper en bra flaska vin till de vi ska bo hos i helgen. Vi ska på bröllop. Min äldsta kompis som jag har kontakt med - vi har känt varandra sedan början av åttiotalet och HS lärde känna henne genom mig redan ‘89. Jag borde skrivit ett tal men senaste veckorna har varit osäkra - osäkra på om det känns rätt att prata om allt som varit och som till 90 % inbegriper mitt och HS förhållande och osäker på om jag ens skulle kunna åka med, beroende på vilken väg vi valde att gå med vårt förhållande.

Det går bättre och bättre. Jag tror att vi kommer att klara av det här. Det har varit en viktig resa för mig - många viktiga insikter om vad som är värdefullt och vad som bara är chimärer. Jag har jagat något som var mer en dröm om ett mindre vuxenlikt liv. Men kärlek är allvarligt - kärlek är vuxenliv per se. Och allt som varit, att jag uttalade vad jag känt så länge - full och dum i huvudet - innebar att jag också insåg hur fel den känslan ändå varit. Eller snarare - att den byggt på felaktiga utgångspunkter.

Vi har pratat. Och fr a har vi lovat varandra att fortsätta prata mer än förut. Och jag har lovat att ta mer ansvar för saker, samtidigt som HS lovat att våga släppa sin kontroll över en massa grejer. Jag har sagt vad jag känt men också vad jag känner - och även om hon inte kan säga det så tror jag att hon håller på att återerövra kärleken till mig igen. Och jag har inte sett det på flera år - men hon är vacker. Hon är fortfarande lika vacker - även om det är på ett annat, mer vuxet sätt - som när jag såg henne första gången 1989. Och jag älskar hennes intellekt, älskar hennes oerhörda värme och jag är trygg. För mig är det viktigt - att känna tryggheten. Det må låta tråkigt men jag byter ut passionen mot tryggheten vilken dag i veckan - jag har insett det nu. Jag är stolt över vår familj.

Hon är den person jag vill bli gammal med. Det är en mäktig känsla att bolstra in djupast i hjärtat. Hon är den person som jag vill åldras med. Vilket innebär att jag vill åldras. Det i sig är nytt. Och hon är min - den J som jag älskat så många år. Det är så. Jag visste inte förut - nu vet jag sannerligen.

Andra bloggar om: vuxen, kärlek, förhållande

Så var jag bilägare. En vit Renault Mégane att hämtas på tisdag. 55 lök.

Sen åkte vi till Coop Forum och köpte bilbälteskudde och bältesstol till nya bilen, och nya skridskor till mig.

Shop til you drop-veckan fortsätter :)

Andra bloggar om: bilar, shoppa

Jag somnade äntligen halv fyra för att bli bryskt väckt av HS vid halv fem: Visst luktar det konstigt i huset!. Jag sniffade lite, kände ingenting mer än sovdoft (dvs. varm dotter). HS gick upp och glodde runt. Jag och Terrorprinsessan somnade om för att sedan väckas av en lampa. Jag måste läsa lite, förklarade HS som fortfarande sniffade som en knarkhund. Jag försökte förklara för henne att hon antagligen kände dofter på grund av att hon äntligen fått tag på Molipect. TP blev pigg och de småpratade medan jag försökte leta rätt på John Blund igen. Den senare hade dock valt att gå på rast vilket innebar att jag vid halvsextiden gav upp. Nu har jag suttit här i mer än en timme. Ätit en banan och förbannat det faktum att jag inte kunnat sova på flera nätter. Vad tänker du på? Varför kan du inte sova? frågade HS tidigare inatt. Du vet vad jag tänker på, blev det självklara svaret.

Middag hos vänner med taxiresa hem. Filmen “Gökboet” kan man se hur många gånger som helst - varje gång finns det något nytt att tolka och förstå.

Mina skor. Helt galet. 99,50 är inget pris. De är skinn och även skinnsulor. Oerhört välsydda. Totalt galet. Jag är extremt cool i dem också :)

Imorgon blir det mest fixande av en massa saker. Räkningar ska betalas, skräp ska till sopstation och sånt. Plus att vi ska iväg och provköra Méganen. Researchade lite innan vi åkte iväg på middagen och jag måste kolla om kamremmen är bytt. Och jo, Batbut - den är verkligen också på rea. Den också. Sänkt tjugotusen i pris. Fast den är vit. Om vi köper den kommer vi därmed ha två bilar av årsmodell ‘99 - Svarta Faran och Vita Faran.

