Underbart att se dig Emrik!

Fredagarna är riktigt godis för en familj där dottern har fått all den musikalitet som göms lite här och där såväl på moderssidan som på faderssidan. Och Doobidoo är faktiskt lysande och idag hade de hittat en lysande combo i lag Agnetha Sjödin/Emrik Larsson. Som gammal musikräv är det underbart att se Emrik så fräsch och på gång. Att sedan Agnetha Sjödin har hittat sitt jag - och det handlar om musik - är rätt skönt. Deras duett med “Up where we belong” var faktiskt oerhört läcker.

Emrik, som tidigare sjöng i Stonefunkers och hade en del i gamla Union Carbide Productions (jepp - Emrik efterträddes av Ebbot Lundberg som numera är världsstor med Soundtrack of our lives) och numera är en del av det svenska superbandet Arose, där Emrik sjunger uppbackad av Jenny Berggren från Ace of Base, Magnus Rosén från Hammerfall, Imre Daun och Glenn Sandgren. Efter alla år med både knark- och alkoholproblem har Emrik tagit sig i kragen. Själv skulle jag älska en återförening med Stonefunkers, med Papa Dee på rap-platsen som förut.

Jag kan bara säga - ibland är faktiskt public service outstanding.

Någon skriver en kommentar utan att lämna minsta möjliga vinkling om vem personen är. För uppenbarligen är det någon som anser sig känna mig. Problemet är att jag har typ flera hundra som läser den här bloggen. Och hälften har jag inte en aning om vilka det är. Om man väljer Anonymous får man inse att det kan komma beskt tillbaka.

För övrigt jobbar jag som en liten iller för att hinna klart med konceptet idag. Och förhalar det nödvändiga samtalet till faderskapet om resan imorgon. Och hemmavid är det krig. HS börjar bli bättre tror jag. Hon är åtminstone tillbaka i sin gamla vanliga syrliga form mot mig.

Och klockan är halv ett. Ingen har frågat om lunch. Alltså får jag strunta i det eller köpa någon jävla sallad från Köpmans. Urk. Borde gå till Bolaget - för det tänker inte HS göra. Gissa vem som har bilen? Inte jag. Nä. Kling-klong på bussen. Och sedan promenaden hem från bussen på närmare en kvart. Kling-klong. Det är så jävla fucked-up så jag blir illamående.

Jag har för övrigt blivit beroende av Lumene Skin Tech For Men/Magic Lotion (det är inte jag som kommit på namnet ok?) Så oerhört skönt och uppfriskande! Jag håller på att förvandlas till en fullfjädrad metrosexual… mao man blir vad man jobbar med.

Discharge me.

Även förra veckans monsterpitch förlorade vi till Euro RSCG. Det känns lite tungt just nu. Svårt att ladda om.

Jag ska gå och lägga mig och läsa GQ. Fördelen är att jag då kan räkna in det som arbetstid. Jag säger ju att jag har världens bästa jobb :)

Bianca utmanar mig.

3 saker som jag gillar:

reklam
mina barn
internet

3 saker som jag tycker illa om och som skrämmer mig:

att bli sviken (fast jag är van)
moralism
Peppe Eng

3 viktiga saker i mitt rum:

(i vilket rum?)
soffa
dator
TV

3 slumpvis valda fakta om mig:

jag var 21 när jag tog körkort
jag gick buggkurs exakt en gång
jag är trummis

3 saker jag vill göra innan jag dör:

vinna ett guldägg
se att mina barn har det bra
skriva min bok

3 saker som jag kan göra:

prata som fan om koncept
spela klaviatur
kramas

3 saker som jag inte kan göra

räkna
hjula
spela schack (har inte tålamodet)

3 saker som jag säger mest:

nej
ja
varumärkesstrategi

3 kändisförälskelser:

Robyn
Madonna
Toni Halliday

Taggar följande:
dabitch (om hon inte har fullt upp att föda)
galatea
Wiz - så att han inte behöver skriva så jävla mycket om yrken ;)

Inget från företaget som vi pitchade på förra veckan. Och en annan byråvalsprocess kom vi tvåa i. Jag kan leva med att komma två efter Hilanders i och för sig…

Vid tvåtiden ringde expeditionen. De hade fått lov att vända halvvägs till C3. Det oroar mig en del. De har för tillfället gett upp att skriva egna rapporter utan ringer mig så skriver jag på bloggen.