Och hur är det för övrigt? Sanning och säga så vet jag inte. Det är som att gå på tunnaste glasyta. Mina axlar är uppe vid öronen och jag kan inte sova på nätterna. Vi är nära, framtiden är där. Men när jag säger “jag älskar dig” får jag bara tystnad till svar. Så - imorgon kanske hon anser att jag bör flytta. Eller så fortsätter det så här. Min kropp har varit fylld av adrenalin länge nu. Den börjar att känna av den alltför höga dosen nu. Jag har ont. Rent fysiskt ont av stressen.

Syster var här idag. Äntligen. Vackraste syster. Så snygg och, som det kändes, så oerhört harmonisk med sitt liv. Vi pratade en del men mest hade Terrorprinsessan show och var väldigt “pappig”. Det klängdes på mig konstant av liten fyraåring som nog var lite svartsjuk och revirinkännande. Men när vi släppte av syster på stationen så ville TP också ha en kram av henne. Solstickan var liksom sexåring bara. Lite blyg eftersom det var så länge sedan.

Jag borde gå och sova men samtidigt vet jag att jag kommer att bli liggande vaken med oron härjande i kroppen - ibland känns det som om jag ligger en bit ovanför själva sängen eftersom kroppen vibrerar av ångesten.

Jag har varit nära att ge upp. Varje natt har jag frågat mig om det verkligen är värt det här? Men jag tror det är det. Jag ser henne med andra ögon. På ett sätt jag inte sett henne på många år. Hon är vacker. Hon attraherar mig. Jag har inte sett det eftersom jag varit så upptagen med andra tankar, tankar som handlat om det jag saknat istället för det jag faktiskt har.

Because there’s 40 different shades of black
So many fortresses and ways to attack
So why you complaining? ta!
Pavement: Elevate me later

Galet effektiv shopping i Falun:
2 st vita skjortor
1 st slips
present till nyårsbröllopet
1 par spetsiga boots på Jack & Jones (kostat 999 nu 99,50!)

Imorgon köper vi eventuellt en Renault Mégane ‘99.

Jag vågar inte säga varken eller. Hennes sätt förvirrar mig.
Idag - Solstickan och jag gjorde ärenden:
♠ byta Sidorak mot Keetorak (jag börjar ha koll på hela Bioniclegänget)
♠ köpa ny snösläde - femhundra balubas
♠ beställde nya gasfjädrar till Svarta Farans bagagelucka som i flera veckors tid krävt hjälm på den som packar in grejer.

Kollat bilar på nätet. Hittat en Agila i Sala och en Mégane i Falun. Agilan är nästan ny men säkerheten är väl sisådär. Méganen är en bra bil men har gått mer än sjutusen mil.

Imorgon kommer syster redan klockan tio. Sen åker vi till Falun för diverse inköp och för att kolla Méganen. Kvällen är det middag med vänner.

Nu ska jag gå och sova.

But as the holiday season nears an end, the industry’s luck seems to be running out as boxed sets of cards and chips are discounted, ratings fade for some poker-themed television shows and shares of a poker-linked stock slump.

Jag tror att det är HUI:s fel…

Källa:
All bets off as poker craze seems to be fading - U.S. Business - MSNBC.com

Surkarten Hans Bergström skriver om mediaetik. I vad som närmast kan liknas med en drapa från en svunnen medial värld försöker han att hänge sig åt ett nytt krav på sanning+relevans. Jag är fullkomligt ointresserad av hans nedsabling av Skugge (vilket hon anser vara en fjäder i hatten) utan mer Hans/hans (!) försök att snäva in pressetiken genom att göra relevans till en grundläggande faktor i bedömningen av vad som är “i allmänhetens intresse”.

Själv hittade jag för några dagar sedan min etikuppsats “Plikten att publicera” som jag aldrig hann lägga fram 1996. Den lider delvis av ålder, då mediavärlden de senaste tio åren förändrats snabbare än någon gång tidigare och delvis av en viss ofokusering. Men många delar är fortfarande oerhört relevanta och just prima-facieplikten “allmänhetens rätt att veta” går jag grundligt igenom. (Tyvärr är det enda exemplaret en draft som ligger på mitt sängbord och jag har som plan att skriva rent den och lägga till en “tio år efter” del).

Problemet med Hans Bergströms syn är helt enkelt att han anser att medierna har två krav - plikter: att berätta sanningen och att inte berätta den sanning som (av medierna) inte anses relevant. Det Bergström gör är att kritisera kvällstidningarna för saker och samtidigt säga att det de gör är enligt de två plikterna. För genom att lägga till ett krav på definition av relevans ger han media ett mer subjektivt spelrum. Det innebär att media kan säga sanningen (som många gånger är subjektiv, fr a när det gäller åsikter och saker som hänt utan fullständig medial bevakning) men endast berätta de sanningar som är relevanta för allmänheten. I den kontext Bergström diskuterar saken må det vara vettigt att diskutera relevans - när det gäller Persbrandt och liknande - men när det gäller en generell och grundläggande mediaetik skapar han snarare en öppning för just sådana saker.

En vettig etisk ståndpunkt vore snarare vara att säga att media ska publicera de sanningar som är i allmänhetens intresse, dvs. det som allmänheten behöver veta för att göra fullgoda demokratiska val, känna och förstå sin omvärld och i allmänhet anse sig och anses som välinformerade. Det innebär i sig att man utgår från premisser och därmed väljer vad som ska publiceras. Men att som Bergström anse att definierad relevans ska ske utan premisser innebär att man förlorar orienteringen.

Enkelt uttryckt: Hans Bergström skapar en etik som slår tillbaka mot den goda intentionen och skapar förutsättningar för just det som etiken skulle precisera som felaktigt.

Vid sjutiden ansåg Terrorprinsessan att det var dags för skidåkning. Solstickan var med på noterna. Vi lyckades pressa fram utgången till tiotiden eftersom det inte direkt är ljust nog för skidåkning så tidigt på morgonen.

Den röda mössan tillhör TP som för ett kort tillfälle ansåg att den var helt fel. När hon sedan fick se sin mor i den ångrade hon sig…

Men skidåkande blev det. Terrorprinsessan var som vanligt förbannad, ilsken och allmänt rabiat på att a) kunna allt själv b) att det är fel på prylarna c) att skälla ut alla efter noter bara för att. Hon fixar fr a inte att storebror kan saker som hon inte kan. När hon för trettioelfte gången låg med ansiktet ner i snön och förbannade allt och alla, gråtande och skrikande log jag, svärmor och svärfar, och jag kunde inte låta bli att med spelad förvåning säga: “Men - det här har jag varit med om förut! På fjället i Funäsdalen. Men då var det en sjuttonåring som gjorde så här!” HS snörpte på munnen men log lite. Sådan mor sådan dotter (fast mormodern är rätt timid).

De andra hade hunnit att nästan somna innan jag och Terrorprinsessan kom hem eftersom hon envisades med att stava sig hem. Alla propåer om att “det är som att gå” sablades ned - hon vet faktiskt själv. Men jag är en tålmodig person och hon är minst argbigga mot mig (det är väl det där far-dottersyndromet) så jag tog det hela med saktmod.

Efter att svärföräldrarna lämnat bygget la vi oss i TV-soffan och kollade på “Valiant”. En trevlig animerad rulle. Vi är verkligen familjen som hellre ser tecknat/animerat än “otecknat” (som Solstickan kallar filmer som innehåller riktiga skådisar).

Några timmar senare dyker min svåger och fästmö upp. De ska till Idre i veckan och stannar här över natten. Ännu ett julbord och mysig samvaro. Jag har bränt en DVD med mp3-or till dem eftersom de blivit med spelare (och jag fick avundsjukt hålla i svågerns Nano).

Kvällen avslutades med att Terrorprinsessan kräktes. Vi går alla och hackar och hostar men hon blir alltid värst eftersom hon hade RS redan tre veckor gammal och fick ligga på sjukhus. Jag duschade av henne, HS torkade golvet och efter att ha fönat hennes långa hår la jag dottern i vår säng och snart somnade hon.