In till kontoret med bil imorse efter att ha lämnat Solstickan på förskolan. Jobbade en del, läste mycket och samlade ihop material för att skriva ihop en tendensrapport för Q3. Vid tolv åkte jag hemåt eftersom Terrorprinsessan var hemma från dagis och HS skulle till företagshälsovården. Efter ett par timmar var det återigen “vaktombyte” då jag åkte iväg på kundmöte.

Jag gillar mitt jobb. Idag har jag spenderat flera timmar med att läsa modetidningar för män: King, GQ mfl. Research kallas det. Och jag får betalt för det. Visserligen är det inte lika kul att sitta och plugga in allt om arkitekturbranschen som jag gjorde tidigare i vår eller läsa in allt om stålbranschen. Å andra sidan - det är rätt kul att lära sig nya saker.

De närmaste dagarna kommer däremot bli rätt intensiva. På tisdag är det två kundmöten - på det första ska jag presentera ett nytt koncept och till det andra ska jag ha ett förslag till varumärkesprojekt inklusive kommunikationsstrategi. Plus hur detta också ska appliceras på varje enskilt affärsområde. Till på köpet ska vi åka till mitt faderskap över helgen.

Det lyser i plastfabriken när bussen åkte förbi idag. Det har blivit mörkare. Kan också ha med att jag åker med en buss som går timmen senare än den jag brukar att åka med. Det har varit en för jävlig vecka. Både på jobbet. Och privat. Stungen i ryggen. Jag har petat ihop mer än trettio timmars flextid på en och en halv vecka. Det är nästan som förut.

Bredvid mig sitter en ung kvinna med sin fyra-åriga dotter i knät. Antingen har flickan varit hos mormor eller så bodde pappan i Ornäs, och hon går på dagis där. Varannan veckas barn. Dottern halvslumrar i mammas famn. Det är vackert. Jag tänker på framtiden. Jag borde inte. Men jag gör det. På jobbfronten - vem vet hur länge högkonjunkuren i branschen håller i sig. Vad händer sen? Jag vet att jag är bra på det jag gör. Och jag är en jävel på att sälja in det jag gör - pitchade imorse igen. Men ändå. I den öde affärslokalen är det också tänt. Två små flickor sitter i fönstret. Det ser ut som en installation.

Jag lyssnar på Type O Negative. “I don’t wanna be me” känns rätt. Tätt följd av “Everyone I Love Is Dead”. Jag vill inte åka hem. Jag jobbar hela tiden lite extra, missar bussen vid halv sex. Jag tittar på mamman och barnet. Tänker på allt som är runtomkring. Dåligt samvete för att jag inte är den pappa som jag borde. Att jag inte är starkare. Att…

Det dåliga samvetet. Min ständiga följeslagare under alla år. Jag var en duktig elev. Mina föräldrar var båda duktiga lärare. Jag är världsbäst på det. Och hösten faller i mörka sjok. Jag gillar hösten. Jag gillar kylan, hur hela tillvaron blir annorlunda. Mer krispig precis som luften på morgonen. Det passar min mörka livssyn. Det passar min väl inövade depressivitet. Den är som Per Oscarssons hummande - den sitter där. Den är en del av mig.

Telefonen ringer. HS undrar var jag är. Jag har inte brytt mig om att ringa och säga att jag blir sen. Förut hade det inte spelat någon roll. Nu är det himmel som faller ner. Jag suckar och förklarar att jag är på väg. Och att jag inte behöver äta. Jag är så trött på det här. I fredags önskade jag att jag kom hem till en tom lägenhet. Jag tror inte jag passar i en familj. Det är sorgligt men säkert alldeles för sant för att det ska vara riktigt nyttigt. När jag kliver av bussen vid Gammelgården så tittar jag upp mot mamman och barnet.

Kvinnan tittar ut. Hennes ögon är trötta. Hon är ung men hennes ögon är trötta. Det är kallt. Jag har bara min mossgröna manschesterkavaj på mig.

Halvvägs hem börjar det att regna.

Nej.