Nu har resten sovit ett tag. Jag ska lägga mig också. Natten som gått var det dåligt med sömn. Jag gick och la mig vid tvåtiden, låg och vred mig - ångesten red barbacka. Vid tre gick jag upp satte mig inne på toaletten, försökte finna någon sorts balans i att jag inte vet någonting. Sen gick jag och la mig igen och kunde efter nån halvtimme äntligen somna.

Marorna handlade inte om då utan om sen. Det jag misstänkt har jag fått svart på vitt. Jag har bara att böja mig, och tacksamt ta emot den relation med mina barn som hon väljer. HS har hela makten. Jag har ingenting.

Och mellan oss? Jag vet ingenting. Jag förstår inte hennes signaler. Allt är rätt bra och då för jag exempelvis en till bil på tal och då förklarar hon att vi ska prata om en massa saker. Hon behöver inte säga så mycket mer - jag förstår att det handlar om att jag “hänger löst”. Jag kan röra henne när jag går förbi men om jag försöker ta om henne så stelnar hon och flyttar sig utom räckhåll.

Det är bara att inse att jag är körd.
Jag har förstört allt och nu är det paybacktime.
Jag har insett hur mycket hon betyder, hur mycket jag älskar den kvinnan - men hon har slutat att älska mig.

Min kompis Andrew (och Saras svåger) har döpt ett barn. I havet vid Khao Lak. Stort.

Det är den gripande berättelsen om Clara och Charlie. Om död och liv. På samma gång.

Såna här gånger spricker min cyniska fasad och jag blir rörd. Rörd djupt in i mig.

En rätt stilla juldag minst sagt.

Mor och dotter fick en locktång modell schweizisk fickkniv. Idag lockades Terrorprinsessan med stora lockar. Vilket fick till följd att hon grät och ville ha rakt hår igen…

För övrigt har vi åkt skridskor idag. Vi hade tur - när vi gick ur bilarna härhemma så började det snöa.

Och alla hostar och hackar, TP allra värst.
Ett styck julbord har också avätits.
TV setts - bästa “Morden i Midsumer” i den här omgången.
Svärfar och Solstickan har byggt ihop en Be Da Man.
Nu på nattkvisten har jag kollat efter begagnade bilar en stund.
Och lite sånt som måste fixas framöver.

Mysteriet med tomten djupnar - nu visar det sig att inte heller grannen vet vem det var…

Julklappsutdelningen gick i en schwung. Barnen var helt galna. Bästa julklappen för Solstickan var antagligen armbandsuret men han lyckades bygga två Bionicle-gubbar + en hel Bionicle-borg under kvällen. För övrigt fick han senaste Bionicle-filmen, skidor, skridskor, spel (datorspel: NHL 2005 vilket inte fungerade tillsammans med våra digitala pads så nu får jag lägga fyrahundra på att köpa ett par analoga…) och en massa annat. Terrorprinsessan fick en mikrofon som hon sedan använde resten av kvällen.

Hon är sanslös - nåde den som försöker ta strålkastarljuset från henne… Förutom det fick hon Barbie och kläder till sina Barbies, en discokula, en ny Barbiefilm och en massa annat (skidor och skridskor också hon). HS och jag köpte parfym till varandra - Mexx Pure Life. Jag fick en pyjamas av mina barn, ett oerhört skönt underställ av svärisarna, och HS fick diverse bling-bling av barnen.

Svärfar köpte spa-tillfälle till familjens tre kvinnor (svärmor, HS och svägerskan). Han fick skruvmejslar av oss. HS fick också en Filippa K-tröja av sin lillebror och svägerskan. Snygg som bara den. Av mig fick hon ett set med George Clooney-filmer där jag lyckats rejält med rimmet:

Tre runda snurror i paket
Inget för en burrig asket
En lätt grånad manlig man
Som ditt hjärta brukar sätta i brann
Han säkert vill undersöka din ”lunga”
Medan han ”Georgie on your mind” sjunga

God mat och hela konkarrongen. En rätt bra jul faktiskt. En av de bästa.