Stab my back
crucify my burning heart
you are so vain
so bloody intriguing
very nice thank you
you want my blood
here it is.

När jag hängde fyra och en halv meter upp på den fasta husstegen (måla fönster) tänkte jag: “vad enkelt det vore att bara släppa.”
Problemet är att jag antagligen skulle ha oturen att bryta ryggen men överleva.

Trots att hela samhället är nedlusat av reklam med mer eller mindre påklädda kvinnor (fr a när det gäller underkläder) och där våld är vardag - och där konst som är våldsam aldrig ger samma uppmärksamhet. Trots detta så väljer politiker att ropa på censur av konst som visar sex. Porr är fulare än våld enligt dagens politiskt korrekta argumentation. Det hela visar också diskussioner om Paradise Hotel exempelvis hos Hedgehog.

Det är fan patetiskt hur svenska liberaler plötsligt köper en konservativ amerikansk syn på sex och nakenhet.

Jag blir så jävla trött! Det är som ett äckligt tuggummi som jag aldrig kommer ifrån.

Nu senast är det Wiz som prackar på mig ämbetetet.

Jag är visserligen fortfarande vigd präst, men jag har inte utövat ämbetet på tre år. Jag tror inte. Jag röstade inte i kyrkovalet. Jag gillar inte kyrkan som organisation. Jag ber inte.

Jag jobbar som kreativ planner på en reklambyrå och då och då även som copywriter. Jag gillar kommersialism. Etiskt står jag oerhört långtifrån den politiskt korrekta vänsterkristendom som jag förut tillhörde. Jag har gjort en lång resa och jag vore tacksam om jag blev kallad det jag faktiskt är.

För min del är det fortfarande en väg kvar att gå men jag kommer närmare och närmare den tidpunkt då jag kommer att avsäga mig mitt ämbete. Men när jag väl har gjort det så finns det ingen återvändo. Eftersom jag hade ett så starkt kall vågar jag ännu inte säga att “så här är det”. Jag anser mig ha rätt att ta mig den tid det tar. Men det innebär inte att min personlighet är prästerlig.

Jag är inte längre präst som person. Så låt bli att pracka på mig en massa saker som jag inte är.

Dags för en fredagsfyra.

Tema: Snigelpost
1. Skickar du vanliga brev?

Oerhört sällan. Händer det så handlar det om brev till institutioner eller liknande. Eller om det är något speciellt jobbjox som inte fungerar att skicka per e-post.

2. Kommer den vanliga posten försvinna i framtiden?

Nej. Inte förrän vi lär oss att digitalt transportera atomer.

3. Har du en “ingen reklam”-skylt?

Nej. Det vore direkt ologiskt eftersom jag jobbar med reklam. Jag kan inte gå till en kund och säga “satsa på oadresserad direktreklam” och ha en “Reklam. Nej tack.”-skylt på brevlådan. Plus att jag ser det som research att läsa all dr som kommer.

4. Vad är det roligaste att få i brevlådan?

Jag får aldrig roliga saker i brevlådan.

SVD menar sig ha hittat en electrotrash-trend i svensk musik. Detta skulle bevisas genom att Bear Quartet ploppar elektriskt på senaste skivan, och att Robert Johnson & The Punchdrunks har letat upp syntharna.

Men Jari Haapalainen från BQ menar att SVD:s reporter har fel och slänger iväg en typisk svensk indie-kommentar på frågan om det kan vara så att BQ ligger i tiden utan att veta om det:

Det vore ju förargligt. Nästa gång ska vi göra en skiva som ingen gillar.

Läs resten av artikeln och inse hur man inte skriver trendrapporter: Electrofeber i indieland

I soffan. Lördag och Eva Dahlgren på TV. Så läser man det här från expeditionen:

Vi borjade kampa oss uppfor den lodratta vaggen. Mitt pa sa ar det en travers som vanligtvis ar valtrampad men i och med att vi var sist ut och all sno kommit ned fanns den inte kvar. Richard gick forst och sparade, nagonstans mitt pa tappar han fastet och faller en bit. Nar han kampat sig upp och kommit en bit pa vag sa marker han att jumaren (sakringssak vid klattring) isat igen. Han ber Ulrica sta still medan han ska gora ren den. Richard hinner inte mer an koppla loss sig sa ger hyllan av sno Ulrica star pa vika. Ulrica hinner fa fast yxan och faller inte langt men det tar pa krafterna att ta sig upp igen. Sista biten ar ren is och precis nar vi tagit oss dit sa haller ett gang sherpas pa med en raddningsaktion for att ta ned en skadad fran berget, vilket gor att de maste anvanda sig av repen som ar avsedda for uppstigning. Vi var trots allt detta rekordsnabba uppfor den lodratta vaggen.

Hello. Hjärtat slår några extraslag. Det de gör är ingen “walk in the park”. Och de är inga övertränade äventyrare.

Allvarligt. Varför bryr man sig ens? Jag borde lära mig av min egna livserfarenhet: människor är jävliga - de borde förbjudas enligt någon lag om farligt avfall eller nåt.

Det är enkelt. Vad är det som skapar det mesta jävulskapet i världen?

Om det vore myror skulle jag ogilla dem. Människan är ond i grunden. Allt annat är bara försök att komma undan sin egen dödsdom.

Jag litade på. Det var dumt.
Det här tar slut som allt annat.
Som någon sorts dumped garbage.

Jag är bara trött nu. Iggy Pop på iTunes.

“Beautiful beautiful beautiful girl from the north. You burn’d my heart with a flickering torch.”

När jag tittade till min övertid fick jag en smärre chock. 45 timmar plustid. Senast jag kollade hade jag sexton. På en och en halv vecka har jag nästan jobbat 150%. Snacka om att ramla tillbaka i gamla hjulspår. Och det tar inte slut. Om fem minuter är lunchen slut och då ska jag skriva ett koncept för en ny produktserie. Sen måste vi sätta oss och hitta ett sätt att kunna fixa en pitch klar att presenteras på tisdag förmiddag - som vi fick reda på idag på morgonen. Kan man ta gaffatejpa igen dörren där nere. Vi behöver lite arbetsro.

Jag är rädd nu. Rädd för allt det här.

Ibland bubblar det bara upp. Ett bottenlöst hat. Mot allt. En frustration. Våldsam frustration. Mot livet självt. Mot allt som aldrig blir. Mot min feghet. Mot min chevareliskhet. Jag är så mycket mer. Än det här. Och jag vill ibland kunna bryta mig ur det här skalet. Det mänskliga. Sprängas ut i atomer. Nå så mycket mer. Hatet mot att det aldrig händer. Mot mina kedjor av kött. Mot alla bojor som håller mig kvar. Som hindrar mig att gå dit jag vet är det där “hemma” som är på riktigt.

Det känns inte fullt så meningsfullt att satsa järnet när man möter Sprida i dörren till SSAB:s HK. De blev utslagna i måndags. Av oss. Nu var de plötsligt med igen. Det är som att vara boxare, knocka någon. Men efter att ha blivit uträknad så får han boxas igen. Så känns det. Så kändes det. Hell fuck. Och DDB Sthlm hade ett av sina juniorteam. Men en av kundens lokalkontor jobbade med dem och det ville de uppenbarligen göra även i fortsättningen. Det var kvicksandsvarning. Bara A härifrån höll på oss. Och minst sagt gjorde hon det. (Plus att vi fastnade i varandras ögon ett tag…). Hm.

Darling M fixade bord snabbt och geschwindt på Vassa Eggen. Vi insåg snabbt att det var lite väl att käka på en av Fjollträsks tre dyraste restauranger till lunch. Så det blev ett italienskt hak. M lämnade finansvärlden och dök upp. Efter ett tag drog PL-Annika och Traffic-Cecilia för att glo i inredningsaffärer. Jag och M pratade, tittade ut på Birger Jarlsgatan. Det var minuter som var dyrbara, viktiga. Det är märkligt med vissa personer. “Det där” är bara där. Alltid. Vad som än händer. Hur illa livet än spöar en. Hur illa vi än gör varandra. Så är det där. “Det där”. Latte. Och snart var tiden ute och jag var tvungen att ge mig upp till Stålets Hus.

Japp. Det handlar om SSAB.