Det här året kunde vi inte ha morfar som tomte. Solstickan avslöjade honom redan förra året. Tanken var att jag skulle vara tomte men vi var skeptiska till att Solstickan skulle gå på det - antagligen skulle också Terrorprinsessan avslöja mig.

Plan B blev då att HS skulle vara tomte - det är mer oväntat och skulle åtminstone sätta griller i huvudet på barnen. Så plan B sattes i verket - jag gömde mig i sovrummet och HS gick ut för att klä om.

Så hörde jag hennes röst som hälsade en tomte välkommen. Jag fattade ingenting, gick ner och där var det en stum tomte - liten och fet - som delade ut julklappar. Och bredvid stod HS i sina vanliga kläder.

Tomten hade gått förbi utanför och snabbt hade HS bett honom/henne (jag har mina misstankar) att tomta lite hos oss. Men fortfarande har vi ingen aning om vem det var… Och för HS, som vill ha kontroll, är det fortfarande störande att vi inte vet vem det är…

(jodå - det är mina barn som är framme vid krubban. AGJ berättade att Solstickan sufflerat henne i berättelsen om Basusjernet)

Mäktigt.

Jag följde med till Stora Tuna kyrka på krubbgudstjänst. Allt som hänt har skakat om mig i grunden. Än en gång. Omskakad i grundvalarna.
Och det gick bra - för första gången på tre år som jag sätter min fot i en kyrka. Eller om det till och med är fyra år.

AGJ höll krubbgudstjänst. Jag såg mig omkring, varenda vrå i den stora kyrkan känner jag till. De har köpt in ljus för att bygga upp bakgrunden - jag startade det genom att idogt släpa med mig delar av ljusriggen. Välsignelsen AGJ läste var den som vi så många gånger diskuterade - hon hade alltid svårt för orden “kamp” och “äventyr”. Nu var den där. Den irländska som jag tog med mig från Stiftsgården.
M och E sjöng vackert. E slängde sig om halsen på mig när jag dök förbi. Hon var med och sjöng i ungdomsmässorna, varenda mässa stod hon och kompisarna där och var med. Nu är hon kvar i kyrkan, sjunger och är.

Jag satte spår. Jag finns kvar. Det vi slet med, det jag höll på att ta livet av mig med. Det var viktigt. Och jag behöver inte gömma mig, springa. Jag behöver kanske inte ens välja. Jag har inget att bevisa mer än att jag älskar. Jag gjorde mitt - det är inget misslyckande. Jag brände av krutet och byggde en grund som nu det byggs vidare uppå.

Och jag drabbades av ett sug efter att predika. Att faktiskt våga närma mig allt det som jag har i bakfickan, allt det som har med Gud, tro och evighet att göra.
Något har hänt. Det här är också en viktig del av min och min älskades gemensamma grund. Vi vigdes till varandra 95 och till ämbetet 97. Samtidigt.
Jag korstecknade mig. Jag korstecknade mitt hjärta. Det gick av bara farten - men det kändes inte konstigt.

Kanske behövde jag också en paus. Från Gud. Kanske kan jag framöver känna att vi kan kommunicera. Eller så har jag bara slutit fred med allt. Jag vet inte.
Kanske kommer jag om en tid kunna klä mig i stolan.

Kanske.

(Syster, boka inte in någon annan personlig assistent ännu…)

Inget nytt under solen

God jul på er.
Det är bättre.
Mer hopp om framtid.
Kanske kanske kan jag andas ut lite för en stund.
Idag har jag och barnen klätt julgranen. Svärföräldrarna har kommit.
Jag har gått på tå. Men leendena mot mig blir fler och fler.
Jag ger inte upp.
Och det här kan, trots allt, åtminstone, bli en av de bästa jularna.

Läget på västfronten är stabilt kallt. Jag slits mellan hopp och förtvivlan. Ett leende gör min dag, men tystnaden istället för det sedvanliga “godnatt” sänker mig.
Åkte från jobbet redan vid 15. Hämtade barnen på fritids och dagis så åkte vi ner och frotterade oss med alla andra på Kuppan. De köpte bling-bling till sin mamma i julklapp - jag la till ett schysst armband. Hon kom dit efter jobbet så åkte vi hem. Jag och Solstickan byggde klart Mekkano-projektet, ivrigt påhejade och störda av Terrorprinsessan. Hon gick till slut och la sig vilket fick Solstickan att pusta ut: Äntligen bara du och jag!.