Och det är ett stort projekt. Fast initialbudgeten är liten. Vi hade missat det men fick höra att vi lagt en helt annan approach på det hela än alla andra byråer. Bra eller dåligt? Fuck if I know. Det hela kändes ändå rätt fucked när vi gick till bilen som PL-Annika parkerat i Diplomatstaden.
Däruppe fanns inte några caféer. Jag funderade på om det inte var i de här krokarna Chris bor. Det var så länge sen.

Jag måste ta och åka till Fjollträsk och möta mina vänner. Utan att konstant ha bråttom. Det är ju för fasen de enda jag har - de enda eftersom jag inte har någon släkt. Alls.

Vi drog hemåt. Köer genom Fjolljävlaträsk. Varför kör alla bil när det finns tunnelbana? Tillbaka på byrån. Personalfest. Inte direkt något Hela Havet Stormar med den här personalen. Men mycket mat. Bulle hem till Borlänge.

Innan jag gick rullade en låt på iPoden som kändes nästintill kusligt vettig idag. Efter allt som hänt och tänkts, känts och tja…

And we’re changing our ways,
Taking different roads.

Then love, love will tear us apart again.
Love, love will tear us apart again.
Joy Division: Love will tear us apart

AD-Pernilla ligger för ankar med magkrasch. PL-Annikas son är sjuk. Idag ska vi pitcha mot de stora byråerna. Tur att jag är en jävel på att snacka…

Snart bär det av mot Fjollträsk. lorden ber mig sopa mattan med Stureplansbyråerna. I will.

*host host*
Det är inte alltid så lätt det här med namn. PL-Annika hörde lite galet:

Imorgon möter vi DDB Sthlm som är en del av Omnicom-nätverket. Typ andra/tredje största reklambyrånätverket. I världen. Den andra byrån vi möter i pitch är Euro RSCG. Som är en del av Havas-nätverket, dvs det femte största nätverket.

Själva är vi Heimer & Company. Tio stycken anställda och ägs av VD tillika senior PL Eva.

Ursäkta mig. Men jag kan inte sluta att le…

Vi är bra!

Vi spöade Sprida Reklambyrå i pitchen. Imorgon åker vi till Stockholm och finalerar mot bland annat DDB Sthlm. Just det - den byrån som har det nordiska kontot för McDonald’s - gamla Paradiset. Jocke Jonasons skapelse…
Fy fan vad underbart! Oavsett om vi inte kommer vidare så har vi satt grejen: vi är en kreativ strategisk reklambyrå. Det vi gör håller. Stenhårt.

Tur att HS tvättade pitchtröjan igår…

Fy fan vad vi är helt fantastiska! Pitchen gick helt enligt noterna. Superbt genomförd. Imorgon får vi reda på om vi går vidare. Då blir det Stockholm och pitchfinal i Stockholm. Oavsett så kan vi vara stolta över ett suveränt genomfört jobb. Kreativt som fan, och solitt strategiskt.

För övrigt har det varit lugnt på jobbet. Lite strul med ett projekt vilket inneburit att jag strimlat ett gäng texter för den person som jag är mentor åt. PL har varit lite dåligt uppdaterad hur det hela skulle göras så nu sitter jag här med yxan.
På torsdag ska vi ha personalfest. De har hotat med att fixa dans. Jag är den enda killen på byrån. Jag behöver nog satsa på en stukad fot imorgon kväll. Eller så luras de bara.

Jag hade tänkt att se Paradise Hotel men jag orkar inte. Inte ens Natacha Peyres uppenbarelse kan fascinera mig ;)

Det var typ flera månader sedan jag skrev artikeln och nu har den i varje fall dykt upp på Bloggportalen.

Idag har varit en galen dag. Mitt adrenalinknarkande har tagit sig nya fantastiska höjder. Förutom att HS till slut kastat in handduken så fick jag hals över huvud ge mig iväg till OmForm eftersom det var strul med tekniken. Jocke Jonason behövde två datorer och hans DVD fungerade bara på den stora macen. Tatiana från YCC Volvo behövde både presentation och DVD och eftersom vi inte vågade mecka med Jonasons DVD så fick Tatianas båda gå på PC:n vilket innebar meckande under själva seminariet. Det gick rätt ok även om PL-Annika i princip fick hjärtinfarkt. Själv fick jag lov att skicka iväg AD-Anna att parkera min bil lite mer lagligt än halvvägs uppkörd på trottoaren utanför. Eftersom allt var sent och så fanns det ingen som helst tid för mig att snacka mig samman med Jocke J för att kunna köra hans presentationsmaterial utan det var bara att kommunicera lite under tiden. Gick rätt ok, även om det inte känns helt bekvämt att stå bakom en föreläsare och liksom vänta på att pilla på en knapp medan 300 par ögon glor på en. Den speciella grejen som tjejerna på byrån kommit på (jag försökte i det längsta att få dem att ändra sig) var att vi skulle ha svart på oss, och sedan en folkdräktsdel. Själv fick jag låna nått sorts vävt band som jag knöt en slips av. Slips till svart piké från US.P.A och svarta jeans. Nice. Och orakad. De flesta trodde nog att jag var AD.
Ekdal frågade och frågade vilket gjorde att det hela tog ännu längre tid. Så jag drog vid paneldebatten - jag behövde hem och ta hand om min adrenalinöverdos som fick kroppen att skaka. Så efter lite mat och en halvtimme med iPoden, liggande som en fet Jesus i sängen, så kändes det som om jag andades någorlunda normalt igen. Då var det bara att sätta igång med pitchen. När jag låg och lyssnade på blandningen av Simple Minds, Popsicle, Mission, Sisters of Mercy, New Order och annan indie/goth kom jag på hur vi skulle kunna fixa det enda som kändes osäkert på presentationen och i konceptet. Det blev slakt av en litografis inramning. Efter det att jag satt mig att skriva ner konceptbriefen dök AD-Pernilla och PL-Annika upp. Vi gick igenom det hela inför imorgon och det är så jävla bra! Vi kommer att rocka. Jag är skeptisk till att de vågar köpa det - men det är fasen skitsamma: vi har gjort något vi är jäkligt nöjda med. Som jag sammanfattade det: “Nu kan vi inte göra mer - det här rockar.” Skrattade gott i ett mail till lorden att det kanske mest kreativt galna som skapats i byråns senare historia har skapats av byråns planner och byråns digitala media designer - inte av ordinära AD:s och copywriters. Han svarade att hans bästa jobb på den förra byrån hade han skapat tillsammans med byråns receptionist…

Imorse insåg jag att jag har skrivit mer engelsk copy än svensk. Beror antagligen på att det hela tiden handlar om internationella företag. Nu på kvällen hände något udda. När jag satt i arbetsgruppsmötet så ringde det och HS bad mig ta telefonen eftersom det var till mig. Det visade sig vara min fd läkare på företagshälsovården som kyrkan är knuten till. Han som sjukskrev mig och fixade all medicin till mig. Han satt och gjorde uppföljningar av rehab-ärenden (kvart i åtta på kvällen) och frågade hur det gått för mig: “Tja, jag är fast anställd på Heimer & Company, jobbar 100%+ och mår bra. Tyvärr sitter jag i ett jobbmöte just nu så jag måste tillbaka.” Och jag hade knappt hunnit lägga på förrän telefonen ringde igen. HS läkare. Från en annan företagshälsovård - den som AMS är knuten till. Man kan knappast säga att företagsläkare föregår med gott exempel om att inte ta jobbet med sig hem.

Fick en fantastisk recension nyss:

Annars har jag hängt en hel del på deep edition senaste tiden. Den har
ett slags romankvalitet — beroendeframkallande.

Och det från en person som skrivit ett par romaner själv och arbetar med det skrivna ordet på heltid och har gjort det i mer litterärt korrekta situationer än reklamskrivande.

Dags att stänga igen glappkäften. Eller knäcka av de glappande fingrarna. Jag känner fortfarande av adrenalinöverskottet i kroppen. Det bubblar. Men jag vet att det kommer att gå över. Den här gången vet jag det. Det är skillnaden. Det är den stora skillnaden från förut. Tack och lov.

*ler*

Många i USA och över hela världen har velat hjälpa offren från orkanen Katrina. Ett av de mer kreativa sätten att samla in pengar på står en skola i Pennsylvania för. De terroriserar människor med musik från Hanson-bröderna, och slutar inte förrän man betalat pengar.

Källa:
SvD: Mmmbop öppnar plånböcker (via Carpe Diadem)