Den unge mannen frågade plötsligt mitt under byggandet (TP var fortfarande närvarande): Pappa, tycker du Amy Diamond suger? Jag var tvungen att fråga vad han menade med “suger” (jag vet ju vad det betyder men ville ha hans definition typ). Det är att man inte tycker om något. förklarade han tålmodigt. Han tyckte inte det i varje fall.

På Kupolen överraskade han mig än en gång med att han plötsligt har knäckt bokstavskoden. Han stod och läste på en stor skylt som hängde på väggen bakom kassorna och flickorna i kassan stod helt fascinerade över hur snabbt han ljudade sig igenom en rätt lång mening. För mig är det oerhört häftigt - ord är viktiga och att tidigt få tillgång även till det skrivna innebär att han har världens försprång. Till på köpet kan ungen räkna! Och de har lärt sig att räkna parvis också.

Övriga kvällen har inneburit högläsning (av mig) ur “Tomtemaskinen”, några minuters slumrande bredvid Terrorprinsessa och uppackning av alla varor som HS köpte på ICA. Och avslutades med att se “Döda Poeters Sällskap” på fyran.

Och nu är jag trött. Godnatt och tack för allt ni skrivit i tidigare inlägg.

Från balkongen på jobbet.
Vi “bor” rätt fint.

Linda Rosing på ETC.-löpet

Min vän Pena (syns då och då i bild med svart kavaj, glasögon mm) smsar och ber mig gå in och kolla på Årets höjdpunkt! - klicka på Live-TV.

(Borlänge kommunalfullmäktige håller budgetmöte - de har hållit på sedan 13.00)

Nu fungerar telefonerna äntligen. En snubbe från El-Tel kom och gjorde vad man tycker en konsult från Nätverksjouren skulle göra - gå igenom allting med någon sorts kontrollerad analys. Det visade sig att BBB skickat med en för klen nätadapter… Det var alltså elen som var fuckad…

Så nu går det att ringa.

Kvar är att försöka få kärleken att fungera. Det är nog svårare.

Hoppet är ändå det sista som överger den som drunknar. Även om det ser illa ut. Jag har insett en massa saker - och hon har rätt i många saker:
- jag har varit en jävla egoist
- jag har varit på väg bort länge
- jag har inte tagit ansvar

men nu. När det är försent så inser jag hur mycket hon betyder för mig. Patetiskt att man måste totalt falla för att inse vad man har.

Jag har jagat det jag har saknat snarare än att värdera det jag äger. Det är rätt korkat egentligen. Och nu förlorar jag också det som jag har haft.

En lång natt har det varit. Jag kräktes imorse av all ångest, all ilska över mig själv. I lördags sa jag saker jag inte borde sagt, saker som jag innerst inne egentligen är mest rädd för. Men jag sa dem - och nu är det kyla. Jag bor kvar på nåder över jul.

Och jag önskar jag kunde trolla. Jag har till och med bett till Gud, den Gud som jag lämnat. Jag vill vara kvar nu. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna vara utan mina barn, om så varannan vecka eller varannan helg. Jag förstår det inte. Deras kramar, deras varande. Jag har gömt mig bakom allt annat och missat allt det här.

Hur jävla korkad får man bli innan man förverkat sin rätt att existera?

Kroppen darrar av spänning och ångest. Yrsel och magen krampar.

Jag älskar henne. Det inser jag nu. Varför insåg jag inte det förut?

Sprit gör en dum i huvudet. Kärlek är något alldeles för värdefullt för att kasta på sophögen. Ibland är allt försent. Räkna hur stor lägenhet jag har råd med.

En Christer har dykt upp i kommentarerna hos Karin Långström Vinges blogg: Den dynamiska Kalinlistan och det är helt fascinerande att läsa en sån solklar rättshaverist.

För övrigt: de skolor i Västsverige som nu slutar med sina avslutningar i kyrkan är faktiskt de enda som följer skollagen. Att ha avslutningar i kyrkan innebär brott mot det icke-religiösa som lagen grundar sig på. Oavsett vad andra religiösa inriktningar säger om “heliga rum” etc.